Jag har tänkt ganska länge nu att jag skulle skriva om mitt 2024 här på bloggen, den där årliga sammanfattningen som kanske är mer viktig för mig själv än för er som läser. Men i livet efter sjukdomen har prioriteringar ändrats, och vissa saker får bli när de blir. Först nu blev det dags. Och väldigt långt, jag har ju inte bloggat så mycket de senaste åren, så det finns oändligt mycket att berätta. 

När jag tittar i kamerarullen och minns tillbaka var egentligen första halvan av året riktigt eländig. Men eftersom allt vände till det bättre under hösten så minns jag det som ett fantastiskt år. Utvecklande, roligt och rikt. Jag vet att det var ett förfärligt år i stora världen, men den försöker jag stänga av så gott det går. För mig är 2024 året då jag blev friskförklarad och pånyttföddes som en ny version av mig själv.

Här är mitt nya jag på väg att kläckas, kal som ett ägg på nyårsafton, mitt i min cellgiftsbehandling. Det var många som sa under den här tiden att jag hade vacker huvudform, och det är ju sådant man inte vet förrän det ställs på sin spets så att säga. Så där hade jag tur i oturen.

Men för det mesta hade jag peruk, och min favorit var denna som jag ärvt av min älskade mormor Hanna. Det var som att den gav mig styrka och att hon var med mig när jag hade den på.

Det var verkligen de många lookernas år, så här var bekvämast med en mjuk sjal runt huvudet, med en liten slejf som hängde ner och ramade in ansiktet på ett sätt som jag gillade.

Jag fyllde 50 och bestämde mig för att ändå berätta öppet om min situation i lokaltidningen. Ibland är det bättre att äga sin egen berättelse, jag ville på något sätt förmedla en bild av att sjukdom inte behöver vara enbart negativt. Att det finns mycket fint att hämta även ur mörkret.

Jag var helt slut och kände verkligen inte för att fira mina 50 år. Men min underbara familj bar mig igenom födelsedagen. Mina syskon Susanna och Kaspar överraskade på kvällen med en fin present, och en sång de hade skrivit till mig. Ante hade fixat karaoke och det blev så festligt trots allt. Och helgen efter ordnade han ytterligare en fest, då jag klädde mig från topp till tå i svarta paljetter och fick underhålla med cellospel.

Behandlingarna fortsatte, och jag tycker ändå att det hela gick väldigt bra utan några större biverkningar annat än dålig kondition. Ante var alltid med, och min sköterska Linett var en ängel. Det kändes nästan festligt att åka in varje vecka och få fika med henne, dricka det bedrövliga sjukhuskaffet och mumsa på en mikrovärmd polarklämma.

Jag var hundra procent sjukskriven, men höll ändå nästan daglig kontakt med både Solhaga och Borgmästargården. Det finns alltid frågor som behöver bollas med dem som håller ställningarna. Här är det möte med Tilda, som passar på att gratulera lite i efterskott.

Allt rullade på, men med vissa komplikationer. Det var mycket sjukdomar som härjade vilket stökade till det i schemat. Men alla höll ångan uppe, här är det bagerichef Hanna och min Max som bakar.

Jag hade inga problem att fylla min sjukskrivna tid med allt möjligt som jag mådde bra av. 2024 blev året då jag tog upp musiken på allvar igen. Jag tog mod till mig och började sjunga i den lilla nystarade kammarkören Ancora i Falkenberg. Satt där längst ut på kanten och kraxade med min svaga röst som inte sjungit på många år. Men det blev snabbt bättre.

Jag skrev ett arrangemang på ”Himlen är oskyldigt blå” som jag och mina syskon sjöng på vår vän Johans begravning. Han dog i cancer, och det var oerhört speciellt att vara där i kyrkan när jag själv var mitt uppe i behandling. Så mycket tankar om vem som får vara kvar och inte. Jag hade en stand-in som kunde hoppat in och sjungit min stämma, för in i det sista visste jag inte om jag skulle klara av att gå upp och ställa mig vid mikrofonen. Men jag tänkte mig att Johan var där, att han sa till mig att, äsch, det är ju bara jag. Klart att du kan. Och det gick bra.

