Jag har fått ett intyg med posten. Det visar att jag har gått en kurs i hantverksbageri för Jan Hedh. Det är nu precis fem år sedan jag satt i baksätet på en Ford på väg hem från första kurstillfället i Nyköping med ett beslut bubblande inom mig. Jag skulle starta bageri i Slöinge. Om de andra kunde, så varför skulle inte jag?

Jag tänker på hur bra vi människor är på att tala om för både oss själva och varandra att saker inte går. Här i Halland finns det till och med en dialektal variant som varit nästan som en ofrivillig slogan för Falkenbergs kommun. Du kan alltid dänga ett ”Det gaur inte” i huvudet på någon som kommer med en ny idé.

Det ska mycket till för att inte låta sig golvas av detta. Men jag bestämde mig redan som liten flicka för att pessimisterna inte skulle ha något att säga till om i mitt liv. Istället tog jag spjärn mot dem, för att komma ännu längre. Jag minns några tillfällen väldigt tydligt.

Jag är nio år och leker utanför vårt hus i Jörlanda. En gubbe kommer förbi och frågar vad jag ska bli när jag blir stor. Författare, säger jag. Nähä du, säger han. Det går inte, för när du är sjutton år blir du med barn, och så var det bra med den saken. Jag säger inget, men tänker: Du vet ingenting. Du ska få se. 

Jag är sexton år och pratar med en SYO-konsulent om vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill gå på Journalisthögskolan, säger jag. Det går inte, säger hon, för då måste du ha 5,0 i betyg. Jag säger inget, men tänker: Hur menar du? Varför skulle jag inte fixa det? Sedan pluggade jag, och gick ut gymnasiet med högsta betyg i allt utom idrott. Och jag kom in på Journalisthögskolan.

Jag är trettiosex år och funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag gillar att baka och har anmält mig till en stenugnsbagarkurs med bagarmästare Jan Hedh. Egentligen ska man vara bagare för att gå kursen, men jag har mörkat detta i min anmälan. Jag blir uppringd av arrangören ett par dagar innan första kurstillfället. Är du verkligen kvalificerad för den här kursen? