2017 har varit ett av de mer omskakande åren i mitt liv, med många stora förändringar. Vi började med att fira både jul och nyår på Guadeloupe i Karibien, visst ser det ut som en dröm att bada såhär i ett tropiskt vattenfall i djungeln? Men själv levde jag i en mardröm, för det enda jag kunde tänka på var det som väntade när jag kom hem till Solhaga. Jag visste att jag skulle behöva säga upp två personer och att det skulle bli turbulent. Så en stor del av semestern ägnade jag åt att försöka fixa jobb som konditor till en av mina bagartjejer på hotellet där vi bodde. Det gick faktiskt vägen, men det slutade ändå med att hon tog ett annat jobb.

Bakgrunden till hela tumultet var att fackförbundet Livs hörde av sig i november 2016 och krävde att vi skulle teckna kollektivavtal, annars skulle det bli blockad. Solhaga var i ett sårbart läge efter stora investeringar i Borgmästargården och mitt i lågsäsong dessutom. Jag kände mig ensam och maktlös mot en mäktig motståndare som facket. Många sömnlösa nätter och ångestfyllda promenader blev det för att försöka komma fram till en lösning.

Två bagare sades upp och jag tog plats i bageriet igen. Medvetet drog jag ner omsättningen till en lägre nivå, och visst var det på ett sätt våghalsigt att säga upp en större leveranskund. Men jag var ganska säker på att vi skulle vinna på att lägga krutet här och satsa på en ännu bättre upplevelse i butiken och trädgården på Solhaga istället för att låta stora volymer gå på leverans. Dessutom skulle jobbet bli lättare och mer kreativt. Bagarna skulle kunna börja en timme senare på morgonen vilket gör stor skillnad för hälsan.

Egentligen har jag längtat tillbaka till bakbordet länge, men kanske inte riktigt på den nivå som det blev. Vid sidan av mina sysslor som vd skulle jag också göra två bagares jobb. Det var tungt men jag var optimistisk. Jag skulle få juridisk hjälp av Företagarna i förhandlingarna med facket, och tänkte att det nog skulle ordna sig.

Men i början av februari briserade bomben. Någon tipsade lokaltidningen om Solhagas svåra situation. Jag kände mig orättvist uthängd och skulle plötsligt stå i rampljuset och försvara mig. Jag skrev en debattartikel i GP och blogginlägg som lästes av tiotusentals och spreds som en löpeld på nätet. Flera av landets debatt- och ledarsidor skrev om mitt fall och jag blev kontaktad av företagare från hela landet som varit i samma situation. Jag tål väldigt mycket, men är väldigt känslig för när folk blir arga på mig. Som tur var stod de allra flesta på min sida, men jag var ändå tvungen att sluta läsa kommentarerna. Från fackförbundet Livs var det knäpptyst, de har inte sagt ett ord sedan allt det här började.

Många missförstod medvetet, och trodde att jag var emot facket och den svenska modellen, att jag ville smita undan mina åtaganden som arbetsgivare. Men så var det inte. Intervjun med mig i Företagaren blev den mest lästa i tidningen under hela 2017. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det berörde så många.

I april började kroppen protestera, mina fingrar läckte ledvätska efter många dagar med tungt jobb utan återhämtning. Varenda muskel var på helspänn och jag började glömma viktiga saker. Vår företagsmassör Malin tvingade mig till vårdcentralen, men läkaren tyckte inte att jag såg särskilt fallfärdig ut. Men efter att jag fyllt i det här formuläret bad hon om ursäkt och sjukskrev mig i en månad. Tyvärr blir man bra på att hålla masken utåt, och jag hade själv svårt att ta in att det verkligen var något fel på mig.

Tänk att jag skämdes så för att jag blev utmattad. Så misslyckat liksom. Jag gömde mig i ormhasselsnåret, ägnade timmar åt tulpaner och kaukasiska förgätmigej. Mycket sömn, yoga och trädgårdsterapi var min dagliga rutin. Jag visste att jag bara hade dessa fyra veckor på mig att komma i form inför högsäsongen och återhämtningen gick över förväntan.

Som så många andra har jag tagit till mig av den såkallade tarmfloratrenden och börjat äta mer grönt, rått och sockerfritt. Hallands kombucha är en av årets bästa nyheter i bageriet, knappt hade vi fått leveranser förrän alltihop tog slut. Och äter man så här ett tag är det svårt att sluta, humöret blev jämnare och ljusare.

Det gick fantastiskt bra för Borgmästargården. Inom loppet av ett halvår hade vi vunnit Västsveriges Bästa Kanelbulle, Västsveriges Bästa Semla och Årets Stjärnskott på White Guide Cafégalan. Vi blev tredje bästa kafé i Sverige.

Dessutom blev vår grafiska profil nominerad till Svenska Designpriset, här är Ante och jag på gala med art director Miika Tuomivuo. Jag var såklart glad för allt detta, men det fanns en smolk i bägaren. Solhaga hade tappat en poäng i White Guide och halkat ner från mästarklass till mycket god klass, och det känns ju aldrig bra att backa.