Jag hade också en ny företagsidé om att göra cancermössor, för jag tyckte att de flesta som fanns på marknaden var så förfärlgt fula. Men det slutade med att jag började virka mössor istället, hos Mija på Ugglarps Grönt som startade en syjunta. Hade ett par stycken som jag bar varje dag, för att få känna mig lite fin och normal. När jag hade dem på mig kunde jag lika gärna varit en helt vanlig korthårig person och inte en som är sjuk. 

Är det något jag fått erfara detta år så är det vad stöd och support utifrån betyder och det fick jag i överflöd. Anna och Caspar på Rörbäck forest retreat lånade ut hela sitt magiska ställe till Ante och mig på alla hjärtans dag. Ett hett tips om ni är ett gäng som vill hyra ett hus med 12 bäddar och magiskt vackra utrymmen för matlagning och socialt häng mitt i underbar natur.

Min sista cellgiftsbehandling fick ställas in, i början av mars fick jag lunginflammation med mykoplasma och åkte in och ut på akuten tills de kom på vad det var och jag kunde få antibiotika. Har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. På bilden ligger jag och läser Hanna Wendelbos ”Odla blommor”, som hon skickade till mig. Även hon drabbades av bröstcancer och vi följdes åt med pepp och stöd när det behövdes.

Odling blev ett annat av årets stora projekt. Trädgården var perfekt som rekreation, där finns ingenting som måste bli klart i tid och jag kunde ta paus precis när jag ville. Full av optimism förodlade jag både inne i krukor och utomhus i plastlådor, och Ante hjälpte mig att anlägga en no-dig-rabatt för sommarblommor till Solhagas alla blomstervaser under sommaren.

Så blev det äntligen 15 mars, dagen för min allra sista cellgiftsbehandling. Jag gick upp och gjorde mig så fin jag kunde, tog på sidenklänning och mormors peruk. Presenter till Linett och tårta till både Onkologen och kollegorna på jobbet. Vilken frihet att få stänga dörren till steg 1 i min efterbehandling. Jag skojade till det lite, eftesom vi missade att fira fössta tossdan i mass, fick vi fira tedje fedan istället.

För vissa leder en cancerdiagnos till att man blir ledsen och nedstämd, men för mig var det tvärtom. Det är konstigt, men jag har blivit en gladare människa som har börjat ta saker på lite mindre allvar. När påsken kom gömde jag ägg med presenter i bageriet och på första april hade vi stor instagram-succé med vårt aprilskämt. Att Solhaga skulle byta namn till SÖLHAGA som en passning till slow food och en sänkning av tempot i vårt stressade samhälle.

Nu väntade steg 2 i efterbehandlingen, fem dagar med strålning i Lund. Jag bokade min mig och Ante på Grand Hotell och diverse bättre restauranger, och så låtsades vi att vi var på långhelg med besök på Skissernas museum och annat roligt. Att jag skulle in på sjukhuset en kvart varje dag kändes som en parentes. Allt gick bra och jag fick inga fysiska känningar alls av strålningen.

För att bygga upp kroppen igen och förbereda mig för steg 3 i efterbehandlingen började jag nu ett rehab-program hos @prehabcamilla som jag hittade på Instagram. Kostplan med mycket protein, och daglig styrketräning via instruktioner i en app. Funkar jättebra för mig som gillar att träna hemma, och det tar inte mer än 15-20 minuter. Steg 3 innebär att jag ska äta Tamoxifen i fem år för att trycka ner östrogenhalten i kroppen. Hälften av alla som tar medicinen har så svåra biverkningar att de avbryter behandlingen och det vill jag inte. Nu efter nio månader kan jag konstater att det går bra, lite ömma och stela leder och lätt hjärndimma av och till, men det kunde varit mycket värre. Jag ska nog stå ut i fyra år till. 

