Det här året har jag upplevt ett kreativt flöde utan dess like. Som om alla spärrar löstes upp och dammluckor öppnades, ibland undrade jag faktiskt om det var något fel. Framför allt tog det sig uttryck i musik. Ofta vaknade jag vid tretiden på natten, och det kom både text och melodier som jag skrev ner i telefonen. Min hjärna var konstant i skapande läge.

Jag googlade, och hittade en förklaring.

”Post-Traumatic Growth (PTG) är ett psykologiskt fenomen där individer upplever positiva förändringar efter att ha gått igenom en stor livskris eller motgång. Det kan handla om ökad uppskattning för livet, starkare relationer, upptäckten av nya möjligheter, större personlig styrka och en djupare existentiell utveckling”

När jag nu går igenom årets bilder ser jag fem tydliga röda trådar under 2025: Musik, hälsa, hantverk, hållbar arbetsplats – och hemkomst.

MUSIK. 
Jag har musicerat sedan jag var barn, och är klassiskt skolad på både cello och piano. Men i år hittade musiken nya vägar. Jag lärde mig både musikproduktion och notskrivningsprogram. Spelade i olika konstellationer, började skriva egna låtar och arrangera. Ut på notpapper kom cellostycken, finsk tango (som jag också översatte till svenska), psalmer, poplåtar, schlager, visor, körmusik och julsånger. Det var som om all världens känslor och berättelser bodde i mig och ville ut.

När jag spelade upp min låt Augustivals för min vän Tomas, som är musikproducent, sa han: ”Du vill egentligen göra ett album – du har bara inte sagt det till dig själv än”. Här är vi i hans studio i Åhus och spelar in i en låt hemlighet…

…nämligen en tabata som jag skrev till Karin som fyllde 50, och som framfördes på hennes storslagna kalas i juli. Helt otippat blev detta också min allra första låt på Spotify. Vi får väl se om det kan komma något som är lite mer jag nästa år!

Årets absolut bästa köp var utan tvekan min kontrabas. Jag började ta lektioner, övade i princip varje dag och gjorde snabba framsteg. Min allra första spelning var på midsommar i Steninge, men jag har kommit en bra bit längre än Små Grodorna nu.

Baslektionerna på Andra Långgatan med Daniel Andersson har varit något av det roligaste det här året. En otrolig musiker, och han utmanar mig på helt rätt nivå.

Ett meditativt lugn infann sig när jag spelade, och plötsligt sjöng jag också. På ren impuls satte jag upp telefonen en kväll i november, spelade in, och lade ut min första reel – Fever. Dags att släppa prestation och gamla mönster, och bara göra det som känns sant för mig. Åt helsike med självkritiken som hållit mig tillbaka alldeles för länge. Responsen jag fick pekar i en tydlig riktning – det är bara att fortsätta.

HÄLSA.
Jag fortsatte styrketräna tjugo minuter om dagen, hemma framför teven. Med den här mikrotekniken har jag byggt upp en fysik som faktiskt är bättre än innan jag blev sjuk. Jag byter inte ens om – kör med lite vikter och gummiband medan jag tittar på typ Robinson eller något annat där folk har det lite jobbigt. Då känns det inte lika tungt.

Efter en resa till Riga i mars, med mycket mat och vin (samt besök i de magiska art noveau-kvarteren), var måttet rågat. Jag hade dessutom ledvärk i höfterna – en vanlig biverkning av den antihormonella medicin jag måste ta. Jag ställde om kosten helt. Näringstätt och kalorisnålt, på regelbundna tider. Det är inte klokt så mycket gott jag ätit, och självklart har jag gjort undantag i sociala sammanhang och vid högtider – och ibland bara för att jag kände för det.

Det här är min standardfrukost, bananpannkaka på enbart banan och ägg, med bär ovanpå. Serverat på underbart vacker keramik av Cajsa Wiremalm. Som en följd av träningen och kosten, tappade jag tio kilo som smugit sig på under åren, och är nu tillbaka i min vanliga form. Det tog totalt åtta månader, och ledvärken är helt borta.

