Vi har tillbringat en magisk septembervecka på norra Sardinien, Ante och jag. Kristallklart vatten, perfekt värme, fantastisk mat. Men när det gäller bröd är vi ju svårflörtade. Det mesta var torrt och ganska tråkigt jästbröd, men tunnbrödet… herregud alltså. Lövtunt och krispigt, jag blev helt besatt.

Vid hotellets matsal låg en gigantisk bok om bröd på Sardinien, tyvärr förstår jag inte språket men det fanns ju bilder jag kunde fota av. Pane carasau är ett traditionellt tunnbröd som serveras till alla måltider på Sardinien, och vi hann äta olika varianter under veckan som gick. Olika krispighet och sälta, doppade i olivolja och lätt kryddade.

Traditionellt bakades detta bröd i stenugn av rutinerade kvinnor, och syftet var att åstadkomma ett bröd med mycket lång hållbarhet så att herdarna hade något att knapra på under sina långa bergsvandringar.

Till detta bröd används semolina från durum, vilket ger en gulaktig färg och extra krispighet. Semolina betyder halvmalt, det är alltså det som är kvar när man har krossat kornen för att sålla bort kli och grodd, innan man gör den sista malningen. Jag stannade till i en helt vanlig mataffär och köpte ett par kilo med mig hem, och idag gjorde jag mitt första försök. Det kan vara lurigt att ge sig på något som kloka gummor utvecklat under hundratals år och som omgärdas av en väldans massa hemlighetsmakeri och expertknep. Men jag hittade några enkla recept på nätet och provade mig fram till följande:

Pane carasau
300 g vatten
20 g jäst
300 g vetemjöl med hög proteinhalt
150 g semolinamjöl av durum
12 g salt

Blanda allt och arbeta i degblandare till en smidig deg, ca 10–15 minuter. Justera eventuellt med mera mjöl eller vatten, degen får inte vara för torr men inte heller kladdig.

Rundriv hela degklumpen, plasta in och låt vila i kylen en timme.

Värm ugnen till 275°C med en plåt eller baksten inne.

Dela degen i 8 lika stora bitar, ca 100 g styck. Rundriv och täck med duk, låt vila minst 15 minuter.

Kavla mycket tunt, jag testade först lite olika storlekar men kom fram till att ca 25 centimeter i diameter var lagom. Använd mycket mjöl. När du kavlat ut, täck med duk så att de får jäsa en stund till innan det är dags för ugnen.

Skjutsa in tunnbrödet på den varma stenen eller plåten. Brödet ska nu blåsas upp till en boll, och så fort den nått sin höjd tar du ut och vänder på den. Baka någon minut till. Kolla på filmen, Elin och jag stirrade som förhäxade in i ugnen när det bara bubblade upp därinne.

Ta ut brödet, klipp omedelbart med en sax så att brödet delas i två plattor. Luften är supervarm, till och med för mina värmevana händer.

Lägg dem omedelbart under något tungt så att de hålls platta. Fortsätt så med resten av tunnbröden.

När du bakat av alla är det dags för bakning nummer två. Här är det svårt att säga någon bestämd tid, bröden ska få en mycket lätt gyllene ton och sin rätta krispighet. Det kan ta olika tid i olika ugnar, gå på känsla! Skulle du upptäcka efteråt att de ändå inte blivit riktigt krispiga kan du torka dem på eftervärme i ugnen med luckan lite öppen.

Det var inte alla bröd som blåstes upp till ballonger, men det blev gott ändå. Bara det är tunt kavlat så går den här metoden också bra.

Ofattbart gott att doppa i en fruktig olivolja. Varning! Du kommer inte att kunna sluta. Det är bättre än chips.

Dessa dagar på Sardinien var nog min bästa semester någonsin tror jag. Känner mig lycklig och tillfreds, inga moln på himlen. Vi flög med TUI till Olbia och bodde på Resort Valle dell’Erica, det var så stort att det kändes mer som en by än ett hotell. Så här sista veckan på säsongen var det nästan ingen där. Mysigt med många små stigar längs havet där man kunde hitta egna stränder.

