Man ska inte svära i onödan, sa alltid min pappa. Men om man ska sätta ord på 2023 både i världen och privat räcker inte ens  svärorden till. Första halvåret bestod av elkris, råvarukris, mediacirkus, lågkonjunktur och fel väder. Vilket alltsammans kändes som en västanfläkt när hösten kom med bröstcancer, förlust av vår älskade hund Benny och diverse annat. Nu låter det tungt, men samtidigt har livet också varit ljusare och vackrare än någonsin. Ju hårdare man drabbas desto mer tacksam blir man också för allt som är bra.

Med åren har jag blivit nästan tekniskt intresserad av motgångar och problem. Man kan vrida och vända på en situation, och fråga sig vad det finns att lära. Precis som att man behöver lägga på extra vikter på gymmet kan man också lyfta sitt mentala skrot på ett sätt som gör att man faktiskt blir starkare. Det svåra är att finna vila från tyngden när den väl drabbar en, det är inte lilka enkelt som att bara släppa hantlarna en stund.

Knappt hade all uppmärksamhet kring elkrisen lagt sig förrän det var dags för nästa batalj – semmelgate. Redan året innan hade vi bagerier här i Falkenberg enats om att skriva ett brev till lokaltidningen med vädjan om att slippa semmeltester. Dels med tanke på rådande kris, dels för att vi önskar oss en mer seriös behandling av semlan efter de senaste årens tester där yrkesgrupper som bilprovare, sjuksköterskor och fotbollsspelare fått bilda panel och bedöma denna nationalklenod.

Men det var värst vilket liv det blev. Snart fick andra medier nys om det hela som urartade till en riksomfattande debatt. Det hela kulimnerade med att Bert Karlsson lånades in för att rasa i vår lokaltidning.

Nelli fick ta det mesta till att börja med, det är ju hon som är vd nu och ska stå i frontlinjen. Det blev både inslag och direktsändning i TV4.

På fettisdagen fick vi äntligen sätta punkt i form av direktsändning från bageriet i Studio Ett i P1, där jag och Hallands nyheters chefredaktör Ulf Niklasson fick debattera. Jag var ganska mör i huvudet efter ett tolvtimmarspass, men det gick bra.

Att debattera och synas i media är ingenting man bara gör med vänsterhanden. Man ska ha sina argument klara, väga sina ord på guldvåg och vara konsekvent. Sedan ska man svara på kommentarer på sociala medier, och när tonen blir hätsk tar det otroligt mycket energi. Det var bra att vi var två som kunde dela på det. Att ha Nelli som vd har gjort otroligt stor skillnad i hur det är att driva Solhaga och vi har väldigt roligt även när det stormar. Här är vi uppklädda för näringslivsdag, men ska bara hinna slå upp alla bröd innan vi åker.

Nu hoppades vi att mediacirkusen skulle vara över, men då kom nästa. Lagom till Falkenbergs Matdagar som skulle hållas under påsken, hade Hallands Nyheter fått reda på att tongivande aktörer lämnat Falkenbergs Skafferi, bland annat Solhaga, Gudmundsgården och Ugglarps Grönt. Det var vi som en gång tog initiativet att bilda skafferiet, och jag hade aldrig tidigare pratat offentligt om varför vi lämnade. Jag tänker inte veckla in mig i det nu heller eftersom det hände för tre år sedan, jag hoppas bara att allt löser sig någon gång. Vi var iallafall med på ett hörn och levererade hamburgerbröd till Gits Gård under matdagarna.

Rekryteringen av all sommarpersonal gick ovanligt bra i år, men när vi närmade oss sommaren stötte vi på ett väldigt tråkigt hinder som vi också hade kunnat debattera. Men här valde vi att sätta stopp.

Nu behövde vi verkligen fokusera på att göra högsäsongen så lyckad som möjligt. Vi tittade i minsta detalj på hur vi kunde spara tid för att hålla nere kostnaderna i takt med att råvarupriserna rusade. Ett exempel är kanel- och kardemummalängderna som är ett tidskrävande hantverk om man ska göra rullar och klippa sådär snyggt till flätor. Vi strök dem ur sortimentet, och om någon vill beställa får man helt enkelt lägga tre bullar i en form och jäsa upp. Det går ju faktiskt bra det också.

