Ikväll är det dags för den allra första Stellagalan, på Gondolen i Stockholm – en gala för de bästa kvinnorna inom svensk gastronomi. Hela den kvinnliga eliten inom matbranschen i Sverige samlas för att uppmärksamma förebilder i nio olika kategorier. Jag är nominerad till årets bagare, tillsammans med Maria Printz på Prinz Bageri och Tina Fernlund på Järna Bageri. Men här sitter jag hemma vid köksbordet och skålar på distans. Lite tråkigt kanske, men så får det vara just nu.

I våras när jag blev utmattad bestämde jag mig för att ta en paus från alla former av offentligt ståhej det kommande året. Under de sju åren innan dess sprang jag på alla bollar. Intervjuer, föredrag, studiebesök, mingel, nätverksträffar, styrelsearbete, marknader och festivaler – jag var med på allt och hade en fullsmockad kalender. Men ju mer jag uppträdde i min offentliga roll som Solhagasara, desto mer tappade jag bort mig själv. Jag provade en gång med att börja sjunga i en kör i Halmstad, utan att tala om för någon vad jag jobbade med. Tänkte att jag skulle vara bara mig själv. Men det tog bara några minuter in på första fikarasten innan någon hade basunerat ut sanningen för hela sällskapet och så var jag tillbaka i min yrkesroll.

Nu är jag halvvägs igenom mitt år utanför rampljuset och trivs bra. Ett par gånger har jag brutit mot mitt löfte, men tyvärr känt mig obekväm och ångrat mig efteråt. Så därför vågade jag inte åka helt enkelt. Hade jag bott i Stockholm hade det kanske varit en helt annan sak, men två heldagar på resande fot, hotellnätter och nattsudd är inget för mig just nu.

Och vet ni vilken hjärtklappning man kan få av att vara nominerad? Det är nästan som ett eget medicinskt tillstånd, jag har ju haft den stora äran att uppleva det några gånger nu. Man står där och väntar, det är trumvirvlar och kuvertsprättning och man vet inte om man kanske på darriga klackar ska klättra upp för en trappa alldeles strax, snubbla upp på scenen och hålla ett tänkvärt och bländande tacktal som man ännu inte har tänkt ut eftersom man absolut inte vågar tro på att man vinner. Senaste gången var med Borgmästargården på White Guide Café när vi blev Årets Stjärnskott. När vårt namn ropades upp var jag helt stum och kände absolut ingenting. Just för att det betydde så mycket, konstigt egentligen.

Jag är helt enkelt lite som tjuren Ferdinand just nu, och vill hellre vara hemma och lukta på blommorna. Eller bullarna. I det trygga varma bageriet där mitt hjärta bor. Att avstå från allt det där runtomkring har också gett mig tid att utveckla det jag brinner för allra mest, att baka.

Men skål för alla enastående kvinnor som är där ikväll, önskar er allt gott och hoppas inte att ni är besvikna på mig för att jag stannar hemma. Det är ett viktigt initiativ för branschen, det finns oändligt mycket kvar att göra innan vi nått jämställdhet. Jag lovar att dra mitt strå till stacken här i min egen lilla vrå av verkligheten. Och chanserna är stora att jag går på gala nästa år som en bättre och klokare version av mig själv, vi ses då istället!

Kvällens lektyr känns mitt i prick. Ni som följer mig vet att jag gillar den danske psykologen och filosofen Svend Brinkmann, vars första bok Stå fast jag lottade ut här på bloggen. Det här är den tredje i serien, som just kommit ut på danska. Gå glip, det betyder alltså gå miste. Om att begränsa sig och tacka nej, att våga avstå från saker för att lämna tomrum som kan fyllas med oväntade och viktiga saker. Istället för Stellagalan fick jag till exempel en väldigt god chili con carne och tröst av min dotter när jag inte tyckte att jag lyckades med min selfie. Du är så fin mamma, det finns inget som kan ändra på det, sa hon. Och det kanske egentligen är den enda utmärkelse jag behöver.