rättsmedel för snarkning cialis Sun utslag rättsmedel viagra rättsmedel ordbok

Borgmästare Anders Lundbergs ölostbricka

anderslundberg2

Hurdant vädret än var, såg man om morgonen hans resliga gestalt nere vid hamnarmen. Där skred han fram mot stormen, spanade och övervakade, eller stod i lä vid lotshytten livligt konverserande med lotspersonalen.

Det är konstigt egentligen, hur en person som levde för mycket länge sedan plötsligt kan kliva fram ur det förgångna och ta plats i nutiden. Borgmästare Anders Lundberg (1820-1912) har funnits med mig, Annsi och Tilda ända sedan vi började planera för vårt kafé och konditori i hans gamla hus. Ju mer vi läst, desto mer levande har han blivit. Det händer ibland att vi frågar oss vad han hade tyckt om saker och ting. Han var oerhört noga med sitt ämbete, allt skulle utföras på det sätt som bäst gagnade Falkenbergs invånare. Samtidigt hade han bitande humor, var generös och älskade sin stad. Det är viktiga saker att beakta även för den som driver ett kafé nästan tvåhundra år senare.

En av de detaljer vi fastnat för, var att han efter arbetsdagens slut brukade hälla upp en öl i ett vackert glas på fot, och doppa en lagrad ost däri. Så nu till helgen när Falkenbergs Matdagar går av stapeln för allra första gången tänkte vi hedra honom och denna utmärkta vana genom att presentera Borgmästarns ölostbricka.

Ostbricka6G8A1129

Inför varje jul åkte Anders Lundberg och hans familj i släde från Borgmästargården till glöggkalas i Skrea Backe. Så vad kan vara lämpligare än att välja tre ostar från Skrea Ost till Borgmästarns bricka? Vi har Vit Kattegatt, Blå Kattegatt och Bondost. På Solhaga har vi bakat Hallandsknäcke med svedjeråg, smördegskex på emmer och graham, samt ett nytt och ännu lyxigare fruktbröd, vi kallar det Bär & Mandel, med tranbär, fikon, mandel och  rostade hasselnötter. Recept kommer inom de närmaste dagarna! Och så säsongens tillbehör: Krusbärsmarmelad med timjan, picklad blomkål och morot, sellerisalt från vår egen örtagård och en fantastiskt enkel och god ölsirap som jag tänkte dela med mig av här.

Olsirap6G8A1151

Ölsirap på Brown Ale från Byaregårdens Brygghus
1 liter Byaregårdens Brown Ale eller annat mörkt öl
1/2 dl farinsocker
2 dl strösocker
Koka ner på svag värme till lagom konsistens. Klart! 

anderslundberg1

Anders Lundberg föddes den 24 november 1820 i Falkenberg. Efter studier i Lund och Uppsala tog han kameralexamen 1839 och hovrättsexamen 1840. Han tjänstgjorde han som notarie i Svea Hovrätt, var tillförordnad domhavande och vice häradshövding i Jämtland. Sedermera blev han riksdagsman och ledamot i Hallands läns landsting. Den 22 juli 1853 valdes han till borgmästare och stadsnotarie i Falkenberg. Han var också en av stiftarna av Falkenbergs Sparbank 1865 och blev riddare av Vasaordern 1878.

Bakom de formella meriterna finner vi en makthavare med både värme och integritet. Han beskrivs som en människa “utrustad med arbestlust och energi samt stor förmåga att koncentrera sig på saker och ting, vilka han tagit sikte på”.

Falkenberg älskade han över allt annat, stadens bästa låg honom varmt om hjärtat.

1851 flyttade Anders Lundberg in i övervåningen på Borgmästargården och bodde där tillsammans med hustrun Laura, som var dotter till den förra borgmästaren. De fick fem barn, och dottern Berta bodde kvar i lägenheten till sin död 1948.

Hon beskriver honom som en mycket rättvis och engagerad man. Välmående och med en stor självrespekt. Från många håll vittnas om att han hade mycket humor. Han var en originell människa, sinnebilden för en ämbetsman som fordrade respekt och var mycket mån om sin värdighet – men ändå hade glimten i ögat.

Anders Lundberg bar ofta hatt, antingen en bredbrättad svart filthatt eller en svart bonjour. I lång svart överrock och vitt skjortbröst kunde man se honom spatsera genom staden med korta steg och en käpp i handen. Då han gick gatan fram på de så kallade borgmästarestenarna och någon ej gick ur vägen för honom kunde han säga: “Vet Ni inte vem jag är? Jag är borgmästare här i stan”.

Borgmästaren gick ofta ner till hamnen, en plats som betydde mycket för honom. Han var själv med och drev det stora projektet med hamnens utbyggnad som stod klar 1863, och ville försäkra sig om att verksamheten löpte på som den skulle. Ofta kom han olägligt ner till lotshytten, just då lotsarna tog sin middagslur. Vid ett tillfälle steg en av dessa inte upp från britsen då borgmästaren kom, utan vände sig med ryggslutet utåt. Då utbrast borgmästaren: “Kan man tänka sig, intaga en sådan ställning då det kommer en magistratsperson!”