Det var väldigt torrt under våren, och det befarades att det skulle bli en katastrofal sommar för lantbruket, som 2018. Jag införde att vi skulle ha en hink med gråvatten vid degblandaren för att inte slösa på det kommunala vattnet. När den var full vattnades dahliarabatten framför veranden. Det var den jag var mest orolig för eftersom jag investerat i nya knölar denna säsong.

Trädgården fick extra omsorg i år, jag var noga hela våren med att rensa och vattna, och se så fint det blev. Kanske mjölksyrebakterierna gjorde något bra med dahliorna för de blommade ymnigt hela säsongen. Här är den som väckte mest beundran, Break Out heter den.

Jag var så nöjd min nya roll som bagerichef, att bara få baka och inte ha allt detta ansvar med oändliga listor som aldrig gick att beta av som jag ville.

Det fanns tid för privatlivet också på ett annat sätt än tidigare. Ante och jag började umgås mer med vänner och tacka ja till fester. Här är vi på väg till 80-tals fest på Valborg. Kavajen sydde jag en gång när vi skulle vara utklädda till Ken och Barbie, och nu fick den åka fram igen. Jag var klädd i helrosa, och vann pris för bästa kvinnliga outfit.

Det hände massor av roligt på Solhaga också under våren. Vi satsade på afternoon tea med massor av små fina smörgåsar och bakverk och planerade för pizzakvällar under sommaren. En bar skulle byggas till trädgården. Så här kan det se ut när vi skissar, vi funderade först på att sätta den på snedden så här. Men det blev för dominant…

… så vi valde att ställa den parallellt med huset och det blev så bra att den smälte ihop fint med bageriet. Här står vår bartender Liam och blandar drinkar.

Vi gjorde ett gästspel också, på champagnebaren A Little Party i Halmstad där vi kombinerade bröd och bubbel. Sånt vill jag göra mer av!

Det renoverades och fejades överallt, fasaden på södra sidan var prio ett. Här jobbar Ante med att skrapa, och även min mamma Bodil var med och hjälpte till.

Jag säger det varje år, och jag menar det varje år – att årets team är det bästa någonsin. Här provar vi pizza inför säsongen. På den här bilden har vi bara några av alla stjärnor: Ante, Myra, Max, Hilma, Lova, Carolina, Sanna, Hanna, Emma, Susanne och Olivia.

Trots att råvarupriserna sköt i höjden lyckades vi hålla ekonomin i balans. Såpass att vi också tyckte oss ha råd med en ny kylmonter som drar mindre el. Här fejar Elsa och Nelli golvet inför ankomsten.

Allting frodades och blomstrade. Jag har aldrig mått så bra under en högsäsong, för första gången kändes det som en vanlig vardag. Det enda tråkiga var att i princip alla våra pizzakvällar regnade bort, de sista ställde vi in helt eftersom ovädret som väntades då till och med hade getts ett förnamn av meteorologerna.

Annars rullade allt på i bageriet och vi hade till och med tid för det lilla extra i form av denna nyhet – dagens lyxfika som blivit väldigt uppskattad. Vid sidan av massproduktion behöver man ha lite utrymme för spontana påhitt och hantverk som tar tid, med exklusiva råvaror som bär och blommor direkt från trädgården.

Det fanns tid för återhämtning och roliga utflykter, som här när Myra fyllde 18 och vi åkte dressin i Ambjörnarp med alla kusinerna.

Vi firade slutet av högsäsongen med en riktigt lyxig semestervecka på Kreta, det var en resa som Max hade fått i 20-årspresent. Flickvännen Emma fick följa med och vi unnade oss extra fina rum med stege rakt ner i poolen, massor av god mat och sena kvällar med drinkar i mysiga gränder. Jag tänkte att någon gång måste man leva lite också. Jag anade inte hur rätt jag skulle få.

Kanske var det ett omen att överskåpen i gårdshusets kök rasade ner en dag i slutet av augusti, precis när jag tog i handtaget från utsidan. Allting låg i kras på golvet och det var en himla röra att ta tag i, med försäkringsbolag och införskaffande av nytt. Samma vecka skulle jag på mammografi, som vanligt vartannat år. Bara ett par dagar senare kom brevet, om att ytterligare undersökning behövs.

