00-talet kunde inte ha slutat bättre. Det allra första baket i Solhagas stenugn blev inget mindre än en braksuccé. Möjligtvis med undantag av en bränd träraka och en lite trött och nedkyld havrebrödsdeg. Men på det stora hela – magiskt. Ett Solhaga i snö och minusgrader och sju helt fantastiska människor som var med och bakade knäckebröd, hällekaka, rågbröd med frön, baguetter, småbröd, och levain med dinkel och durum. Tack Ante, Tove, Eric, Ludwig, Monica, Boel och David!

Så här gick det till:

Ante tände upp i ugnen med alflis vid 10 på förmiddagen, dagen till ära iförd sin finaste retrokeps. Häromdagen ringde jag till Bo-Gunnar som växte upp här i huset för att höra lite om hur det gick till här förr i tiden. Han berättade om att hans pappa Malte brukade gå upp och elda klockan fyra på morgongen med träull och trälådor (den tidens emballage). Vid åttatiden kunde frun i huset, Karin, gå ut och baka ungefär 16 brödkakor åt gången. All glöd rakades ut, ingenting låg kvar vid sidorna.

Medan ugnen blev varm chefade jag vid degblandaren inne på Solhaga.

Boel utforskar konsistensen på en baguette-deg.

Ludwig kavlar knäckebrödskakor. De här gången följer vi Huskorsets rekommendation om kruskavel.

När det blev mörkt gick vi in och värmde varm choklad med rom på kaminen i bakstugan. Efter sammanlagt sex timmars eldning rakade vi ur glöden i en långpanna. I den stunden var det som om århundraden av bagarkunskap liksom frigjordes i luften. Helt plötsligt visste vi bara precis vad vi skulle göra för att släcka den resterande glöden. Jag greppade en pinne med halm från väggen (jag vet fortfarande inte vad den heter), doppade ner i en hink vatten och vispade runt inne i ugnen. Två kvadratmeter vitglödgad sten låg redo.

Stenhårt fokus. Jag och Eric (även kallad Filmstjärnan) hjälptes åt med knäckebrödskakorna, man bakar nämligen alltid småbröd när värmen är som högst. Jag hade lite svårt att behålla lugnet och började fnittra okontrollerat efter att den första kakan landat i ugnen. Dessutom var det så mörkt att jag inte riktigt såg vad jag höll på med, vi har nämligen ingen el i bakstugan.

Ååååååå! Vårt allra första stenugnsbakade knäcke! Ludwig var nöjd trots att jag råkade vika några av kakorna som han hade kavlat så fint. Vi korkade upp bubbel och delade på en kaka.

Nu gick det bättre, och fort som tusan. Småbröden var klara på bara några minuter. Man får hålla koll, särskilt när man inte har fyllt hela ugnen med bröd. Ju färre bröd desto större hetta. Nästa gång kommer vi inte att använda bakplåtspapper, det blir bränt och fastnar i bröden.

Filmstjärnans hällebröd blev fantastiskt lyckat. 5 dl mjölk, 25 g jäst, 50 g smält smör, en halv dl sirap, och sedan råg- och vetemjöl (25% råg och 75% vete).

Efter det bakade vi levain och baguetter. För att kunna jämföra bakade jag ett av levain-bröden inne i den vanliga ugnen. Det blev mycket ljusare och hade inte samma skorpa (till höger på bilden). När vi gläntade på luckan till stenugnen för att se hur våra raringar mådde efter sådär 10 minuter började vi gapskratta av lycka. De reste sig högt och såg helt ljusa och fina ut. Det var då vi fick hybris. Medan vi skrävlade för varandra om hur lätt det var att lyckas med stenugnsbak gick tiden fasligt fort. Stektermometern var plötsligt uppe i 100 grader och vi upptäckte dessutom att bröden var mer gräddade på insidan än på den sida som syntes utåt. Vi skulle helt enkelt ha snurrat på dem. Och varit lite mer ödmjuka. Huskorset kände sig av någon anledning ansvarig och det tog tjugo minuter för henne att komma över besvikelsen. Men när Boel skrapat bort det svartaste kändes det inte alls som ett misslyckande längre.

Allra sist när värmen sjunkit lite bakade vi rågbröd. I en alldeles äkta rågbrödsform för stenugn som jag har fått av våra grannar. Så blev det till slut brakmiddag med fisksoppa, fondue, saffranskokta päron och chokladkaka, massor av vin och extremt välfyllda brödkorgar.

Det här var helt enkelt något av det roligaste jag har varit med om. Tänk att jag inte ens hade funderat på det här för ett halvår sedan. Och nu är det verklighet.