Jag hade som nyårslöfte inför 2024 att göra mer plats för musik i mitt liv, och så blev det. Min granne Tomas Tillberg är musikproducent, och hjälpte mig att sätta upp en liten studio hemma med mikrofoner och annat som jag ärvt av min vän Mats som gick bort för snart tjugo år sedan. Och så ville han att jag skulle vara med och spela cello på den här låten. Jag försöker vara lite modigare nu, och prova nya saker. Jag dras med stora självtvivel som jag sällan visar utåt. Om jag inte kan göra något perfekt, gör jag det inte alls. Det försöker jag släppa nu, jag vill inte att min självkritik ska stå i vägen längre. 

Bland annat har jag haft väldigt svårt för att sjunga de senaste åren, men Tomas övertalade mig att även lägga körsång på en annan låt som ska släppas snart.

Jag började även skriva små stycken för cello som jag spelar ihop med en annan granne, Mikael Djupsjöbacka, på piano. Så frigörande att få skriva och spela saker utan att någon annan nödvändigtvis ska lyssna och bedöma.

Det är många fina vänskaper som uppstått under detta år, här är jag med Sofie Mared, som jag hittade via hennes konto på instagram @min_cancerresa, där hon delar sin vardag på ett otroligt fint sätt. En otroligt klok och envis människa är hon. Jag följer inte så många cancerkonton, men detta är ett undantag just eftersom det är så mycket livskraft som förmedlas. Här utmanar vi oss med en tuff långpromenad uppför Hiaklitten.

Rastlösheten över att vara sjukskriven kunde lätt botas med trädgårdsarbete. Och det blommade som aldrig förr. 

I takt med att jag kände mig bättre hängde ett annat hot över vår familj. Ante som länge haft höga psa-värden (indikation på prostatacancer) hade nu tagit biopsier på något litet som syntes på magnetröntgen. Dagen innan Myras student var han kallad till möte tillsammans med en anhörig, som det brukar skrivas när något är riktigt obehagligt. Vi bestämde oss för att skjuta upp mötet till veckan efter för att kunna fokusera på firandet i första hand.

Bilden av en mammas ångest kvällen före studenten. Som jag kämpade för att baka de där studentmössorna som Myra hade önskat sig. Slet mitt obefintliga hår i bageriet och lyckades till slut få till det något så när. Kände mig som världens sämsta bagare. Har jag tappat det? Kommer jag någonsin att kunna baka igen? Eftersom allt annat var så stökigt kändes det extra viktigt att just studenten skulle bli perfekt. 

Men det blev verkligen en fantastisk och perfekt dag. Utspring och sedan kalas hemma med släkt, vänner, utomhuskaraoke och massor av god mat. 

Dagen före midsommar fick vi det bästa beskedet – det visade sig att Ante inte hade cancer. Det fanns inget dåligt i proverna. Och vi kunde fira vår traditionsenliga midsommar på stranden i Steninge, så lättade och glada. Nu måste väl ändå allt få bli bra eller?

Men det fanns en del utmaningar kvar. Aldrig har vi haft så mycket strul i bageriet med maskiner som gick sönder och elfel som gjorde att det blev strömavbrott nästan dagligen. Nelli som är vd, hade under lång tid jobbat alldeles för hårt, och fick sjukskrivas på halvtid för utmattning.

Vad gör man när en så viktig nyckelperson faller ifrån precis i början av högsäsongen? När ens egen arbetsförmåga är i princip noll? Vi fick ställa in vår planerade semester med resor och annat, för att stanna hemma och försöka reda ut situationen. Högsäsongen är det vi lever på hela året och då bara måste allting rulla. Övriga familjen fick ta ett stort ansvar, både Max och Myra jobbade i bageriet och Ante gjorde en stark insats med sitt alltid lika positiva humör. Och alla kollegorna ställde upp på det mest fantastiska sätt och delade på arbetsuppgifterna så att vi mot alla odds gjorde vår bästa sommar någonsin.

Ante och jag firade vår 25-åriga bröllopsdag med färd på SUP nerför Suseån ner till havet, och försökte symboliskt hålla balansen på lite darriga ben. Mycket prat om framtiden och hur vi vill leva i fortsättningen. Hur kan vi undvika att känna oss så låsta till företaget? Att alltid stå där sist i kedjan och behöva rycka in oavsett vilka andra planer vi gjort för vår egen återhämtning?

Nelli och jag började skissa på ett mer hållbart hantverksbageri där alla har en rimlig situation, det var enda vägen framåt. Vi bestämde oss för att stänga måndag och tisdag, för att känslan av ständig jour skulle lätta något. I det här inlägget kan du läsa mer om vad vi kom fram till. Det var inga lätta beslut att ta, en provanställning fick avslutas och en kär medarbetare sägas upp. Men jag brukar luta mig mot att det brukar bli bra för alla i slutändan, att även de tuffa situationerna kan leda till något nytt och bra.

Så många stora händelser under ett år. Myra flyttade hemifrån, till Östra Grevie folkhögskola där hon går en tvåårig linje i virtuell komposition och ljuddesign till film och spel. Många tycker det är sorgligt när barn flyttar ut men jag kände mest glädje. Allt är ju precis som det ska vara.

Precis när Myra flyttat kom ett sms från Sångfågelns kennel om att valpar hade fötts den 7 augusti. Var det dags för en ny familjemedlem? Jag hann knappt formulera frågan för mig själv innan jag svarat JA. En av de små svarta korvarna på bild skulle bli vår.

Så var det dags för min allra första jobbdag, den 1 september. Jag bakade brödkorgar till en middag i strandskogen i Ugglarp, som vi gett Per Stenström i 75-årspresent.

Per är den som drivit familjeföretaget SIA-glass och Bertegruppen i många år, och är en otroligt stöttande och snäll person inte minst mot oss småföretagare. Nu fick vi ge tillbaka, och det blev en magisk kväll.

Finns det något finare än att vara tillbaka i sin vardag? Svettig, mjölig och så lycklig att få baka igen, men samtidigt frustrerad över att inte orka hålla igång på samma sätt som innan. Max två timmar i sträck blev det precis så här i början. Medicinen jag äter innebär att man kastas direkt in i klimakteriet, och även om jag haft väldigt milda symptom är det ändå tufft att jobba i hög värme. 

Ser bageriet med nya ögon nu. Det är så lustigt hur man efter så många år upptäcker nya smarta detaljer och arbetssätt. Som att brödspaden passar i stickvagnen, varför har jag aldrig märkt det förut?

Vår uppskjutna semester blev äntligen av, det blev först en vecka på Kreta med vandring, bad och god mat som uppladdning inför att vi skulle bli valpföräldrar. Jag hade precis fått ok på min uppföljande mammografi också, och räknas nu som frisk! Kan inte beskriva den känslan. Så tacksam för forskningen och vården som gett mig livet tillbaka. 

I mitten av oktober hämtade vi henne. Jag har hela mitt liv drömt om att ha en svart labradortik, och nu är det verklighet. Hon fick heta Juni eftersom hon var sommaren som kom efter en lång vinter. 

Under hösten började håret växa ut på allvar och jag fick mycket komplimanger för mina ostyriga brungrå lockar. Men själv har jag väldigt svårt att identifiera mig med hur jag ser ut, inte minst när jag ser mig själv på bild. Vem är den här krullhåriga tanten som blåser glas i Steninge glashytta? Det är tydligen jag. Fick denna upplevelse i försenad 50-årspresent av min vän Sofia the Star. Så roligt!

Så här fin blev min glaslykta.

Hantverk har verkligen varit räddningen för rastlösa händer som inte fått baka. Det som började med virkade mössor spårade nästan ur till stor produktion av kuddar, brödkorgar, mössor och halsdukar, till glädje för mina nära och kära. Jag ger bort i princip allt, Max flickvän Emma fick denna stjärnmönstrade mössa som jag virkat på fri hand. 

Under hösten jobbade jag 25%, vilket var perfekt. Det var dags för storstädning samt uppdatering av mattor och möbler i salongerna. Huset behövde verkligen lite kärlek, det var ingen som hade orkat ge Solhaga den omsorg som behövs. Så vi tog krafttag med att skura och olja golven, och städa in i minsta vrå.