Någonstans anade jag att det kunde vara läge att förbereda sig för en ny situation, och vad skulle jag behöva då? Om det värsta inträffade? Musiken som varit en stor del av mitt liv innan bageriet kändes självklar att ta upp igen. Jag lämnade in min cello på renovering och köpte ett piano till huset i Steninge. Gästrummet inreddes till ett rum för musik och meditation.

12 september var det dags för den extra undersökningen med ultraljud, och någonstans hade jag såklart hoppats på att det inte skulle vara något. Men man märker det så tydligt, när allvaret sänker sig över ett rum. En erfaren kollega kallades in för att kolla på den svarta pricken på skärmen. Den där tycker jag inte om, sa han. Jag fick lokalbedövning och det togs biopsier. Operation skulle det nog bli oavsett om det var godartat eller inte, trodde läkaren.

Ny väntan på besked. Det här är det värsta, att inte veta hur allvarligt det är. Livet fick nya färger och aldrig hade det varit så vackert. Aldrig hade jag älskat mitt jobb så mycket, min familj, eller allt annat som varit självklart innan.

Jag som alltid varit så rationell började öppna upp för andliga dimensioner. Började meditera och gå till det lilla kapellet vid kyrkan för att tända ljus.

26 september var det dags att träffa kirurgen och få min diagnos. Jag förstod direkt på sättet hon satte sig på stolen framför mig. Nära, lite från sidan, stabil ögonkontakt… det är så här protokollet ser ut när man ska ge någon ett cancerbesked, tänkte jag. Och mycket riktigt, hon gjorde det snabbt och koncist. Proverna visar på bröstcancer, tumören är liten, den är inte spridd. Du opereras på måndag, med avsikt att du ska bli botad. Det kommer att bli strålning, men det är inte säkert att du behöver gå igenom cytostatikabehandling. Där är vi inte än.

Det kan tyckas motsägelsefullt, men det blir lugnare när man vet mer och det finns en plan. Vi åkte hem. Bennys tass på min hand, det är så typiskt honom. Alltid hundra procent uppmärksam på vad jag gör och hur jag har det.

Nelli och jag började planera för min frånvaro. Tack och lov att vi redan innan hade bäddat för en organisation som inte är beroende av mig. Den 2 oktober opererades jag och allt gick bra, det blev ett pyttelitet snitt som knappt kommer att synas efteråt. Nu skickades tumören och lymfkörtlar på analys, och en ny väntan började. Skulle det bli cellgifter eller inte?

Jag mådde bra efter operationen, tänkte att det här var ju ingenting. Jag och Nelli åkte till Särimner, som är Eldrimners stora årliga konvent för mathantverkare i Sverige. Jag var sedan länge bokad att hålla ett seminarium tillsammans med Eric på Brödfabriken i Jonsered, om att starta och driva hantverksbageri. Tyvärr hade jag drabbats av infektion efter operationen, men jag tänkte att det skulle gå med hjälp av alvedon och gott humör.

Vi minglade på, här är jag med Lina på Janssons Bröd, Lilian på Ekenäs Hantveksbageri och Josefin på Park Konditori. Men bara någon halvtimme senare hade jag så ont att Nelli fick köra mig direkt till akuten i Halmstad. Det blev antibiotika och snart var jag bra igen.

Tiden sniglade sig fram, men det blev den 19 oktober och möte med läkare på onkologimottagningen. Tyvärr visade det sig att min tumör var såpass agressiv att det är säkrast att gå igenom hela programmet med både cytostatika, strålning och hormondämpande medicin. Det var på gränsen till att det inte skulle behövas, men självklart vill jag göra allt för att inte riskera återfall i framtiden. Det här kommer att vara en parentes i det långa loppet, bara att köra på för att säkra ett långt liv.

Den 1 november fick jag den första av tre dubbeldoser cytostatika, det är den starkaste man kan få och det måste gå tre veckor emellan så att kroppen hinner återhämta sig. Det är väldigt olika hur man reagerar på den här behandlingen, jag kände mig förvånansvärt opåverkad. Inget illamående, bara lite konstig känsla i huvudet och kroppen. Att ta mina vanliga promenader med Benny var inga som helst problem.

