Efter ett par vilsamma dagar i Bodega Bay var vi redo för storstaden. Här kommer tjugo av de upplevelser vi hann med på tre dagar. Tolv caféer, fem restauranger och tre äventyr. Vi började med kolhydratladdning på Howard Station Café i den pyttelilla byn Occidental utanför Bodega Bay norr om San Fransisco. Grundat av danske sjömannen Christopher Thornassen Folkmann. På 1870-talet lät han tåget passera över sin mark, och som tack fick han en egen station uppkallad efter sig.

Idag är stationen ett otroligt mysigt café, där hälsosamt och ekologiskt står i fokus. Fast hälsosamt vet jag inte… här har vi en double decker – dubbel våffla med jordnötssmör, banan, grädde och mandel. Men god var den.

San Fransisco har ju på något sätt blivit surdegens huvudstad i världen, med ett antal framgångsrika bagerier de senaste åren. Som alltid finns det storföretag som vill åka snålskjuts på dem som jobbar med kvalitet. Ni behöver inte besöka Boudin Bakery på Fisherman´s Wharf. Hela området är en turistfälla och det här var en riktigt tråkig frukost.

Nästa dag blev det betydligt bättre. Ante och jag gick upp tidigt och gav oss ut på en runda för att titta på bagerier och caféer medan barnen hade sovmorgon. För att hinna så mycket som möjligt tog vi bilen, för avstånden är gigantiska i den här stan. På Le Marais Bakery fick jag en utsökt varm macka med gruyère och skinka, Ante en varm croissant-smörgås med bacon och ägg. Gott kaffe också.

Och äntligen en riktig croissant.

Fina desserter på Le Marais Bakery. Vissa fick mig att längta lite efter en svensk semla.

Fillmore Bakeshop blev nästa stopp.

I princip alla ställen vi besökte hade ett upplägg där produktionen är helt öppen med full insyn. Här träffade vi Doug, som jobbat som konditor i många år, haft eget bageri och jobbat som lärare. Han har i sin tur lärt sig bland annat av svenske legendaren Bo Friberg, kanske därav som swedish princess cake fanns i sortimentet. Nu hjälper han sin dotter som driver denna pärla.

Vi hade hört ryktas om att Fillmore Bakshop hade stans godaste cronut, och en oslagbar bread pudding med äpplen i. Vi blev inte besvikna.

Doug skickade oss vidare till b. Patisserie, där både bröd och kondis var av superklass.

b. Patisserie hade den godaste kouign amman jag någonsin ätit. Jag kunde inte heller motstå den lilla briochesemlan med citronkräm och crumble på toppen.

För oss som snart ska öppna nytt var det otroligt inspirerande att titta på inredning. The Mill dominerades av en gigantisk specialbyggd hylla. Vi såg mycket tegel, betong och furu.

Brödet på The Mill var mörkt bakat.

Frukostcroissant med ost, skinka och vallmo.

Fin detalj att musiken spelades på vinyl.

20th Century Café hade en helt annan stil både på inredning och bakverk.

Väldigt gott kaffe i glaskannan, och americano i koppen. Specialiteten här var rysk honungskaka i många lager.

Hittills hade allt varit väldigt trevligt på alla sätt och vis, men det var först när vi kom till Sightglass Coffee som vi unisont tappade våra hakor rätt ner i betonggolvet.

Ett gigantiskt kaffetempel med flera barer, en jättestor rost omgiven av säckar i drivor. Den typen av ställe man bara får uppleva när man åker till en riktigt stor stad.

Vive la Tarte var också en upplevelse. Jag gillar den svävande disken, som ett skepp lastat med massa gott.

Det var en himmelsk vanilla donut, kan jag lova.

En annan tydlig trend var ägg som fanns med lite här och var. På Vive la Tarte fanns flera goda pajer och varianter på focaccia att välja på.

Precis som på The Mill fanns även här på Vive la Tarte en musikanläggning i retrostil.

Ett annat ställe som vi hört mycket gott om var Craftsman & Wolves.

Brödet såg fint ut och kondisen ännu bättre. Riktigt fint var det.

En fenomenalt god dubbelbrownie med kolafyllning. Och på inrådan från personalen köpte jag även deras signature breakfast muffin. 

Och se där vad som dolde sig inuti. Ett ägg!

Vi befann oss nu mitt i Mission District, San Fransiscos bohemiska och kulturella epicentrum med en salig mix av högt och lågt. Många byggnader var förfallna och gapade tomma, andra var supertrendigt tillfixade och vissa målade i starka färger.

Utanför San Fransiscos kanske mest omtalade bageri Tartine var det så lång kö att vi helt enkelt fick ge upp. Det får bli en annan gång.

Ett annat tips vi fått var Sandbox bakery, men när vi kom dit visade det sig att de hade blivit uppköpta av Pinkie´s Bakery, vilket enligt bloggare från trakten kan ha lett till en oönskad effekt på kvaliteten.

Pinkie´s har en lite mer amerikansk profil, wienerbröden är fyllda med cream cheese. Jag är inte helt övertygad om att det är godare än vaniljkräm. En annan grej bara kanske.