Redan i september började jag planera för hur vi skulle kunna möblera om till privat läge för att kunna fira jul med hela storfamiljen. Det var som terapi också, att få ta tillbaka det som varit vårt hem och göra det fint. Tanken är att vi nu ska kunna använda en del av nedre våningen privat i lågsäsong. Är mycket nöjd med bäddsoffan Havanna från ILVA, tycker annars att bäddsoffor kan vara väldigt fula och klumpiga men denna är ett undantag.

Och lagom till jul gjorde vi min noggrant planerade rockad av möbler där bäddsoffan fick flytta in i stora salongen och vips hade hela huset förvandlats från kafé till ett hem på mindre än en timma.  

Årets sista öppetdag i bageriet, för från och med nu ska vi ha långa jullov. Vi som inte kan ta långa ledigheter på sommaren behöver kompensera på detta vis för att orka i längden. Är så nöjd med detta beslut! På bilden Olivia, Linn, Elvira, Nelli och jag. 

Jag hade noll stress över julen, eftersom jag haft god tid att planera och fixa. Och som jag njöt dessa dagar av allt liv i huset! Vi var mellan fem och fjorton personer, och jag hade ett excelschema på kylskåpet över hur många som det skulle dukas upp till vid varje måltid. Allt under kontroll och flæskestejen till julafton blev precis så knaprig som den skulle. Från vänster min bror Kaspar, hans son Lo, min Myra och hennes Hugo, Ante, Emma, Max och mamma. 

Vi hade möblerat så smart och satt ihop alla kafébord till ett jättelikt bord där precis alla komponenter till den store danske julefrokost fick plats. Här är det min syster Susanna som hjälper till att duka.

Ja, tänk att vi hade energi över till att även arrangera nyårsfest för vårt vanliga nyårsgäng. Vi möblerade om huset i Steninge så att köket blev pianolounge och vardagsrummet blev matsal. Jag kunde inte få nog av festligheter efter allt tråkigt som varit. 

Så slutade även detta nyår med peruk, fast av en roligare anledning. Jag som inte längre har någon skam i kroppen drog på mig schlagerkläderna och underhöll gästerna med min egen låt ”På öppet hav”. Det är en klassisk discoschlager som jag drömde texten till när jag var som sjukast, och som jag sedan producerat själv i min lilla studio. Har lärt mig grunderna i programmet Logic, och är väldigt taggad på att fortsätta göra musik. Än så länge är det bara de närmast sörjande som får höra, och kanske får det stanna där. 

Och det är väl det som är så spännande med framtiden, att man inte vet. Det är ju otroligt vilka överraskningar 2024 bjöd på för min del. Att jag hade tjockt och lockigt hår till exempel. Så många nya intressen, aktiviteter och relationer att ta vara på. Från att ha levt ett liv där jag varit 100% insnöad på bageri har vyerna vidgats. Jag är på en helt annan plats där jag mår väldigt bra, det hade inte hänt om jag inte blivit sjuk. Så konstigt nog är jag tacksam.

Temat för 2025 är att behålla balansen, att fortsätta återhämtningen i lagom takt och ta vara på varenda sekund. Att medvetet göra rätt saker med min tid, och här kommer vi osökt in på hur det gick med min no-dig-rabatt och förodlingar. Inte så bra faktiskt! Det slutade med att i stort sett allt vissnade eller blev rangligt. För att fylla upp fick jag plantor av vänner, vilket resulterade i en lite märklig tutti-frutti-rabatt med bland annat lejongap i regnbågens alla färger.

Odling av ettåriga växter är alltså en av de hobbies som jag lägger ner, bättre att jag köper plantor av de som kan. Så kan jag virka, skriva recept, sjunga i kör, blåsa glas, skriva schlagerlåtar, eller vad det nu kan bli istället. Har precis beställt en kontrabas och försöker även att lära mig spela dragspel… den som lever får se och det tänker jag göra. 

PS. Bilden allra längst upp är från i somras då jag besökte Hanna Wendelbo som höll öppen trädgård. Så fint där.