Trädgårdsarbete i lagom dos gick bra också, bara jag kunde ta paus när kroppen satte stopp. Jag grävde ner massor av tulpanlökar. Det kändes viktigt att få tänka på våren.

Mina närmaste alltså. Myra släpade iväg mig till tennisklubbens lilla gym, där jag kämpade på efter förmåga. Och Max körde mig till en salong i Halmstad där jag fick prova ut en peruk. För att inte tala om Ante som finns vid min sida nästan dygnet runt.

Jag förberedde mig på att tappa håret genom att ta ur mina extensions och klippa en page. Ska jag var helt ärlig har jag inte mycket till hår kvar efter alla år av stress. Jag har tappat så mycket att det knappt hade gått att rädda ändå, lika bra att få starta om.

Utflykt till Torekov i mitten av november. Här var första gången jag märkte att något var konstigt med Benny. Han var inte alls lika pigg på att leka med Erikas hund Alice som han brukar vara. Vi upptäckte att han hade fått eksem i ljumskarna, och tog honom till veterinären. Vi fick kortisonsalva och utslagen försvann efter några dagar.

Jag tittade förbi i bageriet nästan varje dag, och har konstigt nog aldrig känt mig så närvarande där fast jag inte jobbar. Något händer med en i den här situationen helt klart, som också är väldigt positivt. Jag har fått sänka tempot för första gången på många år. Nu har jag lämnat över det allra sista ansvaret till Hanna som blir ny bagerichef från och med imorgon, och det känns så rätt.

Vi drog igång en större renovering också i diskhörnet, en vägg hade blivit vattenskadad så vi passade på att fräscha upp ordentligt.

I takt med att de sista löven föll, så lossnade också mitt hår. Det är något som många undrar över, hur det känns. Jag var lite orolig innan, men när det väl hände var det inte så farligt. Superkort hår, det var väl lite fint ändå? Man kan ha sjal också, det är absolut bekvämast. Jag provade även turban, men det var lite väl mycket kulturell apropriering över den, man undrar var jag har ställt kamelen. Så den får ni ingen bild på.

Min vän Johan på Lis mejeri sa det så fint, att nu kan du välja mellan att se ut som en Bond-brud, eller en Bond-skurk beroende på tillfälle. Här är Bond-bruden på väg till brunch i Göteborg. Tycker dock att den här maffiga peruken i tjockt och äkta hår känns lite för mycket som maskerad för mig, så jag har faktiskt skaffat en lite tunnare i syntet som jag trivs bättre med. Det kan ta tid att hitta rätt.

21 novmember, dos nummer två. Fick otroligt fin kontakt med kvinnan jag delade rum med. Vi har hörts även efteråt och häromdagen fick jag veta att hon blivit friskförklarad. Det är något mycket speciellt att mötas i den här situationen, som att man ser rakt in i varandra direkt.

Orken var fortsatt bra för min del, däremot började jag bli riktigt orolig för Benny. Trots att eksemen var borta ville han knappt gå ut. Han rörde sig så långsamt, och när vi var hemma sov han mest.

27 november. Så kom den värsta dagen på hela året. Vi tog Benny till veterinären, som genast konstaterade att hans lymfkörtlar var förstorade och att det förmodligen var cancer. Vi skulle få träffa en okolog nästa dag på djursjukhuset i Slöinge och åkte hem i chock. Men redan efter någon timme ringde veterinären och sa att vi måste åka in direkt. Bennys blodvärde var nere på 10, så lågt att han knappast skulle överleva natten utan blodtransfusion.

När vi kom till djursjukhuset insåg vi ganska snart att Benny kommit till vägs ände. Det enda vettiga beslutet var att släppa taget. Myra kom direkt med bussen från skolan, och han fick äta en macka med dansk råg och salami som hon hade i ryggsäcken. Max tog sig också dit, och så var vi alla fyra där och höll honom den sista stunden.

Underbara Benny, min själsfrände och mitt stora stöd i den här situationen, tajmingen kunde inte ha varit sämre. Jag förstår inte. Så fruktansvärt tomt det blev nu. Hur ska jag klara den här resan utan dig?

