Nu i juni har vi genomfört ett större byggnadsvårdsprojekt på Solhaga, lagom till vårt tioårsjubileum här i huset. Med det här gamla vykortet som förebild har under de här åren jobbat med att återställa så mycket som möjligt till original. Huset byggdes 1900, till vänster sitter husets förste ägare grosshandlare C H Lydén, med familj och hönor. Till höger syns den gamla järnvägsstationen som tyvärr är borta.

2008. Så här såg det ut när vi flyttade in, risigt och eftersatt men med många originaldetaljer bevarade.

2013. Efter fem år tyckte vi att vi hade kommit långt. Nytt tak i rheinzink, färgsättningen med grågrönt och mörk järnoxidröd, renoverad veranda med nytt staket. Vi fick byggnadsvårdspris av Hallands museiförening och var väldigt stolta. Det kan väl inte bli finare än så här eller?

2018. Jo, visst kunde det bli finare, och ännu mer original. Med liggande fasad och återskapade originalsnickerier runt fönstren.

Vi råkar nämligen ha turen att ha fått de bästa snickare man kan tänka sig. Jan Bengtsson och Peter Persson har varit med oss från början och hjälpt oss att gräva i alla dessa lager av tid. De upptäckte tidigt att den gamla liggande fasaden fanns kvar under den stående panelen som någon spikat på, troligtvis på 30-talet. Till vänster, på verandan, har den liggande fasaden fått vara kvar under tidens gång som ni ser.

Ända sedan dess har Peter och Jan haft som framtida drömprojekt att ta fram den gamla fasaden och återskapa de fina snickerierna runt fönstren. Ni ser träbiten som Peter håller i? Det är en del av en överliggare till ett av fönstren, som han hittade längst upp på vinden när vi lade om taket. Han litade inte riktigt på att vi skulle kunna förvalta denna skatt, så han tog hem den i väntan på att projektet skulle bli av.

Nu i juni fanns det en lucka i schemat, så på ett par veckor fick Solhaga en ansiktslyftning. Fadaden under var i gott skick, målad i en grönaktig umbraton. Bara att slipa och måla.

Drömmen är att en gång måla om hela huset i originalfärgen, jag tycker att den är så fantastiskt fin.

Det var bara ett ställe där fasad saknades, det har suttit en dörr till vänster om fönstret. Men Peter och JB slipade till likadana brädor, så det var inga problem. Som ni ser berättar färgkonturerna runt fönstret om var originalsnickerierna har suttit. Det lilla fönstret till höger valde vi att sätta igen, eftersom det förstör helhetsintrycket. Det är till vårt gäst-wc, och vi löser dagsljuset där på annat sätt när det ska renoveras nästa gång.

Fönsterpartiet på verandan sattes in 2010 och är lägre än i original. De fick också fina snickerier ovanför, återskapade efter samma profil som den gamla träbiten från vinden. Det är så roligt att höra Peter och JB diskutera om hur de ska lösa olika problem, hur de läser huset genom alla detaljer och ser hur människorna före oss har tänkt.

Tack vare fint väder gick det snabbt framåt, tre lager linoljefärg tar ju sin tid att torka. Peter lägger sista handen vid fönsterfodret. Han tycker att den finaste komplimang man kan få är när någon säger att va, har ni renoverat, det syns ju inte. Då är det ett tecken på att man har vårdat huset på rätt sätt, menar han. Notera de små hålen i väggen i väggen till vänster om fönstret. Så gjorde man ventiler förr i tiden, innan det fanns att köpa.

Se bara på denna fina detalj, det lilla örat i sidan på fodret. Notera också hur det är målat, enligt konstens alla regler ska sidan av fodret ha samma färg som fasaden.

Och fönsterfärgen ska gå ända ut till fronten, då framträder ”husets ögon” ännu bättre.

När ett lager fasad försvann framträder fönstren ännu finare än innan. Alla är original och några av dem går inte att öppna längre, men det gör inget. Det håller fint ändå i många år till.

En finess med färgsättningen – spegeln som uppstår strax under överliggaren högst upp är målad i en ljusare grön färg. Vi experimenterade oss fram till en blandning av grågrön och kittvit för att hålla oss till färgskalan.

Dörrarna hittade vi på Nackagårds Snickeri och Byggnadsvård, som också hjälpte oss att bygga de tillhörande fönstren på sidorna.

Tänkatt det såg ut så här innan. Problemet med att spika på en fasad är att fönstren hamnar för långt in.

Men nu är det som det ska.

Hela huset i all sin prakt. Nästa år är det dags för fasaden till vänster som är mest utsatt för sol och vind från väster. Då ska vi nog försöka få till den liggande fasaden även där, och jobba oss vidare runt hela huset.

Nu kan det väl ändå inte bli finare, eller? Jo, säger JB och Peter. Nu är det staketet som inte stämmer i stilen längre. Det finns ett gammalt blogginlägg om en staketdröm, jag hade ritat av originalstaketet med franska liljor från det gamla vykortet, men inget snickeri ville ta sig an uppdraget eftersom det var för svårt.

Men inte för JB och Peter. Det tar vi till vintern, säger de. Fortsättning följer alltså.