Idag har jag varit gift med Ante i 18 år. Jag var 25 och han 32 när vi gifte oss på verandan till i mitt föräldrahem i Jörlanda. Vad är det då egentligen som gör att det har gått så bra för oss? Att vi har klarat oss igenom de där utmaningarna som i stort sett alla relationer utsätts för?

Ja inte är det då romantiska helgtrippar, blombuketter eller parterapi, iallafall inte för vår del. Vi går ett varv runt huset istället. Minst en gång varje dag, hur trötta vi än är efter långa arbetsdagar. Häng med!

Här vid staketet mot Järnvägsgatan stannar Ante alltid för att kolla att inte någon lömsk almvkist sticker ut, eller att det är något ogräs i murgrönan. Och då blir jag alltid lika irriterad över att han börjar rensa och hålla på istället för att gå vidare.

I väntan på att han ska bli klar kommenterar jag hur fint det är med både den marktäckande murgrönan och den andra sortens murgröna som klättrar upp på staketet. Han instämmer, visst är det härligt att det äntligen har växt till sig igen efter förrförra årets nedgrävning av fiber som totalt förstörde allt utanför staketet. Vi är rörande överens och kan gå vidare.

Nu kommer vi till kvittenlunden. De fem kvittenträden är mitt bästa spontanköp någonsin till trädgården. Så många frukter vi får, fast träden bara har stått där i knappt tre år. Vi stannar och klappar de ludna små frukterna, och ser hur de växer dag för dag. Till hösten blir det sylt.

Någon gör sin aftontoalett strax intill verandan och vi skrattar förtjust åt hur vår rödvite vän trots sin generösa kroppshydda lyckas komma åt överallt.

Honungsrosen Rosa Helenae håller på att blomma över. Ante går en sväng över Ågatan, han är så nöjd över hur han har klippt grenarna på den höga flädern. Han har en egen hemlig trädgård där borta där han sätter ner lite lökar och annat löst som inte får plats innanför våra tomtgränser. Jag vet också att han stör sig på när det ligger grus på gatan, och så försöker han sparka in så många småstenar han kan med sina turkosa foppatofflor.

Den där rosen måste vi klippa snart, det syns ju inte vad det står på skylten längre, säger vi varenda gång vi går förbi den. Men sedan gör vi det aldrig.

När vi kommer hit har Ante alltid glömt namnet på den här växten, och då säger jag att den heter pipranka. Vi gillar den väldigt mycket.

Men den här måste vi klippa, säger Ante. Nej, det är så fint när den nästan skymmer dörren, säger jag. Någonstans vet jag att han kommer att strunta i min åsikt om klätterhortensian och ta fram sekatören imorgon, men det gör inget.

Jag är så nöjd med mina arrangemang på brunnslocket. Den fina mörka klövern, blommande pelargonen Cola som doftar coca cola, och bakom den pelargon Doktor Westerlund som inte har några blommor just nu. Det har däremot New Dawn bakom, tack vare att vi vattnat och gödslat så duktigt.

Det finns fler som känner till den här rundan och som mycket väl vet hur den slutar. Pojken får torrfoder. Ante och jag får Netflix, te och mörk choklad.

Ja, svårare än så behöver det inte vara. Det stora äventyret finns i det lilla helt enkelt.