Vi hängde upp ljusbollar i träden till advent, men inte ens jag som alltid brukar vara positiv kunde hitta något ljus i den här situationen. Snön föll, och det skulle varit spår av tassar i det vita. Men så tänkte jag på vår katt Pojken, som blev överkörd för precis sex år sedan, det var ju på grund av det som Benny kom till oss. På samma sätt kanske ljuset väntar runt hörnet fast vi inte kan se det än?

Jag har aldrig sett på maken till kärlek och sympati från vänner, kollegor och följare. Mina inkorgar svämmade över av meddelanden, och nästan varje dag fanns något tröstande i brevlådan som någon hade skickat. Böcker, broderier, gelehallon, ljus och annat som lyste upp i mörkret. Det gör verkligen skillnad i ett läge som detta. Anna och Erika på Stora Holms säteri skickade en liten labradorvalp i filt med gloria och vingar. I den kan jag både finna tröst för den hund som försvann, och förväntan inför en ny liten som kanske ska komma nästa år. Efter sommaren tror jag det kan vara dags.

Ibland undrar man om det inte är någon högre makt inblandad också. Vi gick på julmarknader kommande helg och letade efter en en krans till Solhagas dörr, men vi tyckte att alla var för dekorerade. Ville ha något enkelt.

Så hängde den här på dörren när vi kom hem. Den perfekta kransen, som vår granne Anna hade bundit till oss. Bara några dagar senare hängde en mjuk mössa på samma handtag, stickad av en följare som heter Tove. Det ger mig hopp om framtiden, att det finns så mycket snällhet i världen ändå.

Jag fann tröst i musiken, som allltid. Vi skulle på julbord på Berte bed and breakfast med alla från Solhaga och Borgmästargården. Ulrica som driver stället brukar alltid avsluta kvällen med sång vid pianot. Jag frågade om jag fick vara med och det fick jag såklart. Det var nog inte sista gången vi uppträder tillsammans.

Så blev det dags för min tredje och sista dunderdos, på luciadagen. Den här bilden tog jag innan vi åkte, det är så många som skrivit till mig om håravfall av olika slag, och jag har förstått nu vilket stigma det är. Så jag tänkte att jag får väl visa verkligheten som den är. Det blev min mest lajkade bild på instagram någonsin.

Hittills hade jag klarat av det här med cellgifter på ett häpnadsväckande bra sätt, men jag tror att min motsåndskraft påverkades ganska mycket av att Benny försvann. Min smartklocka visade att jag bara hade hälften så mycket djupsömn som jag brukade.

Jag hade planerat massor av saker under julen och mellandagarna, men fick ställa in allt. Bland annat att åka och spela på min gamle cellolärare Jarls begravning den 20 december. Vi var ett gäng elever som skulle stå för musiken. Men jag fick stanna hemma, följa begravningen på Fonus hemsida och spela min stämma framför teven. Kanske hörde han det i stereo från någonstans?

Så blev det jul och jag mådde inte mitt bästa. Kände strypgrepp över halsen och stress över att inte kunna fixa allt som vanligt. Men det blev bra ändå, familjen tog över och jag kunde bara ta det lugnt. Emma tänder granen.

Idag är det nyårsafton, jag klär mig i mörkblått och peruken som jag ärvt av min mormor Hanna. Hon hade den i slutet av sitt liv, och faktiskt är det den som jag trivs allra bäst med. Kanske är det grå page jag ska ha i framtiden?

Nu håller jag andan inför 2024, det är en liten uppförsbacke med cytostatika och strålning kvar innan det vänder för mig – och mitt i allt ska jag fylla 50 också, den 12 januari. Jag önskar mig fred på jorden och en liten svart labradorvalp, det är väl ändå rimligt?

Världens största tack till er som orkat läsa ända hit, som tänkt på mig, brytt sig och visat omtanke på olika sätt. Jag som alltid känt mig ganska ensam förstod äntligen att det faktiskt var tvärtom när den riktiga krisen slog till, och det betyder allt. Vi avslutar med en bild från när jag och min gamla bästis Sofia The Star firade hennes 50-årsdag för nästan ett år sedan med en av årets roligaste kvällar – kurs i pappersblommor med Sofia Mokkasin på K. Lagerqvist i Varberg. Mer sånt tack. Önskar er alla ett blomstrande 2024!