Min blogg fyller tre månader och får allt fler läsare. Det är inte längre bara mina närmast sörjande som följer den. Jag tycker att det är roligt men också lite läskigt. Häromdagen sa en vän att det är tur att hon känner mig, annars hade hon liksom krympt lite som människa. Och hon var inte den enda som kände på detta vis. Jag blev helt mörkrädd och började genast läsa igenom gamla inlägg.

Kan det verkligen vara så att den där odrägligt självgoda Sara Wennerström lever i en dröm? Att hon svävar omkring på det fantastiska Solhaga full av avancerade husmoderliga expertkunskaper, skördar äpplejäst och bakar det ena perfekta brödet efter det andra i väntan på att goda vänner kommer förbi med plommonmarmelad eller att leveransen med nya spisen från England dyker upp?

I så fall måste jag å det bestämdaste dementera. Här levs ett rätt vanligt liv med skrikiga barn, skitiga kattlådor, vardagsångest och bröd som varken blir snygga eller goda. För att bevisa detta inleder jag i dag en serie om katastrofer som inträffat bakom kulisserna.

Vi värmer upp med ett färskt exempel från helgen: Vi har Sofia och Robert på besök, och jag vill såklart imponera med min finaste levain till söndagslunchen (dansk frokost i stor stil med hof, Aalborg, sill, fiskefilet med remoulade och så vidare). Jag ser att degen är helt perfekt när jag bär upp jäskorgarna ur källaren, bubblorna är enorma. Problemet är bara att jag inte har mjölat korgarna ordentligt, och inte heller mjölat ovanpå bröden innan de sattes ner i matkällaren för jäsning över natten. Degen fastnar i korgarna och när jag äntligen får loss dem blir det pannkaka av alltihop, bokstavligt talat. Detta gör liksom ont i mig, ungefär som när någon gnisslar med en kniv mot tallriken. Men, värre saker har hänt. Välkommen tillbaka i morgon.