Igår fyllde Solhaga sex år. Det borde ha varit en glädjens dag, men jag kände mig mest ganska moloken för allt som hänt sista tiden. Dagen fick helt enkelt passera utan några som helst festligheter. Jag var fullt upptagen med pizzabak och konferens här i gårdshuset med ledningsgruppen från Comfort Falkenbergs Rör. Och planering inför mässan Passion för Mat i Göteborg nästa vecka. 

Sent på eftermiddagen satt jag i bilen utanför ICA Kvantum i Falkenberg och skulle precis handla sallad till avtackningslunchen för de två bagare som slutar här på Solhaga idag. Då ringde Tilda och kunde knappt prata. Så småningom fick hon ur sig att Borgmästargården gått och vunnit Västsveriges bästa semla. Priset som Solhaga vann förra året, och som omedelbart försatte oss i läge högsäsong. 

Har vi någon grädde, var min första tanke, och sedan kom tårarna. Jag hoppade över handlingen, åkte med darrande händer på ratten till Borgmästargården och fick knycka några salladshuvuden ur kylen där istället. Annsi dök upp med chock i blicken och gick direkt igång med att väga upp till en extra vetedeg. Tilda visade mig den fina servetten från en kund som hon hade sparat. Lika värdefull som ett diplom. 

När jag hade samlat mig var det bara att ta tag i det praktiska. Det visade sig att gräddleveransen inte kommit som planerat, så jag hade inget annat val än att störa Lennart Svenäng på Källsjö Mejeri utanför arbetstid. Väga upp hel mandel och en extra säck mjöl. Planera om schemat de närmaste dagarna både för Solhaga och Borgmästargården.

Idag var det jag som hade trågarpasset på Solhaga (betyder att man blandar alla degarna), och jag passade på att köra en extra vetedeg åt Borgmästargården. För här har vi nämligen den här makalösa maskinen som kan rundriva 30 semmelbullar åt gången. Man sätter in en platta deg som väger 2,2 kilo, drar i några spakar och så kommer det ut perfekta bullar. Detta spar på våra triceps (vet i och för sig inte om jag ska vara glad för det, egentligen är det perfekt att redan så här i februari börja slipa på gäddhänget). Det är ju tusentals bullar som ska passera våra händer under tiden som kommer nu. 

Solhaga var inte med i tävlingen i år, eftersom vi vann förra året. Att Borgmästargården skulle ta hem priset, det övergår alla mina fantasier och då ska ni veta att jag ändå är expert på dagdrömmeri. Vi har inte ens haft öppet ett år, och detta är andra tävlingen vi vinner (Västsveriges bästa kanelbulle knep vi i oktober.)

Vetedegen är samma på Borgmästargården som på Solhaga, (Här har ni receptet på förra årets vinnarsemla) men fyllningen är Annsis egen. Vi får se om hon vill släppa ifrån sig receptet. Jag kan iallafall avslöja att hon rostar mandeln lite mer vilket ger en helt egen karaktär. Så här löd motiveringen från Västsveriges Bagare och konditorer som arrangerade tävlingen: 

Välsmakande semla gjord på en riktigt god vetedeg, perfekt fluffig och krämig grädde och pikant fyllning med smak av rostad mandel. Sammantaget: Hantverksmässigt välgjord och i särklass vackrast!

Jag kan inte beskriva vad det betyder, att det helt plötsligt får hända en sån här sak mitt i mörkret. Känslan av att det ändå är värt det. Att ingen kan ta ifrån mig arbetsglädjen, viljan att göra det allra bästa tillsammans med människor som delar samma ambition. Som livet ser ut just nu är detta mer än en seger, det är hopp. Kanske kan det goda ändå få segra till slut.