Det var inte utan viss tanke på blåsväder jag tryckte på publicera-knappen i måndags. Jag anade att det skulle bli ståhej, och så blev det. (Fast en av de reaktioner jag tänkte mest på var att många skulle undra vad i allsin dar en flaska t-röd skulle i mitt och Mikaels tävlingsbidrag till Matverk att göra, men det var faktiskt ingen som frågade om den detaljen.)

Min historia om kravet på kollektivavtal delades överallt i sociala medier, och tiotusentals har läst bloggen. De flesta ställer sig bakom mig, berättar sina historier om vad de varit med om i fackliga sammanhang. Andra kommer med trixiga förslag på hur jag kan säga upp alla och hyra in dem som f-skattare istället. Några är negativa och vill utmåla mig som en dålig människa, jag tänker att det är naturligt att vi tycker olika och tolkar saker utifrån vår egen horisont.

Men det känns obehagligt när polariseringen går för långt, vi har tillräckligt av den varan i världen just nu. Det finns de som rasar mot facket och kollektivavtalen, som egentligen är något nödvändigt och viktigt. Det blir till exempel lite väl hårt att säga att det är facket som tvingar mig till uppsägningar. Det är en följd av hela Solhagas ekonomiska läge där en av faktorerna är hotet om blockad.

Jag är ingen motståndare till den svenska modellen, men jag tycker att den behöver förändras för att utvecklingen inte ska gå bakåt som i mitt fall. Att tvingas teckna avtal trots att vi har avtalsfrihet är ingen bra lösning, det måste väl finnas ett annat sätt att säkra tryggheten för både företagare och anställda i små företag?

Det här är inte svart eller vitt. Jag tror att alla i grunden vill varandra väl. Förhandlingar med Livs måste bli klara innan jag säkert kan veta hur jag kan driva Solhaga vidare. Samtidigt kan jag inte stå still och vänta, jag måste vara konstruktiv och vända det som har hänt till något bra. Hela den här historien har gett mig en anledning att tänka över precis allt. Jag har ägnat tre månader åt att plocka isär Solhaga, vridit och vänt, utvärderat och funderat på hur jag kan sätta ihop delarna igen till något ännu bättre. Vissa saker får jag släppa, som våra dagliga frukostleveranser till Falkenberg Strandbad. Det blev ett ömsesidigt och vemodigt hejdå efter tre fina år, men jag måste skala ner och låta annat ta plats istället.  

Därför kom det som ett tecken från ovan när första pallen med äpplesaft från Rescued fruits landade utanför varuintaget igår eftermiddag. Jag träffade Cecilia Larsson som är en av delägarna, när vi båda höll föredrag om framtidens företagande på Hushållningssällskapet i höstas. Hon berättade om den fantastiska affärsidén att ta vara på större partier frukt, som blivit stående lite för länge på grossisternas lager. Nu blir frukten dryck, smaksatt med kanel eller ingefära. Det här är företag med hjärta, det är sådana här idéer som ska rädda världen. Jag har gått länge och burit på liknande tankar om hur jag vill jobba i framtiden.

Men eftersom det är så kallt idag, både utomhus och i debattklimatet, tänkte jag först värma saften och servera den med små biskvier, varsågoda.

Biskvier
100 g mandelmassa (vi använder Valdéngårdens ekologiska som innehåller 50% socker och 50% mandel)
20 g äggvita (ca 1 st)

Mjuka upp mandelmassan med vinge i hushållsassistent, eller rör den mjuk med en gaffel. Tillsätt äggvitan och blanda tills det precis går ihop, vispa inte för länge. Spritsa ut biskvierna på plåt med bakplåtspapper i den storlek du vill ha. Baka i 180°C i cirka 10 minuter, eller till rätt färg och seghet.

Nu tillbaka till framtiden. 

När Solhaga växlar ner och blir mindre vill jag satsa på långsiktig hållbarhet istället för tillväxt. Vi är nu färre anställda, som måste hålla för tungt arbete och högtryck i butiken. Vi ska sänka energiförbrukningen, minska matsvinnet och belastningen på miljön vad gäller transporter och vilka råvaror vi väljer. Allt detta kräver ett ändrat förhållningssätt för både oss och alla som handlar här. Så här har ni dem, mina fem första steg till ett nytt Solhaga. 