Och nu över till mat! Första kvällen hade vi världens tur och fick bord på Flour + Water. Vi fick senare höra att självaste Steve Jobs en gång blivit nekad att gå före i kön.

De godaste cannelloni jag ätit i mitt liv. Och till efterrätt en himmelsk squash bonet with sesame brittle, lemon & sultana. Jag köpte deras bok om pasta, så räkna med att jag återkommer i detta tema här på bloggen framöver.

Andra kvällen hälsade vi på hemma hos Mark som är kusin till en av Antes äldsta barndomsvänner, och hans fru Kate. De var och fikade hos oss på Solhaga förra året, och nu ville de bjuda tillbaka.

Kate och Mark tog med oss till ett av sina favoritställen, japanska Chotto.

Vi beställde in en mängd smårätter som vi delade på. Bland annat brysselkål kryddad med citron, havssalt och shichimi, yellowtail tuna sashimi med sudachi lime och jalapeno ponzus. Och till maten drack vi genomgånde cocktails. Manga Mojito och Pom-tini med sake, granatäpple och lime.

Efteråt gick vi till Over the Moon, som har egen tillverkning av glass.

På Foreign Cinema åt vi brunch sista dagen. Ett oerhört snyggt ställe.

Förrätt med gratinerad getost, oliver och rosmarin och den snyggaste drinken på resan – Blood of a poet med Square One Bergamot, Salers Gentiane Apéritif, Dolin Blanc Vermouth de Chambéry och blodapelsin. Vad vi sedan fick till brunch matchade tyvärr varken inredningen eller inledningen på måltiden. Jag besparar er bilder av bleka skrynkliga pommes och flötig toast med gratinerad bechamelsås.

Ett måste för matälskare är The Ferry Building Marketplace. En saluhall med precis allt.

En bar med mjölk från olika djur. Ostarna vi ätit under resan har varit av mycket fin kvalitet. Och så kunde jag inte låta bli att ta med en bild på de olika svamparna. Har aldrig sett ett liknande utbud förut.

I ena änden av saluhallen hittade vi Gott´s Roadside. Jag vet inte hur många hamburgare vi klämt i oss under den här resan, men det här var nog den näst bästa, efter Gordon Ramsay i Las Vegas.

 

Nu till övriga äventyr! Nackdelen med att turista i lågsäsong är att det är tolv grader och regn. Fördelen är att det är lätt som en plätt att få biljetter till Alcatraz-båtarna. Och att tolv grader och regn vid närmare eftertanke är den perfekta inramningen till en ett besök på den ökända fängelseön. Det här var en riktig höjdare.

Via audio-guider med hörlurar fick vi en inblick i fångarnas vardagsliv och de dramatiska flyktförsök som gjordes. Tre män lyckades rymma genom att skulptera huvuden av ihopsamlad tvål, med äkta hår från klippsalongen. Medan vakterna trodde att de sov kröp de ut genom ett hål i cellens bakre vägg, och har inte synts till sedan dess. Ryktet går om att de lyckades ta sig till Sydamerika, men ingen vet.

Ett annat mycket spännande ställe var Exploratorium, ett gigantiskt museum där vi alla förvandlades till barn. Mitt i utställningen kunde man titta in i denna verkstad, där fysiker, kemister och andra vetenskapsmän arbetar med att ta fram nya installationer till utställningen.

Bland annat kunde man upptäcka hur familjen Wennerström ser ut genom en värmekamera, och att jag tydligen har den kallaste näsan av oss.

Hur funkar färg? Det fick vi utforska i monokroma rummet.

En såpbubblegardin.

Vi bara sprang runt som nyfikna barn mellan de olika experimenten, och hann tyvärr inte se allt. Jag skulle kunna åka tillbaka bara för att få gå på det här stället igen.

Vid utgången tog Ante en slurk vatten under rubriken A sip of conflict. Ja, ni förstår ju.

Mänskliga praktbyggen i all ära, men det var ändå naturen som gjorde det största intrycket på mig under den här resan. Vi tog en två timmars tur på småstigar i John Muir National Monument, en urskog med redwoodträd. Här står Max i en dunge med unga träd.

De äldsta träden är flera tusen år gamla och över hundra meter höga. Så små vi är.

Som kändisgrädde på det kulinariska moset sprang vi på Gordon Ramsay själv på hemvägen. På Heathrow Terminal 2 finns nämligen en Gordon Ramsay Plane Food och som av en händelse råkade han vara där. Ante var modig och bad om en selfie. Själv vågade jag inte. Att dricka vin när man är mitt uppe i en jetlag är ingen bra idé, jag kände mig snurrig och var helt enkelt rädd för att jag skulle säga något riktigt dumt och att han skulle blir sådär arg som på teve.

Mamma hämtade oss sent på kvällen i Köpenhamn, och vid tretiden natten till i måndags fick vi äntligen äta dansk råg med Gudmundsgårdens Tokaj-salami hemma i vårt eget vardagsrum igen. Vi kan helt klart gå i god för att det som produceras här i Slöinge slår det mesta vi har smakat på under resan.

Och att få komma hem till älskade Solhaga med snö, sol och femton minusgrader. Det var fint.