Sju dagar. Exakt så lång tid tog det innan jag var tvungen att baka på semestern. Så snart vi hade landat hemma hos familjen Rippe i Phoenix gav vi oss av till jättebutiken Fry´s för att handla mjöl och jäst.

Något av det roligaste jag vet är att gå och kolla mataffärer i främmande länder. Här har vi en bråkdel av utbudet i kondisdisken. Däremot fanns det ingen färsk jäst, det hade ingen i butiken hört talas om. Så det fick bli torrjäst, vilket jag tror att jag aldrig någonsin har använt faktiskt. Så nu blev det premiär!

Ett ekologiskt vetemjöl hittade jag ialla fall, så här är receptet som jag hoppas att familjen Rippe kan använda i fortsättningen så att de överlever i denna öken av fryst industribröd.

Poolish (fördeg)
1/2 påse torrjäst
1 krm socker
2 dl vatten, halvljummet
2 dl vetemjöl
Lös upp jästen i vattnet med sockret. Rör ner mjölet och låt stå cirka 2 timmar övertäckt med plast.

Bortgörning
5 dl vatten, halvljummet
1/2 påse torrjäst
1 krm socker
13 dl vetemjöl
Lös upp resten av torrjästen i vattnet med sockret. Rör ner mjölet och låt stå i 20–30 minuter. Degen får inte vara för fast, men inte heller som en smet. Tillsätt eventuellt någon deciliter vetemjöl extra.

Efter 30 minuter
1 msk salt
Skrapa ut all deg på mjölad köksbänk. Strö ut saltet över degen och knåda in så att det fördelas jämnt.
Smörj in degskålen med lite olivolja och lägg degen i. Den behöver inte diskas innan.
Ställ in hela degen i kyl över natten, eller tills du vill baka ut bröden.

Dags att forma bröd. Sätt ugnen på 275°C med en plåt inne. Vält ut degen på ett mjölad skärbräda och dela med en kniv i lagom stora bitar, jag gjorde fyra avlånga. Det är bäst att använda något skarpt, för om man sliter och drar i degen går glutentrådarna sönder, och luften pyser ut. Det gäller att behålla så mycket luft som möjligt i degen, så hantera den varsamt. Jag vred baguetterna lite försiktigt, därför behövde de inte jäsa utan kunde gå in i ugnen direkt. Om luften pressas ur kan de behöva jäsa framme en stund till.

Dags att baka. Ta ut den varma plåten ur ugnen, lägg bröden på plåten, ställ in plåten i ugnen samtidigt som du kastar in ett halvt glas vatten i botten på ugnen. Stäng luckan snabbt. På så sätt får bröden fukt och stark värme underifrån vilket gör att de expanderar bättre.
Sänk värmen till 250°C och baka till fin färg, det kan ta mellan 15 och 30 minuter beroende på hur stora bröden är. Våga baka lite mörkare än du tror är lagom, då byggs skorpan upp och du får ett knaprigare bröd som håller sig saftigt längre. Vänta med att skära upp tills bröden har svalnat.

De här bröden kan med fördel frysas, och värmas i 120°C varm ugn direkt från frysen tills de känns frasiga och nybakta igen. Mycket godare än att värma industribakat i mikron!

Och här kommer lite bilder och berättelser från annat vi upplevde under våra fina dagar i Arizona.

Det kändes väldigt härligt att lämna Casinoland och bege sig österut i den vilda naturen i vår vita Dodge.

Hoover Dam. Detta imponerande bygge från 30-talet var lite extra roligt för Ante att besöka, eftersom hans gammelmormors bror var med och byggde (han var elektriker). Just nu var det lågt vatten, kolla berget…

Man fick svindel så att det killade under fotsulorna när man tittade ner i avgrundshålen.

Grand Canyon. Vi övernattade i Grand Canyon Village, vilket är en fördel om man vill vara där tidigt och därmed slippa köer in till området. Däremot visade sig den snabba stigningen upp till 2200 meters höjd vara mer påtaglig än jag kunnat föreställa mig. Jag (som blir halvdöv av att flyga och får tryck i öronen av att bara åka hiss) mådde otroligt konstigt under natten, hade huvudvärk, andnöd och hjärtklappning. Tydligen något man kan drabbas av om man är lite känslig.

