Varenda gång den här tiden kommer, tänker jag att det måste vara den finaste. Trädgården börjar precis gå över i höstfärger, det vissnar sådär snyggt i rabatterna.

Det blev dags att ta hand om de sista lavendelblommorna i kryddträdgården. Elin tyckte att det var läge för en lavendelskorpa.

Vanligtvis är jag skeptisk till lavendel som krydda i mat, jag kopplar smaken till tvål, gamla linneskåp, och min ögonkudde på yogan. Men nu har vi ju provat att göra tonic med den, så varför inte?

Jag hade lagt upp en hel stapel för fotografering på ett vackert fat tidigare i veckan, arrangerat det så fint. Ställt det på min bästa fotoplats i köket. Sedan gick dagarna och annat kom emellan. Så plötsligt är skorporna borta. Det är bara en och en halv kvar.

Det var jag som åt upp allihop, erkände Max vid frukosten idag. De var ********-goda. (Språk som inte lämpar sig på bloggen).

Försvinnande goda, skulle man också kunna säga.

Lavendelskorpor med dinkel
100 g smör
100 g sötmandel, eller rostade solrosfrön om du är allergisk
270 g dinkelsikt
1 tsk bakpulver
2 msk lavdendelblommor
220 g strösocker
1 ägg
1 äggvita till pensling

Grovhacka mandeln. Mixa lavendelblommorna med hälften av sockret. Blanda allt det torra.
Kör smöret mjukt i en assistent med vinge. Blanda ner resten och arbeta så kort som möjligt.

Dela degen i tre delar och rulla till plåtens längd. Det kan vara lättare om du kyler degen en stund först. Lägg längderna brett isär på plåten med bakplåtspapper. Platta till lite och pensla med äggvita.
Baka i 175°C i cirka 20 minuter, tills de fått lite färg.
Skär dem direkt i bitar, sprid ut på plåten och torka i ugnen på 100°C med luckan lite öppen.

Trots grå himmel kommer fortfarande fikagäster varje dag för att njuta av septemberstillheten.

De höga ljusrosa malvorna är en av de mest tacksamma blommorna vid verandan. Den har blommat oupphörligt sedan i juli.

Tänk att det lätt bedagade kan vara så vackert. Den svarta damen är numera lite rostig i kanten, precis som pionens bladverk. De matchar så fint i all sin vissenhet.

Pioner, rödklöver och klematis blommar fortfarande på brunnslocket inne på gården.

En av mina favoritvyer så här års, kärleksörten och kornellen med alla sina röda toner.

En del skulle nog säga att den här rosen har gjort sitt, men jag håller inte med. Så vemodigt skör den är. Ja ni märker ju att jag ser allting genom mina allra mest melankoliska höstglasögon just nu. Kanske för att Ante och jag ska åka på semester en vecka och vara borta från allt detta. Det blir Sardinien, för dit har jag alltid velat resa. Vi kanske hörs därifrån!