Som borgmästare var Anders Lundberg ju stadens främste ämbetsman. Han var därtill ordförande i magistraten, alltså statens styrelse, och rådhusrätten. Dessutom var han riksdagsman, så de perioder han vistades mycket i Stockholm var han ledig från sin borgmästartjänst.

Anders Lundberg var sparsam och utgick alltid från att utgifterna skulle begränsas så mycket som möjligt så att invånarna inte skulle belastas med för stora skattebördor. Bland annat valde han att ha kontoret hemma för att slippa onödiga hyresutgifter för staden. Men sparsamheten hindrade honom inte för att ha en öppen blick för stadens utveckling. Som riksdagsman drev han igenom både lån och anslag till utbyggnaden av hamnen, och han stöttade de lokala företagen i deras utveckling.

I rådhusrätten sägs det att han hade för vana att “göra långa och omständliga förhör, späckade med infall av ofta bitande och humoristisk natur”.

Anders Lundberg hade mycket regelbundna vanor. Precis klockan halv tio grep han den på väggen till sitt ämbetsrum hängande stora nyckeln för att gå ner på gården och tömma sin mage. Klockan tio om måndagarna började rådhusrätten och till denna tid skulle detta vara avklarat. Ve den som vid denna tid kom och hindrade honom. Då lät det: “Komma just vid denna tiden. Förstöra hela dagen. Kan man tänka sig, kan man tänka sig.”

Hemmet på Storgatan 31 var enligt tidens anda inredd med brokiga tapeter och mahognymöbler. I den stora salen på övervåningen hölls konserter och deklamationer, en gång hade den berömda skådespelerskan Signe Hebbe uppträtt här. Till kontoret på övervåningen kom stadens invånare i olika ärenden.

Dottern Berta berättar:

Pappa var alltid så rättvis, och aldrig var han hård eller så. Han var god vän med alla, med tattarna också, dem talade han tillrätta, han tog dem med vänlighet. Han brukade gå till dom i finkan och saga att det var bättre att bekänna allt sanningsenligt, för då fick di mildare dom. Han förstod dom så bra, och aldrig var han hög. Särskilt minns jag ett par tattare, Ville Lejon och Kindberg, di var ofta i klammeri och papa försökte hjälpa dem och tala med dom. Å di hade aktning för pappa också.

För honom var domarämbetet något heligt. Han hade alltid svart bonjour och vitt skjortbröst och svart halsduk. Och jag minns en gång när han hade varit hoch hört på sin efterträdare, ja han vara bara tillförordnad då, borgmästare Bengtzén, han kom hem Pappa och var så upprörd för “tänk” sa han, “där satt han Bengtzén och dömde i röd halsduk!”. Se det tyckte han absolut var att skända domarämbetet, att sitta och döma i röd halsduk. Nä, han var så noga med sånt där, Pappa.

När borgmästarn fyllde år den 24 november var det alltid stort kalas på Borgmästargården. När gästerna kom vid 18-tiden serverades te med kakor och framåt 20-tiden bjöds en supé. Först var det smörgåsbord, därefter gås och spettekaka. Gåsen hade borgmästarn själv valt ut på gåsabacken, och spettekakan bakades ute i brygghuset av en gumma som var särskilt bra på det. Och det var ingen liten spettekaka, det gick åt sju tjog ägg när den skulle bakas.

På sina lediga dagar gick borgmästaren gärna till kallbadhuset, en tradition som han vidmakthöll ända upp i 75-årsåldern. I jubileumsskriften till stadsfullmäktiges jubileum står det skrivet: “I besittning av en stark kroppskonstitution och tack vare ett exemplariskt levnadssätt, bevarade han sina kropps- och själskrafter ända in till senaste ålderdomen.”

Anders Lundberg behöll sitt borgmästarämbete fram till sin död 1912 även om han inte var yrkesverksam de sista åren. Han ägnade sig däremot oförtrutet åt att följa stadens utveckling och göra gott för samhället. Han instiftade fonder till förmån för åldriga behövande personer, och på sin födelsedag delade han alltid ut 100 kronor till behövande.

Dagen efter hans död den 24 april 1912 stod det att läsa i Falkenbergsposten:

“Han efterlämnar minnet av en helgjuten personlighet, en i allo redbar och fast karaktär, öppenhjärtlig och vänsäll mot dem som kommo i beröring med honom, givmild godhjärtad och i bästa mening rättvis mot alla.”

Jag blir nästan tårögd här i slutet, för jag tycker det är så fint. Öppenhjärtlig, givmild och vänsäll, vem vill inte vara sådan? Jag vill avsluta inlägget med en ljudfil till er som ännu inte besökt Borgmästargårdens toalett, där hela historien om Storgatan och borgmästaren spelas upp, inläst av min syster Susanna Helldén och min käre vän Eric Ericson.

Lämna en kommentar