Via långa och raka vägar genom öknen tog vi oss till Californien för att åka norrut på legendariska Pacific Coastal Highway 1. Vi stannade en natt i Palm Springs på Agua Caliente Resort & Spa, men det var som att kastas direkt tillbaka till Las Vegas. Det kändes som ett avslutat kapitel, så vi tog oss snabbt vidare mot nordväst.

Dag 1. Vi hade fått en hel del tips inför resan om att fokusera på norra Kalifornien, därför valde vi bort Los Angeles den här gången. Man kan inte se allt, så är det bara. Så nästa stopp fick bli Thousand Oaks strax norr om stan och ett besök hos Deborah med familj. Hon och Ante blev vänner på high school 1985 då Ante var utbytesstudent i Chippewa Falls, Wisconsin. De hade alltså inte setts på 30 år, så det blev ett fint återseende med bläddrande bland gamla foton och skratt åt pudelfrisyrer och axelvaddar.

Dag 2. Lunch i mysiga Santa Barbara på en liten restaurang som heter Fresco. Otroligt avslappnat och trevlig stämning på det här stället, men herregud vilka portioner vi får hela tiden. Kolla Max BLT sandwich…

Som de danskättlingar vi är var det absolut nödvändigt att stanna till i Solvang, en by som grundades 1911 av några danskar på väg västerut. De centrala delarna känns lite som Liseberg på danska, som en kuliss av korsvirkeshus och danska bagerier i varenda hus.

Självklart var vi tvungna att testa ett och annat bakverk. De bästa wienerbröden fanns på The Danish Mill Bakery. Men någon äkta vara med riktigt smör hittade vi tyvärr inte.

Från och med nu blev Highway 1 lite mer spännande, vi åkte genom landskap med jordbruk och Myra undrade vem det var som hade fisit i bilen. Det visade sig vara gigantiska fält av nyskördad kål som stank. Den här delen av resan hade vi medvetet lämnat helt oplanerad, så vi åkte norrut och letade restauranger via Trip Advisor och hotell via booking.com när det kändes lagom. Dagen slutade på ett sunkigt motell i Morro Bay, där alla restauranger hade stängt och vi vandrade hungriga längs beckmörka gator medan vi blev allt mer ovänner för varje minut. Har inga bilder därifrån. Men som Max sa, nu fick vi iallafall uppleva något helt nytt. Och allt löste sig till det bästa när vi slutligen fick en utmärkt middag på Dorn’s Original Breakers Cafe.

Dag 3. Det har sina fördelar att resa i lågsäsong, det var exempelvis lätt att få biljetter till grandiosa Hearst Castle, byggt med start 1919 av tidningsmagnaten William Randolh Hearst.

En guide vid namn Marty Moon tog oss genom det ena praktrummet efter det andra. Här i gotiska matsalen.

De är svårt att greppa storleken på det här godset, den oerhörda rikedom som byggt det och de enorma resurser som krävs för att hålla det i gott skick. The Neptune Pool var just nu tom på vatten eftersom den behöver renoveras efter en jordbävning. Och det snidade taket i en av salongerna håller just nu på att tvättas ytterst försiktigt med tops som enda redskap. Det kommer att ta tio år och kosta en miljon dollar.

Inomhuspoolen. Man blev liksom stum av att gå runt och titta. Men om jag ska vara helt ärlig hade jag hellre flyttat in hos Frank Lloyd Wright i Arizona.

Vårt bestående intryck av Highway 1 var att den blev alltmer spännande ju längre norrut vi kom. Naturen blev råare, palmerna byttes mot barrväxter. Varenda meter är en upplevelse, och bakom varenda krök finns en ny fantastisk utsikt.

Vilken syn! Hundratals sjölejon ligger och solar vid Piedras Blancas Elephant Seal Rockery strax intill vägen.

Dag 4-5. Nu hade vi sett och upplevt så mycket att vi behövde ta lite ledigt från den här semestern och göra absolut ingenting över helgen. Vi tog in på ljuvligt stillsamma Quail Lodge Golf Club i Carmel Valley. Jättefint rum med högt i tak och egen uteplats.

Hotellet har ett avsides och stillsamt läge, men på Mexikanska Baja Cantina & Grill strax intill var det liv i luckan och väldigt god mat.

