Jag är en väldigt blödig person. Fäst vid platser, personer, föremål och minnen. Som alltid får tårar i ögonen på andra versen i Härlig är Jorden fast jag inte ens är religiös. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Det är helt enkelt något med detta som berör mig väldigt djupt. I vintras hjälpte jag mamma att tömma och flytta från mitt barndomshem i Jörlanda. Ett hus som varit i släktens ägo sedan det byggdes någon gång i mitten av 1800-talet. Men så måste det vara, och vi fick ju Solhaga i stället.
Därför hade vi ett alldeles speciellt kalas i lördags, då Karin som bodde här i många år skulle ha fyllt 98 år. Vi bjöd hit hennes barn Ingegärd, Kerstin och Bo-Gunnar. Samt deras 13 kusiner med familjer, som också tillbringat mycket tid här. Och inte minst Elisabeth, som är den enda av Karins fyra systrar som fortfarande är i livet. Nu när vi är klara med renoveringen ville vi låta dem gå runt och se hur det har blivit här på Solhaga, och visa de föremål vi har hittat under golv, bakom väggar och i glömda vrår.
Det var verkligen roligt att höra flera generationer berätta om detaljer från livet här i huset. De där dörrarna är målade av Ebert Cederberg som var känd för sin fina marmoreringsteknik. Precis där på köksbänken brukade moster Karin alltid ha plånboken liggande, och ibland fick man en peng. Och ni vet väl att det finns en rolig lucka i väggen där ni har ställt pianot?
Ingegärd, Kerstin och Bo-Gunnar hade med sig en jättefin gåva som vi genast hängde upp:
”Vår farmor Alma Hagström (1884–1959) bakar flottyrringar i köket på Solhaga. Mycket goda! Fotograf är hennes yngste son Lennart. Farmor bodde på Solhaga åren 1918–1950, då pappa Malte och mamma Karin tog över.”
Huset Solhhaga byggdes år 1900 och stod först tomt i några år innan en grosshandlare vid namn C H Lydén flyttade in. År 1918 fick Alma (vilket min farmor också hette för övrigt) huset Solhaga av sin förste make Johan Mauritz, som då var döende. Han ville att hon skulle ha någonstans att bo, och i Slöinge hade hon både vänner och familj. Malte var bara ett par år gammal, och Alma var dessutom gravid när maken gick bort. För att få lite inkomster hyrde hon ut delar av Solhaga till elektriker Erik Hagström, som startade Hagströms El i uthuset. De blev så småningom ett par, och 44 år gammal födde hon sitt yngsta barn Lennart. 1950 flyttade Alma och Erik till Haverdal, och lämnade över både huset och elfirman till Malte och Karin som samma år fick sin första dotter Ingegärd.
Och nu hänger fotot av Alma precis där hon stod och gjorde flottyrringarna. Något recept finns inte kvar, men eftersom vi har hittat gamla exemplar av Hemmets Journal under plastmattorna här i huset, så man kan gissa att hon klippte ut ett och annat därifrån.
Flottyrringar enligt Hemmets Journal
ca 25 st
1 ägg
3/4 dl socker
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl mjölk
1 msk smält smör
1 tsk bakpulver
1 krm salt
rivet skal av 1/2 citron
4 dl vetemjöl
olja att fritera i
Vispa ägg och socker. Tillsätt smält smör, grädde, mjölk och citronskal. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt, och rör sedan ihop allt till en deg. Plasta över och låt vila en timme. Kavla ut degen på mjölat bakbord och stansa ut ringar, samt ett hål i mitten. Värm olja i en kastrull eller fritös till 180°. Fritera ringarna till fin färg, ta upp och vänd dem i strösocker.
Sara bakar 
Sara o Ante, ett stort tack för en fin eftermiddag på Solhaga. Den dag som skulle varit mamma Karins 98-årsdag.
Fantastiskt att ni öppnade ert hem för hela släkten. Jag var 5 år när vi flyttade till Solhaga och kommer ganska väl ihåg hur det såg ut då, men nu fick jag delvis se hur det sett ut innan jag föddes. Planlösningen på andra våning var fantastisk – där kände jag inte igen mig. Roligt att ni behållit golvplankorna. Deras patina kan delvis bero på att vintertid körde jag mina modellmotorer där, och bränslet var en blandning av ricinolja, eter och metanol. Mamma Karin var inte alltid glad över dessa körningar – hon hängde tvätten på vinden.
När man såg hur hur de yngre generationerna tog för sig av bakverken så står det klart att ni bäddat för kommande kunder där.
Jag skriver inte: Lycka till – ni har lyckats.
Det blev inte mycket tid att prata om detaljer o föremål, men vi återkommer när vi alla har tid. Mina barnbarn krävde hela tiden att morfar skulle visa dem runt. Var farfars säng stod osv.
Tack ska ni ha,
Bo Gunnar
Tack själv, Bo Gunnar, ni är välkomna när som helst! Ser en liten pojke med bilar framför mig när jag vandrar över det knarrande vindsgolvet. :)
Wow! Ni är ju fantastiska! Det måste ha varit mycket uppskattat!!
Vilken grej! Inte nog med att ni är inne i årets mest arbetssamma period – ni bjuder in till kalas (med ‘främmat’ folk)!! Ni är fantastiska. Jag blir stum. Jag känner igen mig i din blödighet och att du gillar ting med historia – men jag är hästlängder bakom dig i din företagsamhet.
Ser fram emot fredag då jag får vara iden fantastiska miljö ni skapat.
//karin
Vilken underbar idé! Underbart att knyta ihop trådar från förr och vad härligt för lilla Karins släkt och familj att känna hur väl ni förvaltar Solhaga. Ni är ju för goa! <3
Härligt! Som föregående skriver, trots att ni har fullt upp så delar ni med av er på ett fantastiskt sätt.