Jag har just kommit hem från en resa till Stockholm, det var White Guide Cafés årliga kalas med prisutdelning i olika kategorier. Och möttes av ett lokalt löp utanför Matöppet, inte illa! Solhaga var för andra året i rad nominerat till Årets Bageri, i sällskap med några av branschens riktigt tunga namn. Petrus Jakobsson, Magnus Johansson, Daniel Lindeberg och Nicolai och Markus på Skeppshandelns Stenugnsbageri. Bagare och konditorer som varit länge i branschen, som jag har den allra största respekt för. Tänk att för sex år sedan var jag en helt vanlig hemmabagare med en stor dröm, och nu är mitt bageri uppe och dansar på topp fem med de allra bästa. Sagolikt och overkligt, lite som Askungen.

Det var för övrigt väldigt nära att Askungen inte hann till balen, utan hamnade i gräl om en parkeringsplats med en av huvudsponsorerna utanför Eric Ericssonhallen precis innan prisutdelningen skulle börja. Ante hittade platsen först, men sponsorn menade att den som först lyckades placera sitt fordon inom de vita strecken hade juridiskt företräde. Jag bönade och bad och sa att vi hade kört sextio mil för att komma hit, varpå han skrek att ”det är jag som betalar era priser”. Till slut lät han oss få platsen, men vid detta laget var jag så skärrad att tårarna flödade och hur skulle jag nu få mascaran att fästa?

Vi tog oss in till slut med både mascara och ögonskugga på plats. Här är lag Falkenberg samlat, Ante och jag tillsammans med Heléne och Micael från Stålboms Konditori, som var nominerade till Årets Fikaställe.

Något pris fick vi ingen av oss denna gång, men det gjorde inget. Jag tycker verkligen att Petrus var en värdig vinnare av Årets Bageri, han är en otrolig inspiratör och en hårt arbetande hantverkare ut i fingerspetsarna.

Pris fick däremot en av mina andra kollegor i Askunge-kategorin, nämligen Anna och Robert Schweitz från Annas Hembageri i Mariefred, som kammade hem största priset – Årets Bästa Café. Vi träffades på Jan Hedh-kursen för sex år sedan, när de precis hade startat sitt bageri, i ett rött mysigt gammalt hus i ett litet bostadsområde utanför Mariefred. Förra året öppnade de ett ställe till inne i själva stan, och igår fick vi äntligen chansen att hälsa på.

Bageriet var egentligen stängt. Men det bakades för morgondagen, och kanelbullar fanns det nybakta när vi kom.

Våra respektive sagor liknar varandra på många sätt. Även Robert och Anna kommer från helt andra branscher. Robert var skattejurist och Anna ekonom, men så fick de lust att starta ett bageri. I det här gamla inlägget är jag på praktik hos dem, jösses vilka fula mazariner vi gjorde och vilken enastående kass teknik! Ingen av oss hade väl någon vidare koll på den tiden, men desto mer har vi lärt oss med tiden. Och det är väl just detta som är så fint, och som berör många av våra följare och besökare. Att man med två tomma händer kan komma väldigt långt om man ger precis allt.

Vi tog en lång fika och funderade över hur det egentligen kan komma sig att man som nystartare kan hamna så högt på den där topplistan över Sveriges bästa caféer enligt White Guide. Jag får brev nästan varje vecka från människor som har liknande drömmar, och som undrar om jag inte kan berätta hur jag gick tillväga. Ofta frågar de om vilka maskiner jag köpte, eller hur många bröd som går att sälja i en by med si och så många invånare. Det är helt omöjligt att ge ett snabbt och enkelt svar, för det är så mycket saker som samverkar i en väldigt komplex härva av olika faktorer. Går det att skriva ett recept? Här är iallafall tre viktiga saker som har spelat stor roll för Solhaga, Annas Hembageri och andra fula ankungar som blivit svanar med tiden.

1. Den enskilt viktigaste faktorn måste vara tajmingen. Vi befinner oss i ett paradigmskifte där folk har tröttnat på det storskaliga och standardiserade. På koncepten som är beräknande i sitt sätt att närma sig människor. Nu törstar vi alla efter motsatsen, det som är äkta och personligt. Det som någon har skapat utifrån en genuin vilja att dela sin passion med andra. Visst märker du i samma sekund som du går in genom dörren på ett ställe om det är på riktigt? Om upphovspersonen har sneglat ängsligt åt trender och konkurrenter eller valt den kompromisslösa vägen och står för sin vision fullt ut?

2. Viljan att lära sig. Du kanske inte har all den fackmässiga kunskap som krävs från början, men det behöver inte hindra dig från att vara smart. En av de första reaktionerna jag fick när jag skulle starta bageri var att ”vad synd att du kastar bort din fina reklamkarriär för att bli bagare”. Men inget behöver någonsin vara bortkastat. Förmågan att använda kunskap och erfarenheter från många olika håll blir innovationer i den nya yrkesrollen. Och det är inte bara dina egna erfarenheter det handlar om. Var prestigelös, lyssna på andra, ta in kunskap från så många håll du kan och döm inte. Själv hamnade jag lite i kläm mellan Jan Hedh och Sèbastien Boudet som råkade i luven på varandra rätt rejält för ett par år sedan. Många valde sida, men inte jag. Båda har kunskaper som är helt ovärderliga och jag har hittat min egen väg tack vare dem båda. Här är min brödhylla, med allt från den lättuggade franskafrallan med rätt mycket jäst i, till det handknådade och långjästa Slöingebrödet med ekologiska mjöler och örter från trädgården.

3. Generositet. Det är väldigt svårt att nå framgång på riktigt om man är den där sanna individualisten som tydligen ska vara så typisk för vår tid. Långsiktig framgång kräver att du kan se bortom din egen horisont och förstå att du är del av ett större sammanhang. Bränn inga broar, skäll aldrig ut folk, prata inte illa om någon. Lyft medarbetare som är duktiga, och bli inte rädd den dag de överträffar dig i kunskap och briljans. Unna andra människor att vara framgångsrika, även dem du ser som dina konkurrenter. För i slutändan kommer allt tillbaka. Kanske inte från det håll du väntat dig, men ändå.