Ni som följt den här bloggen länge kanske har märkt att det inte kommer så väldigt många nya brödrecept nuförtiden.

Det beror bland annat på att vi bakar på ett annat sätt. Vi har ofta samma grundrecept till degarna, som sedan varieras på olika vis. Slöingebrödet är det bästa exemplet. Poängen med Slöingebrödet är att vi bakar det i liten skala, och att det bara säljs här på Solhaga. Det blir sällan mer än 16 bröd som mest, därför kan vi experimentera med olika smaksättningar varje dag. Det är helt enkelt så att vår gamla tradition med veckans bröd helt har försvunnit på grund av detta.

Jag vet inte hur många variationer det har blivit sedan vi började med Slöingebrödet någon gång i våras. Det har blivit något av en sport att bräcka varandra i kombinationer och råvarufynd, och det är väldigt uppskattat av kunderna. Vad är det i Slöingebrödet idag? frågar de nyfiket. Vårt största fan är Ralf på Gudmundsgården som tycker att Slöingebrödet är typ det bästa som har hänt sedan korven uppfanns.

Slöingebröd grundrecept
500 g vatten, inte för kallt
200 g surdeg (vete eller råg spelar inte så stor roll)
23 g oraffinerat havssalt (eller 16 g vanligt salt om du inte har)
750 g ekologiskt mjöl från Limabacka Kvarn eller Berte Qvarn, mestadels vete för att få en bra glutenutveckling, men ofta även korn, emmer, dinkel eller svedjeråg

Förutom ovanstående ingredienser brukar vi ha i blötlagda kärnor eller kross, rostat mjöl, rostade frön, en skållning, torkade kryddor eller vad vi nu hittar i bageriets olika skrymslen.

Från och med tidig vår till sen höst går vi helt enkelt ut och hämtar något från trädgården. Maskrosor, äppelblom, trädgårdssyra, äpplen, syrenblommor, nässlor, örter från kryddträdgården, jag vet inte allt vi har använt. Ibland har våra matvänner i trakten kommit förbi med saker som de odlar, Carl Jonsson på gården Toften i Heberg kom med spansk körvel, vilket var riktigt gott. Tack vare att degen är såpass liten kan vi experimentera med råvaror som inte finns i så stora mängder. Och skulle det misslyckas någon gång så gör det inte så mycket.

Vi blandar degen för hand till en kladdig massa, sedan får den ligga på autolys i någon timma under lock. Därefter tar vi upp den på bordet och knådar den så som Sèbastien Boudet lärde oss när han var här förra året. Metoden går på Solhaga under namnet ”klappa katt”, för att man greppar degen som när man lyfter upp en katt. Därefter upphör dock alla likheter med katten, eftersom man sedan dänger den i bordet med en snurrande rörelse framåt så att den både spänns upp och viks på samma gång. Detta upprepas tills degen är slät.

Sedan får degen vila i lådan tills den är färdigjäst, det kan ta några timmar. Vi brukar vika den någon gång under tiden. Degen formas till bröd som får ligga med skarven uppåt i korgar som vi klär med mjölade dukar. Efter nästan ett dygns jäsning i kyl snittar vi dem och sätter vi in på 280°C, sänker till 250°C och bakar till riktigt mörk skorpa, det kan ta upp till 45 minuter. Den naturliga och långsamma processen och de fina råvarorna gör det här till ett alldeles makalöst gott bröd, med fantastisk smak.

Just nu är grunden i det här brödet ett nytt lantvete från Berte Qvarn. Martin Carlsson som är försäljningschef på kvarnen kom förbi med de allra första paketen för ett par veckor sedan, och sedan dess har detta fått vara basen i Slöingebrödet. Lantvetet finns även att köpa i vissa livsmedelsbutiker här i Halland. Det består av Ölandsvete som odlas av Wästgötarna.

Ölandsvete är en gammal kultursort som upptäcktes på Öland, därav namnet. Det är ett vårvete som lämpar sig särskilt bra för ekologisk odling eftersom det växer så högt att eventuellt ogräs konkurreras ut och man slipper då bespruta. Mjölet har en hög protein- och glutenhalt, men däremot en svag glutenstruktur. Därför passar den varsamma behandlingen med autolys just ett sådant mjöl, då kommer både egenskaper och smak till sin rätt.

Brödet på bilden längst upp i det här inlägget var vårt första provbak med lantvetet, och det består endast av lantvete och inget annat, till och med surdegen gjordes på samma mjöl. Visst är det fint, både till färg och form. Och det smakade precis lika gott som det ser ut.