Men det var snart glömt, för hur kan man inte älska det här? Grand Canyon är nog det mäktigaste jag någonsin har sett. Vi hade egentligen tänkt att gå neråt en bit ner längs Bright Angel Trail, men stigen visade sig vara smal, isig och med branta stup. Vi gick några meter, sedan halkade Myra. Jag fick total panik vid tanken på att fortsätta, så vände upp och gick en lång tur längs södra kanten istället. Inte helt oläskigt det heller!

Det bästa var snön tyckte barnen, så det blev en del snöbollskrig längs vägen. Och se vilket roligt djur vi träffade.

Från minusgrader till vårvärme. Efter några timmars bilresa södrut var vi framme hos Håkan och Amanda i Paradise Valley, Phoenix.

Lite för kallt för bad i poolen, men lagom varmt för en tur på mountinbike genom det fina området ut mot öknen.

Vi tog en tur till arkitekt Frank Lloyd Wrights vinterbostad och arkitektskola Taliesin West, som byggdes mitt ute i öknen på 1930-talet. Det är fortfarande arkitektskola, och vi fick via en mycket kunnig guide en fantastiskt inspirerande tur genom de olika byggnaderna.

Vardagsrummet. Varenda vinkel är så genomtänkt, varenda möbel färgsatt med precision. Julgranen kanske inte riktigt passade in.

Olika takhöjder överallt. I det här rummet hölls Taliesin evenings med musik och mingel för alla möjliga kändisar fram till Franks död 1959, då han var 91.

Triangulära lampor. Den snidade trälisten strax nedanför det övre fönstret är ett återkommande inslag på hela stället. När solen faller in kastas skuggan över klossarna på ett sätt som bildar mönster på mattan nedanför.

Här sov Frank. En timmes tupplur varje dag vid lunch. Den roströda färgen kallade han cherokee red.

Här hade Frank möte med sina studenter. Lokalen är ljussatt på fem olika sätt. Och kolla stolarna…

Här åt Frank lunch med sina arkitektelever.

Här gick Frank på toa. Rostfritt från golv till tak.

Frank var gift tre gånger, hans sista fru var dansare. Till henne byggde han denna scen.

Ni får ursäkta att det blev så många bilder med Frank här, men jag bara älskar när någon är så här konsekvent. Här utforskas den triangulära formen till vansinne och fulländning på samma gång.

Hela stället är byggt i sandsten och betong, så nära den omgivande naturens egna material som det var möjligt. Ante och jag har en dröm om att en gång bygga oss ett litet tempel på en vacker plats, och man kan väl säga att vi lämnade detta magiska ställe med massor av inspiration.

Jag förstår verkligen varför Frank var så inspirerad av naturen här i Arizona. Senare på eftermiddagen drog Ante, Håkan och jag iväg på en hike upp för Two Bit Mountain. I samma skor som på nyårsafton….

Denna bergstopp är den högsta i Paradise Valley (740 meter), med en ganska lätt stigning den första biten, och väldigt brant sista tredjedelen av vägen.

Just när man trodde att Arizona inte kunde bli bättre åkte vi en lång bit ut i bushen på en grusväg som var så risig att vi började tvivla på vår gps. Målet var Western Destinations Ranch i Black Canyon.

Vi red igenom en öken med höga berg och kaktusar i duggregn. Vi fick veta att kaktusarna är flera hundra år gamla. Det tar hundra år för kaktusen att bygga upp baspinnen, sedan växer armarna ut för att den ska kunna hålla balansen. Området har varit befolkat av Apache-indianer i årtusenden, hade vi ridit här för ett par hundra år sedan hade vi med stor sannolikhet blivit angripna med pil och yxa.

Ett stopp i ranchens egen westernstad. Det finns många liknande ödestäder i området, från vilda västerns storhetstid.

Vi var helt ensamma i byn och fick tävla mot varandra i olika western-sporter. Skjuta med pistol, pilbåge, kasta yxa, kasta lasso. Det var så märkligt hur detta tog fram helt nya sidor hos oss alla. Amanda visade sig vara en stjärna med pistolen och satte varenda skott. Och när Håkan med grottmänniskovrål kastade yxor så träflisorna flög kunde man verkligen undra vad han haft för sig i sina tidigare liv. 

Min bästa gren var kasta lasso.

Tillbaka på ranchen. Myra, Max, Amanda, jag, Håkan och Ante. Strax efter att vår guide Chris tog denna bild dog kamerans batteri. Oh no, it says BATTERY SLUT! utropade han, varpå vi alla förenades i gapskratt. Och därmed är även blogginlägget slut, vi ses i Californien!