Vilken snurr det har varit här sedan vi nyöppnade förra veckan! Det kom så många fikagäster i helgen att några fick sitta i hallen mellan butiken och badrummet.

Vi har fått så mycket beröm och fina kommentarer. Fast en del var lite besvikna att vi inte hade byggt ut. Var är alla nya sittplatser, undrade någon. Ska ni inte bygga ett växthus i trädgården där man kan fika? Med gästernas reaktioner kommer nya idéer, och i veckan har jag verkligen fått kämpa för att komma ikapp med de sista detaljerna.

Bland annat bestämde vi oss för att göra extrabordet i hallen till en permanent lösning för att skapa ytterligare ett par sittplatser. Efter att vi målade om kändes det här plötsligt som ett mysigt rum, det behövdes bara några justeringar. Jag åkte till Åhléns och köpte stänger och gardiner. Ett draperi kan nu dras för trappan till kontoret. Vill man ha ett chambre séparée i all enkelhet är det bara att dra för till butiken också. Egen högtalare med musik och lampa i fönstret gör att det känns ännu mer ombonat.

Men nu har vi nog maxat ut så mycket det går. Tyvärr är ytorna inomhus inte större än såhär, och kommer inte att bli det heller. Det här gamla uthuset är byggt 1904, det var iallafall årtalet på tidningspappret som någon hade tätat med i hörnen. Att bygga ut och ändra för mycket vore ett för stort ingrepp i en fin gammal miljö. Dessutom är huset Q-märkt, vilket innebär att vi inte får ändra hur som helst. Maximalt femton gäster samtidigt är ungefär vad vi klarar av att serva på ett bra sätt med den lilla personalstyrka vi har på vintern. Kvalitet får gå före kvantitet.

Tillväxt är inte alltid något att sträva efter – jag har sett många ställen som med tiden blivit populära, byggt ut, skalat upp och tappat sin själ. Jag vill att Solhaga ska få behålla sin charm och personlighet. Så istället för att bygga ut försöker vi berätta för så många som möjligt att man kan reservera bord för att undvika besvikelse när det är fullsatt.

Torsdag kväll på återvinningscentralen vinkade jag nostalgiskt hejdå till det ovala bordet med maskätna ben. Det kändes lite sorgligt och jag tänkte på alla gäster som suttit där. Alla ord som sagts över kaffe och bullar. Minnesbilder flimrade förbi, jag kunde se våra stammisar som kommer nästan varje dag. Och killen som bokade bordet när han skulle fria till sin sambo. Hon sa ja, så jag hoppas att de är lyckligt gifta nu. Och familjen som jag bjöd in en gång när det var stängt och regnade ute. Ja ja, nu blir det nya bord och nya samtal. Livet liksom.