Nu är det några dagar sedan ni hörde från mig. Där vi slutade senast oroade jag mig för hur mitt växthus hade klarat stormen. Med tanke på den tyfon som sedan drog in över Filippinerna känns det väldigt futtigt att klaga över sådant. Varje gång jag går förbi det blir jag påmind om att jag nog aldrig har haft det så bra som nu. Här är mina topp tre feelgood-saker från senaste veckan:

1. God mat i gott sällskap. Vi hade vårt årliga höstmöte med Kulinarisk Resa genom Halland, ett nätverk av företag som alla sysslar med matupplevelser på olika sätt. Den här gången var vi på fantastiskt fina Skårs Gård utanför Fjärås.

Vi brukar alltid ha med en inbjuden gäst, den här gången var det Anders Arnell som underhöll med lite stand up cooking. Det enda han hade med sig var ett kök. Sedan fick han en påse med råvaror från olika företag i nätverket, varpå han improviserade fram några rätter, bland annat denna älgfärsburgare. Supergod!

Älgfärs
Svartkål
Färsk mynta
Äpple
Rödlök
Spiskummin
Mangold
Äppelcidervinäger
Bröd
Getost
Pepparrot

Hacka mynta, äpple, rödlök och svartkål. Fräs i smör i några minuter och blanda ner i färsen. Tillsätt spiskummin. (Här rekommenderas även lite salt och peppar). Forma till burgare och stek i pannan.
Strimla mangold, fräs i pannan och häll över lite äppelcidervinäger.
Grunda med en skiva bröd och den frästa mangolden. Lägg sedan på själva burgaren, lite getost och riven pepparrot. Toppa med tunna äppelskivor, rödlök och slutligen en brödskiva på toppen – snyggt spetsad av en mangoldstjälk.

Hejdåbrunch för Moa, som slutar hos oss efter två fina år, för att flytta hem till Göteborg och jobba på Brogyllen. Tack för allt! Runt bordet: Louise, Linnea, Matilda, Gustav, Moa, Tilda och Ante.

2. Ljus i mörkret. Det blev halloween, och Louise gjorde fantastiska pumpor som lyste upp entrén utanför Solhaga.

Berte by night. Sen promenad förbi Berte Qvarn hem från Moas utflyttningsfest. Se så fint med neon i Suseån.

3. Novemberskogen. Här är jag och Ante i Åkulla bokskogar dit vi åkte för att hitta de berömda Bexells talande stenar. Vi krånglade oss in i området från fel håll och fick åka en bit över stock och sten där biltrafik egentligen inte var tillåten (ooops!).

Varm choklad och levainmacka på mossig stubbe. Kan det bli bättre?

Bexells talande stenar skapades av godsherren Alfred Bexell i slutet av 1800-talet. Han ville dela med sig av sin livsfilosofi till eftervärlden, och anlitade därför professionella stenhuggare för att rista in olika budskap i stenarna i området kring Torstorps säteri.

Efter att ha läst på några stenar är det inte någon särskilt positiv bild av mänskligheten som träder fram. De som hafva mycket överseende med sig sjelfve hafva sällan öfverseende med andra. På botnen af nöjets bägare ligger ångerns drägg. Eller vad sägs om den här: En apa är alltid en apa om än klädd i gyllene smycken.

Där fanns i alla fall ett som jag kan skriva under på: Att förlita på sig sielf är att fördubla sin förmåga.

Efter Bexells död föll inskriptionerna i glömska och gömdes under mossa. 1925 återupptäcktes de, och sedan dess har man hittat omkring 160 stycken. Men enligt anteckningar bör det finnas ett antal visdomar som ännu göms i skogen…

…givetvis försökte vi hitta dem, men utan resultat. Däremot hittade Myra en mossig stubbe som såg ut som en kanin. Ser ni den?