Vi hade tänkt hyra bil och åka runt och uppleva en massa, men nä. Efter en sommar med väldigt mycket jobb visade det sig att vi bara behövde ligga i solstolar och resa i vårt inre. Bland annat passade vi på att läsa om Svend Brinkmanns Stå fast (som jag skrivit om tidigare) och uppföljaren Ståsteder (hållplatser på danska). Många nya perspektiv och bra diskussioner blev det. Hoppas att ni som fick mina utlottningsexemplar har haft glädje av den!

Hotellet hade flera fina restauranger. På Le Ciusoni serverades traditionella sardiska kötträtter och pizza i vedugn. När mörkret föll kom grisarna grymtandes ur buskarna, de sprang fritt där uppe i bergen.

Eller också kunde man sitta på Li Zini nere på stranden och äta av dagens fiskfångst medan solen gick ner.

Jag har nog aldrig bott på ett hotell med så bra buffémat. Det fanns ett oräkneligt antal små fint upplagda förrätter, det var nästan det bästa. Mycket fisk och vegetariskt.

Uppe i bergen fanns en fin slinga man kunde gå. Vi gick vilse flera gånger, men det gjorde inget. Vid horisonten kunde vi se Korsika.

Det var först dag fem när det ösregnade som vi gav oss iväg med bilen för att uppleva natur och kultur. Vi ville absolut se fornlämningarna av den nuragherkulturen – från 1800 fKr till 200-talet. Man vet inte så mycket om hur dessa människor levde, men det finns väldigt många lämningar i form av nurager som är ett slags torn av sten. Här är jag vid gravplatsen Tomba dei giganti di Coddu Vecciu.

Vi åkte vidare till Nuraghe La Prisgiona där en hel by var utgrävd. Det är något väldigt fint att gå omkring i det förflutna och föreställa sig människorna.

I den lilla staden Sant’Antonio di Gallura åt vi en stadig och alldeles utmärkt sardinsk lunch på La Pitraia. Och på brödtallriken… pane carasau såklart.

Vi hamnade i den lilla staden Luras och på TripAdvisor kunde jag se att där fanns ett etnologiskt museum som fått toppresencioner. En fantastiskt bra guide berättade om livet förr på Sardinien. Här pratar vi bröd och pasta.

Bröd var viktigt. Så här kunde det se ut när man bakade till påsk.

Ett 50 år gammalt skådebröd som bakades till brudgummen på ett bröllop. De sparades livet ut.

Vi fick lära oss om döden också. Till vänster står femina agabbadora, kvinnan som avslutar. Detta är en uråldrig nuragisk tradition från en tid då det varken fanns smärtlindring eller mediciner. En av byns barnmorskor hade denna roll, och tillkallades då det inte fanns mer att göra.

Hon kom i skydd av mörkret i sin svarta kåpa. Med ett mycket precist slag mot tinningen med denna hammare av olivträ blev det slut på lidandet. Traditionen upphörde någon gång på 1800-talet, men ända fram till 1950 förekom det i enstaka fall. Det kändes allt lite läskigt att hålla i den här, som är det enda exemplar som finns kvar idag.

Turen gick vidare till den lilla staden Aggius. Bilden är dock från hotellets foajé, ni ser mattorna? Det var något av det finaste jag sett. Traditionella sardiska ullmattor i fina färger och mönster, tillverkade just i denna lilla by.

Vi gjorde ett besök på Laboratorio Tessile, där det fanns mycket fint att se av både keramik och textil.

En dag väldigt snart kommer jag att beställa en matta härifrån.

Naturen på Sardinien överträffar allt som människan kan hitta på. Här tar Ante en selfie på Capo Testa allra längst i norr, där klippformationerna är som ett naturens egen skulpturpark. Sardinien vann våra hjärtan och jag skulle otroligt gärna komma tillbaka. Men nu får det vara färdigfluget för nöjes skull, jag tänker på moder jord och klimatet. Så åren som kommer nu har vi bestämt oss för att bara turista lokalt, åka tåg och båt och cykel. Det blir fint det också.