Nu finns det nyskördade morötter i alla regnbågens färger på Ugglarps Grönt, och jag kunde inte låta bli att baka en morotskaka. För mig känns den väldigt retro på något sätt. Detta standardbakverk fanns verkligen precis överallt under tiden jag pluggade på Journalisthögskolan i Göteborg på 90-talet, många av dem lite torra och tråkiga. Men den här är otroligt saftig och kryddig.

Morotskaka
till en springform ca 22 cm (om du vill baka i långpanna, tredubbla receptet)
90 g strösocker
45 g farinsocker
75 g (2 st) ägg
150 g rivna morötter
110 g rapsolja
25 g mandelmjöl
25 g rostade och mixade solrosfrön
90 g (1,5 dl) vetemjöl
4 g (1 tsk) bakpulver
3 g (1 tsk) kardemumma
4 g (2 tsk) kanel
en nypa salt

Morötterna från Ugglarp är inte riktigt så här stora ännu, så de fick faktiskt mixas istället för att rivas.

Smörj och bröa en springform, ca 22 cm. Eller klä en långpanna med bakplåtspapper, isåfall får du tredubbla receptet. Vispa ägg, socker och farinsocker. Tillsätt morötter, olja, rapsolja, mandelmjöl och mixade solrosfrön. Blanda vetemjölet med kryddor och salt i en egen skål, vänd sedan ner i smeten.

Häll upp i formen och baka på 160°C i cirka 45-50 minuter. Kolla med en sticka att kakan är klar. Låt svalna.

Glasyr
70 g smör, mjukt
170 g florsocker
en nypa vaniljsocker
några droppar citronsaft
140 g philadelphiaost

Vispa smör, vaniljsocker, citron och florsocker till en jämn smet, tillsätt sedan osten och vispa vidare tills det är fluffigt och fint. Smeta på kakan, eller häll upp i sprits och gör egna mönster. Blir det frosting över går det fint att spara till ett annat bak och bara vispa upp igen.

Jag toppade hela härligheten med lite myntasocker från trädgården. Görs enkelt genom att mixa myntablad med strösocker och torka.

Det märktes att många fått semester lagom till den här helgen, för oj vad mycket människor som kommer! Det är verkligen fantastiskt med högsäsongen, allt blomstrar och lever. Många har undrat under åren hur vi klarar av att bo och jobba på samma ställe när det är så intensivt. Jag har alltid svarat att nejdå, det är bara roligt, men efter utmattningen i våras har jag blivit tvungen att sätta lite gränser.

Gränser är svårt när man vill vara snäll och inte tråkig. Jag har aldrig gillat privat-skyltar, det känns som motsatsen till välkommen på något sätt. Så en enkel stol får markera gränsen mellan Solhagas kafé och vår egen trädgård. Fungerar bra för alla som är över tre år iallafall!

Det blev tillslut också nödvändigt att be våra semestrande vänner och bekanta att höra av sig innan de kommer in och hälsar på hos oss så att vi kan planera våra dagar bättre. Vi får överraskningsbesök i princip varje dag på sommaren, ibland kommer flera sällskap samtidigt och krockar med varandra. Kanske när jag står skitig och lite halvt panikstressad mitt i en deg, eller tar en tupplur efter nattbak. Det funkade ganska bra innan, för jag vill ju verkligen träffa alla härliga personer och vara närvarande i dessa möten. Men just nu räcker energin inte till så mycket mer än bageriet och familjen, det är bara att acceptera och rätta sig efter situationen. Det är iallafall väldigt fint att vara tillbaka här på bloggen, så här får ni träffa mig så mycket ni vill.