Att inte utmatta sig som egenföretagare är svårt, för framgången bygger på att man konstant maxar sin kapacitet. Hittills hade jag delat min tid mellan Borgmästargården och Solhaga, men nu när jag skulle börja jobba igen fick jag helt enkelt välja. Solhagas svacka hade solklart med min frånvaro att göra, därför bestämde jag mig för att återvända på heltid. Så jag skalade färdigt mina jordärtskockor i Borgmästarns kök och så anställde vi en kallskänka istället.

Lagom till sommaren var jag tillbaka något så när utvilad. Precis där jag ska vara – vid bakbordet på Solhaga. Med rätt personer på rätt plats började kurvorna peka uppåt.

I juni började en ny stjärna hos oss – Rosa som just tagit gesällen i Göteborg.

Det kom ett nytt litet liv till bageriet också. Vår Hanna fick ett bagarbarn som heter Märta.

På ett sätt är det utmanande att vara färre medarbetare och med en bagare mammaledig dessutom, men det är också väldigt mycket enklare. Vi har jobbat tätt ihop med att forma ett nytt Solhaga. Ett av målen var att minska svinnet, och där gjorde dagens bulle entré. Just den här innehåller en morotskaka som blev för blöt. Ingenting ska gå till spillo.

Planen med minskat svinn var att kunna lägga pengarna på bättre råvaror istället. Nu bakar vi till exempel enbart på ekologiskt mjöl.

Våra egna odlingar har burit både frukt och bär. Det räcker inte till de mängder sylt som går åt, men till dekoration är det fantastiskt fint att bara kunna gå utanför dörren och plocka. Jordgubbar, smultron och favoritrosen Hot Chocolate pryder denna ostkaka.

I takt med att jag satsade på bakningen fick jag också mer inspiration att blogga. Som ni kanske märkt uppdaterar jag oftare än på länge. I år skrev jag mitt mest lästa blogginlägg någonsin – om mitt möte med två riktigt arga personer som tyckte att kunden alltid har rätt. Det var som om hela världen kände igen sig, och jag hade över 50 000 unika besökare bara på ett dygn. Just den dagen var detta den tredje mest lästa matbloggen i Sverige, men jag halkade dock snabbt ner igen till min vanliga nivå på några hundra per dag.

Sommarmorgon på Solhaga är något av det vackraste jag vet. Högsäsongen blev fantastisk och det kom så många fler människor att jag ibland undrar hur vi ska klara av en fortsatt ökning men ändå behålla den rätta känslan.

Mycket hårt arbete har det varit, men det funkar tack vare att jag har blivit bättre på att vara ledig. Jag har inte haft någon sammanhängande semester 2017, men tre fina resor har det blivit. Först till Tallinn på bröllop och flera väldigt fina matupplevelser. Det estniska rågbrödet går inte av för hackor, och denna rågbrödsglass på restaurang Cru är något av det bästa jag ätit i år.

Mamma fyllde 70 och bjöd hela storfamiljen på en resa till Cassis i Provence. Hon är ju musiklärare och blockflöjtist, så ett av hennes önskemål var att vi skulle spela tillsammans. Och det gjorde vi. I huset som vi hyrde fanns en stor terrass med utsikt över havet. Så där satt vi i solnedgången och varvade olika stycken med en och annan gin & tonic.

I september fick Ante och jag en magisk vecka på Sardinien ihop. Det var nästan folktomt på hotellet så vi hade stranden för oss själva nästan hela tiden. Dock måste jag säga att jag mår lite illa av allt flygande, för miljöns skull alltså. Så nästa år blir det inga flygresor.

Små stunder av samvaro kan också ge väldigt mycket vila. Detta år bildades en spontan frukostklubb av några som behövde en paus. Rina Ratell på Lis Mejeri, jag, tv-kock och författare Lisa Lemke, frilansande stylist Elenor Störby och Emma Gunnarsson på Destination Falkenberg. Oftast ses vi på Borgmästargården, men denna gång blev det hemma hos mig.

Vänner kommer och vänner går. På höstens sista dag blev vår älskade bagerikatt Pojken påkörd och dog ögonblickligen. Å, vad vi saknar att gosa med honom.

Jag avslutar med att tipsa igen om årets viktigaste bok. Jag har sänkt kraven och gett mig själv ledigt från det mesta som jag tidigare fyllde min kalender med. Genom att sluta jaga och ta steget bakåt gjorde jag ett av mitt livs största framsteg, är det inte konstigt egentligen?

2018 fortsätter jag att fokusera på bakningen och bloggen. Men alltid med foten redo på bromspedalen. Det är den stora utmaningen för oss i utmattningsträsket, att tygla ivern när det krävs. Jag trivs så bra med Solhaga nu och har massor av roliga planer. Om det kommer motgångar ska jag inte bli rädd. Mer om framtiden i ett annat inlägg snart.

Tills vi ses igen – gott nytt år. Tusen tack för allt stöd när det var som svårast, för alla vänliga ord som burit mig igenom det här året. Det betyder allt!