Tack alla ni som kommenterat och hört av er efter de senaste dagarnas spektakel angående regeringens nya lag om personalliggaren. Mitt förra inlägg fick väldigt många delningar och enormt genomslag. Och här ligger jag med fötterna mot himlen för att få ner blodet i huvudet igen. Idag har det varit klackarna i taket och många som ville fira mors dag på Solhaga. Jag klagar verkligen inte, jag älskar slitet även om det är så hårt för fötterna att jag aldrig någonsin mer kommer att kunna gå i högklackade skor.

När jag läser kommentarerna här på bloggen, på twitter och Facebook, är det till 99% medhåll och sympati. Och så någon enstaka röst som tycker att jag borde skaffa mig ett vanligt jobb då, om det nu är så jobbigt att vara företagare. Fast om alla företagare gjorde så fanns det ju inga jobb, eller hur? Ofta hör jag mina företagarvänner prata om hur det inte är långa arbetsdagar i sig som tynger, utan allt det där andra som kommer på köpet. Regler och administration, konflikter och andra knepigheter.

Det verkar på det stora hela som om hela det här kontrollsamhället med sina omöjliga system håller på att kväva oss allihop. Lärare, poliser, läkare och många andra yrkesgrupper – överallt pratas det om hur dokumentation och kontroll står i vägen för allt det viktiga, allt det verkliga. Folk blir rädda, stressade och sjuka av det.  Alla längtar efter det enkla livet. Tänk om man skulle starta ett mysigt bageri på landet istället… nähä, det var visst samma sak där.

För nio år sedan när jag startade den här bloggen jobbade jag på en reklambyrå, och drömde om just det där bageriet. Aldrig hade jag trott att sarabakar.se skulle bli min alldeles egen lilla slev i den stora politiska grytan. När jag lägger ut recept och bilder från trädgården har jag några tusen läsare i veckan. Men mina inlägg om arbetsgivaravgifter, kollektivavtal och skatteregler drar en helt annan sorts trafik. Tillräckligt många för att röra om i soppan och få den lagstiftande makten att tänka om.

Det är inte bara på grund av mig såklart, utan alla röster tillsammans från Sveriges olika hörn. Från företagare som unisont säger att det finns en gräns för hur mycket regler vi tål innan det på riktigt hindrar oss från att driva och utveckla våra företag.

Igår kom Mats Eriksson förbi, det var han som startade momsbloggen, med syfte att sänka restaurangmomsen som då var 25% till samma som för övriga livsmedel, alltså 12%. När den kampen var avklarad startade han En företagares vardag, och reser nu land och rike runt för att driva opinion i frågor som rör småföretag. Han hade med sig Jörgen Warborn, moderat riksdagsledamot som sitter med i skatteutskottet och är ordförande i Moderata Företagarrådet. Så skitig jag ser ut bredvid dessa herrar i hatt och kavaj, men detta är den ofriserade verkligheten.

Vi gjorde en liten film som ni kan se här. Nu har vi fått säga vårt, och jag hoppas på förändring. Det verkar finnas förståelse och välvilja från andra hållet.

Och det är precis detta jag önskar mig allra mest – att misstänksamheten och fientligheten mot företagare kunde försvinna. För den har jag fått känna på varje gång jag har höjt rösten.

Men nu lämnar jag debatten för den här gången, för imorgon händer det stora saker på det privata planet… vi hörs om det imorgon kväll. Ta hand om er så länge och var snälla även mot dem som tycker annorlunda!