Jag tog hand om min hud också. Under våren lanserade vi en helt ny produkt – hudvårdsserien SolSkin med surdeg som jag började använda…

…ha ha nej, det var ju årets aprilskämt! Men faktum var att huden faktiskt kändes väldigt frisk och fräsch när jag sköljde bort surdegen så jag vet inte om vi kanske ändå är något på spåren här?

HANTVERK.
Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid för utmattning, fast det gått snart två år sedan avslutad cancerbehandling. Jag gjorde några försök att växla upp under året, men kroppen sade bestämt nej till detta. Det tar längre tid än man tror, och man blir också mer känslig för stress när man väl börjat leva lite mer i rimligt tempo.

För det mesta har min arbetstid legat utanför schemat, på tider som jag själv kan styra över. Men de dagar jag får baka är jag som lyckligast ändå.

I brist på deg, får mina händer arbeta med garn. Jag har fortsatt utveckla min tunisiska virkning, och under året kom jag på hur man kan virka kuddar i cirkel så att det inte blir några sömmar på sidorna. Jag har fortsatt ge bort kuddar till nära och kära, och är nu uppe i säkert femtio stycken som fått landa i sina nya hem. Detta är tunisian smock stitch som jag förskjuter på olika sätt för att få fram önskade mönster.

HÅLLBAR ARBETSPLATS. 
Vi fortsatte jobba med personlig hållbarhet på Solhaga. Så glad för detta gäng,  Mariana, Nelli, Mathilde, Hanna, Tilda och Olivia. Här har vi internutbildning i hur man formar bröd på kreativa sätt.

…och hur man sedan kan snitta. Värt ett eget inlägg framöver.

Nellis mage växte, och vi förberedde oss på att jag skulle ta över som tillförordnad vd under hösten, samtidigt som fler i teamet tog sig an nya ansvarsroller. För mig innebar det ett tydligt skifte. Jag är inte längre den som ska ha koll på allt på golvet, utan har en övergripande roll där jag stöttar andra i deras ansvar – särskilt i ledarskapet. 

Det vi jobbade med började också uppmärksammas utanför Solhagas väggar. Jag blev tillfrågad om att föreläsa och även jobba som konsult för att hjälpa andra med sina verksamheter. Det är tydligt att den kunskap vi samlat under åren behöver komma till nytta på fler platser – och jag är oerhört stolt och glad över det.

Hemkomst.
Jag var nominerad till två fina priser i år – Årets Landsbyggare och Årets Hallänning. Att bli nominerad av allmänheten till så fina priser betyder enormt mycket för mig som alltid levt med en viss rotlöshet. Även om jag inte vann kändes det ändå som att jag blev vald. Till hallänning, och det var stort.

Vi firar genom att rota oss ännu djupare. Huset i Steninge ska kompletteras med ytterligare en byggnad – en ateljé och ett gästhus.

Drömmen tog form i början av året, vi skissade, anlitade en arkitekt och ansökte om bygglov. Det blir ett litet kulturhus med plats för allt kreativt. Bygget startade i november och i juni ska det stå klart.

Hela året har varit en omvälvande resa som nog överraskade både mig själv och omgivningen.

Men att konfrontera och bearbeta trauma kräver hårt arbete och kroppen hann inte riktigt med. I november slog panikångesten till, jag blev stående på vägen i mörkret på väg till kören en torsdagskväll och kunde plötsligt inte köra bil. Ante och Max fick hämta mig.

Sedan dess har jag fått ta det lite lugnare. Jag mår bra – men det är ömtåligt.

Vad 2026 kommer att innehålla får vi återkomma till, men jag hoppas iallafall att min PTG håller i sig – för det här året var verkligen något utöver det vanliga att få uppleva.

Jag önskar er allt gott det nya året. Just nu är det lugna mellandagar, jag stickar mössor med paljetter, som omväxling till alla kuddar. Och så förbereder vi nyårskalas vi ska ha här imorgon, då Ante och jag dessutom firar att vi varit ihop i trettio år. Tack för att ni är med mig här, vi ses på andra sidan tolvslaget!