1. Råvarorna styr. Vi gör det bästa vi kan av det som finns nära oss just nu. Det kommer att finnas ett litet fast sortiment, resten varierar efter säsong och tillgång på råvaror. Allting kan inte alltid finnas i hyllorna. Men den som kliver in genom dörren ska veta att det alltid finns något, som är fantastiskt gott och skapat med omsorg. Som Johan Blidbergs vinnarmacka i Mack-SM 2015. 

När rödbetorna skördas i Ugglarp finns det rödbetsbröd. Resten av året finns det något annat. 

2. Egen odling. Jag har anlagt en frukt- och bärodling och en kryddträdgård som gjort oss självförsörjande på örter och dekorationsbär under det varma halvåret. Vi har också försökt ta vara på så mycket av våra äpplen som möjligt och har till exempel kokat enorma mängder karamelliserad äppelsylt för att det ska räcka hela vintern. 

3. Minimalt svinn. Detta är en av de absolut viktigaste sakerna vi kan göra för miljön. Det här är också det svåraste, eftersom åtgången på bröd och bullar har mycket med väder att göra. Tidigare har vi bakat så att alla sorter ska räcka ända tills vi stänger. Det överblivna har vi sedan skänkt till Svenska kyrkan, flyktningboenden, idrottsklubbar och andra som behöver. Från och med nu kommer vi att minska på volymerna. Eftersom vi är färre bagare här nu minskar det dessutom nattarbete och fysisk belastning. Men självklart fortsätter vi att frysa in rester så att det finns att skänka bort ibland.

Mot slutet av dagen finns alltså risken att saker tar helt slut. Idag hade vi två bröd och lite frallor kvar när vi stängde. Den som verkligen vill ha något specifikt får gärna beställa, så behöver ingen bli besviken.

Det är inte bara vårt eget svinn jag tänker på, utan också andras. I somras tog vi till exempel hand om ett par överblivna partier jordgubbar från Hallandsbär som ligger ett par kilometer härifrån. Vi kokade hinkvis med sylt så att det skulle räcka hela långa vintern. 

Vi tar tillvara allt. Det som finns i kylen används tills det tar slut. Mackorna skapas utefter de pusselbitar som finns i lådan, och sortimentet kan se olika ut från dag till dag. Jag har fått så mycket nya idéer efter min höst med kallskänkeri på Borgmästargården!

Vaniljhjärtan som inte blivit sålda kan krossas till finaste smul ovanpå en bulle nästa dag. När vi skär upp brownie blir spillkanterna fyllning till en mandelkaka. Det finns otaliga exempel på hur saker som slentrianmässigt slängs istället kan förvandlas till det lilla extra.

4. Mer ekologiskt. Redan nu är många av våra råvaror ekologiska. Sedan finns det lokala leverantörer som inte är certifierade, men vi känner dem väl och vet att de jobbar på ett bra sätt. Lyckas vi minimera svinnet kan pengarna användas till ännu finare råvaror.

5. Tradition och innovation.  Gamla traditionella metoder kommer tillbaka. Rickard Näslin, kock och matprofil här i Falkenberg, tog vara på grisfettet från tillagningen av sina Linderödsgrisar och gjorde det lyxigaste bredbara ister vi någonsin sett till Falkenbergs Matdagar. Vi serverade det till vårt bröd, och de små burkarna blev helt säkert en snackis på en och annan middag den kvällen.

Vissa tekniker tillåter oss att förstärka smaker. Säg att vi vill minska på importen av nötter, och skapa nötiga smaker på andra sätt. Att rosta och skålla havregryn är ett exempel på hur man kan göra.

Snart behöver vi kanske hitta nya vägar för att ersätta importvaror. I somras testade vi till exempel att använda en mix på trädgårdens omogna björnbär istället för citron. Syrligt så att det krullar sig på tungan bara jag tänker på det.

Det blir bra det här. Det har varit en kall och mörk vinter, men nu vill jag bara baka. Inte bråka. Mitt i allt är jag glad att jag fick anledning att tänka om, och snart kommer våren.