Ante och jag lämnade barnen ensamma en stund och drog iväg på ett par timmars vandring vid Point Lobos, alldeles intill Highway 1. Det finns många sådana här ställen längs vägen där man kan göra kortare eller längre turer på mer eller mindre avancerade vandringsleder. Just nu var vissa ställen avstängda för att sälarna ska få vara ifred.

Vi roade oss med bad i uppvärmda poolen och familjetävling på hotellets putting green med nio hål.

Dag 6. Vidare norrut via den sceniska sträckan 17 mile drive, förbi världsberömda golfbanan Pebble Beach och hus i en prisklass vi bara kan drömma om.

I Monterey stannade vi på Old Fisherman´s Warf och åt en god lunch på The Grotto Fish Market. Men detta att man får ett halvt kilo cheescake till efterrätt? Vi var fyra, och lyckades inte äta upp hela.

Vi åkte norrut och Kalifornien fortsatte att bli allt vackrare. Här tog vi en bensträckare på Tunitas Beach där vi fick springa fram och tillbaka för att vågorna inte skulle blöta våra fötter.

Framåt kvällen passerade vi San Fransisco och Golden Gate-bron. Vi ska tillbaka hit, men först några dagar i vindistriktet Sonoma norr om staden.

Vi tog in på utmärkta El Dorado Hotel i centrala Sonoma, och hade sedan länge bokat bord på The Girl and the fig strax intill.

Bästa middagen hittills med gåslever, råbiff, konfiterad anka och fem avsmakningsviner till det.

Dag 7 ägnades åt att utforska vindistriktet från Sonoma och mot nordväst. Napa Valley strax österut har blivit mer känt, men det var egentligen i Sonoma som det hela började då några ryssar planterade de första vinstockarna i Fort Ross 1812. Numera är landskapet täckt av vinodlingar, framför allt är området känt för sina goda viner på Zinfandel och Pinot Noir. Längs vägen ligger de riktigt stora vingårdarna, här är vi på Ledson Winery, som från början var tänkt som en privatbostad.

Vi köpte både vin och vinbrownie. Jag frågade efter receptet, och det var så enkelt berättade tjejerna i kassan. Bara att ta en påse browniemix och blanda med vin istället för vatten!

På Francis Ford Coppolas vingård fanns det mycket annat spektkulärt att se förutom vinerna. Gudfaderns skrivbord, kostymerna från Apocalypse now och bilen från filmen Tucker – en man och hans dröm.

När vi tog oss lite avsides till de mindre gårdarna blev det ännu mer spännande. Cast Wines var ett toppenställe med makalöst goda viner och väldigt fint bemötande.

Just nu sover alla vinstockarna, men det är fint det också. Jag hade gärna kommit tillbaka en dag i skördetid.

Vi åkte på småvägar västerut via olika byar där det inte såg ut att hända särskilt mycket så här i lågsäsong. I Graton hittade vi en riktig liten pärla, Willow Wood Market Café.

Ett mysigt ställe med atmosfär, känsla för detaljer och lokala råvaror. Svart bönsoppa och sallad med varm getost.

I skymningen nådde vi målet, Bodega Bay. Visst förstår man varför Alfred Hitchcock valde att spela in Fåglarna just här. Vild natur och väldigt vackert ljus, men samtidigt lite avsides och ruggigt på ett sätt som gör att man bara vill krypa in framför en brasa.

Dag 8. Min födelsedag, och jag fick bestämma att vi bara stannar på hotellet, Bodega Bay Lodge & Spa. Och att jag fick gå på en tre timmar lång ansiktsbehandling och massage och bada i den uppvärmda bubbelpoolen med havsutsikt. Frukosten var överdådig och Myra provade en ny grej till vänster på bild – Fattiga riddare doppade i cornflakes för lite extra knaprig yta. Funkade fint!

Ante och jag lånade cyklar på hotellet och tog en tur till stranden. Eftersom jag fyllde år offrade han sig och tog den cykeln som hade onaturligt låg sadel. Det är min Ante i ett nötskal. Nu har vi tänt brasa på rummet och laddar batterierna med lite teve och rött vin, för imorgon är det dags för den här resans sista etapp, San Fransisco. Vi ses där!