Idag skulle min pappa Daniel Helldén ha fyllt hundra år. Det är overkligt att tänka sig. Nu blev han bara 80, men på dessa år fick han en väldigt massa saker gjorda, vilket man kan läsa om på Wikipedia. Han var tonsättare och musikpedagog, och under hela min barndom spelade vi tillsammans varje dag.

Jag var tidigt medveten om att han inte skulle finnas i mitt liv som vuxen, så jag tänkte ofta på att vara tacksam för den tid vi hade ihop. Vi bråkade en del, men hade också väldigt roligt. Och han uppmuntrade mig alltid att ta plats och göra det jag ville i livet.

Mat och dryck var nästan lika viktigt som musik i vårt hem, och det var pappa som lagade nästan all mat. Han sysselsatte sig med frilansarbete som tonsättare efter pensionen, medan mamma jobbade som musiklärare. Så det föll sig naturligt. På morgonen läste han kokböcker, på lunchen gick han till vår lokala butik Jörlandaboden och till middag stod det alltid en vällagad och genomtänkt måltid på bordet. Han förde dagbok över vad vi åt, så det finns kalendrar sparade med flera år av menyer. Han var också väldigt noga med att aldrig bjuda gäster på samma rätt, varför han också var noga med att anteckna allt om våra middagsbjudningar.

Brödet var också viktigt. Han åkte till Göteborg en gång i månaden och köpte bröd på Ehlers bageri (numera Steinbrenner & Nyberg) i Saluhallen. Det var tyskt lantbröd med kummin och flätad formfranska med vallmo. Han skivade och frös in i påsar, vi barn kastade oss över de färska skalkarna som vi åt med mycket smör.

En gång sa pappa att ha inte ville ha någon grav. Vill ni minnas mig, så sjung mina sånger, sa han. Så i kväll hedrade vi honom med en enkel sammankomst, där vi sjöng och spelade några av hans verk. Kvällen till ära hade jag komponerat ett kumminbröd, likt det bröd som han alltid köpte till oss i Saluhallen.

Helldéns kumminbröd med öl och flingsalt

Skållning, dag 1
240 g öl
120 g svedjeråg (eller grov råg)
4 g hel kummin
Stöt kummin i mortel. Koka upp ölen och häll över råg och kummin. Plasta över och låt stå över natten.

Bortgörning, dag 2
400 g vatten
920 g vetemjöl
120 g rågsurdeg
24 g salt
20 g jäst (kan uteslutas)

Knåda allting utom salt i 8–10 minuter, sedan med salt i ytterligare 3–5 minuter. Lägg degen i en väl inoljad plastlåda med lock. Låt den vila i 60 minuter, vik sedan ihop den en gång från varje håll mot mitten. Låt den sedan vila i ytterligare 60 minuter.

Lägg degen på ett välmjölat bakbord och dela den i tre bitar. Forma till runda bröd och lägg med skarven neråt på mjölad bricka eller i korg. Låt bröden jäsa några timmar i rumstemperatur eller en natt i kyl.

Värm ugnen till 275°. Vänd upp bröden på en brödspade eller liknande. Spraya med vatten och strö flingsalt över. Sätt in dem i ugnen samtidigt som du sprutar in vatten. Sänk till 225° och baka i 30–35 minuter, eller till en innertemperatur på 98 grader. Öppna luckan ett par gånger mot slutet av baktiden för att bygga upp skorpan.

Fint inkråm. Saftigt och med alldeles lagom smak av kummin. Jag vet att han hade gillat det.

En sådan fin kväll. Människor från olika håll som kände pappa hade kommit. Vi knödde ihop oss i en liten lokal i Gatenhielmska kulturreservatet i Majorna där min syster Susanna har sitt kontor.

Först hade vi en gemensam repetition av några olika körstycken. Sedan blev det konsert av det mer informella slaget.

Flöjtstråk för familjer, vi spelade några av de stycken som pappa specialskrivit för oss. Å vad jag avskydde att uppträda så här på släktkalas när jag var i yngre tonåren. I efterhand känns det fantastiskt att jag fick vara med om det, och att vi fortfarande kan spela tillsammans.

Efteråt blev det en enkel supé med bröd, ostar och vin. Jag hade tagit med det bästa från Slöinge och kumminbrödet var en fullkomlig succé. Det smakar precis lagom mycket kummin.

Min bror Kaspar hade på sig en av pappas gamla flugor, han bar nämligen aldrig slips. Så fint det var för oss att få höra både musik och anekdoter om honom som vi inte kände till innan.

Som avslutning ska ni få höra den sorgligaste av godnattsånger. Jag har skrivit om den tidigare här på bloggen, dagen innan jag öppnade bageriet. När pappa sjöng den höll jag för öronen, och ni förstår varför:

En bagare bakar bullar på en liten liten ö
Rulltårtor tar han och rullar och vispar vispgräddsnö
Men han får sitta ensam där
bland kakorna i sin affär
för det bor ingen annan på hans lilla lilla ö

När fartyg far fram och åter och båtar drar förbi
Då sitter han där och gråter i sitt varma bageri
Och äter kakor själv ibland
För inga kunder går iland
Han är alldeles ensam på sin lilla lilla ö

När vågorna kluckar och rullar kring hans lilla lilla ö
Då äter han upp sina bullar och sen tar han adjö
En vacker dag han sitter död
Mitt i en hög av wienerbröd
Nu bakas inga bullar på hans lilla lilla ö

Han har varit borta i snart tjugo år, men ikväll blev han levande igen. Vår fina pappa.