Tiden går, och jag vill stanna den. September är här, höstlugnet börjar lägga sig över Solhaga. Kanske är det så att jag aldrig i hela mitt liv har varit så tillfreds som nu. Tänk att allt kunde vända från det totala mörkret i vintras, till detta sagolika lugn. Augusti blev mer intensiv än jag hade räknat med. Vi hade många besökare som tyckte sig ha blivit snuvade på sommaren i kalla juli, och som nu ville maxa ut ordentligt när värmen äntligen kom. Igår hade jag min första lediga söndag sedan i juli, och jag passade på att ta med mig kameran på min vanliga runda. Jag vaknade vid åtta, strax efter att de första frukostgästerna slagit sig ner därute.

Det är så fint när ljuset faller in på gården genom den här öppningen. En annan värld bakom planket. Porten till paradiset.

Det första jag gör är att titta in i bageriet och se hur de har det. Anima maler kaffe, Karin mixar mandelsmör och Elin har just börjat slå upp alla degar.

Mängderna bröd till en måndag har nu krympt såpass att en bagare lätt kan fixa alltihop själv. Fyra frö ligger i rader på bordet. Hallandsfrallorna jäser i förgrunden.

Titta, här är morgonljuset igen. Det är lugnt en stund nu när den första morgonrusningen med frukostkunder har passerat.

Anima hjälper ett par yngre frukostgäster som vill ha efterrätt.

Funderar på vad jag själv ska äta.

Som så ofta faller jag till slut för något kavlat.

Går ut på framsidan. Detta är den mest fotograferade sidan av Solhaga när man tittar på vad våra gäster lägger ut på facebook och instagram. Min egen version är lite upp och ner, bokstäverna får spegla sig i den fina kopparbaljan vid entrén. Den som alla barn älskar att lägga grus i.

Ante har redan hämtat tidningen och lagt beslag på vårt favoritbord i hörnet.

Papegojblommorna håller på att slå ut under det gamla äppelträdet.

Nu kommer Karin med brickan.

Det är något väldigt speciellt med en sensommarmorgon. Skuggspelet över gruset, ljudet av gästernas lugna sorl i trädgården. Känslan av att vi måste ta vara på varenda sekund. Jag tittar med visst vemod mot utehyllan med vattenbehållare, glas, bestick och hundskålar och tänker på att den finaste fikasommaren hittills snart är över.

Men först ska vi njuta, och det gör vi. Jag sätter mig med Ante och äter. Tycker om att sitta med ryggen mot den varma solen.

Efter frukost går jag till baksidan och beskådar allt det vildvuxna som jag inte hunnit ta hand om under juli och augusti. Vad som odlas här i kryddträdgården skiftar från år till år. Många av plantorna har jag fått av vänner tidigare i våras. Dem jag inte ser så mycket av i högsäsong, men som ändå finns närvarande här i bäddarna. Ulrika på Berte bed´n Breakfast gav mig pumpaplantor och två hinkar gödsel att sätta dem i. De blommar friskt, men några pumpor är ännu inte i sikte.

Bondbönorna fick jag av Elin. De klänger så fint med sina orangea blommor mot grannens uthus, och själva bönorna inuti är alldeles lila.

Vilken fräs det har blivit på min kanadensiska hänglönn Ruby Falls. Den behöver friseras.

Under hänglönnen frodas den spanska körveln som jag fick av krav-odlare Carl Jonsson i Heberg.

Jag har knappt hunnit titta till den lilla gurkplantan som grannen Marie gav mig, men titta här vad det blev. Plötsligt har jag odlat mitt livs första gurka! Hoptrasslad i en stor härlig hög med luktärterna, som också är från Elin.

Det är lite oklart vem som äger dessa björnbär. Roten till plantan står inne hos grannen, men jag har så finurligt petat in några grenar genom staketet till vår sida. Dem tar vi till frukost imorgon.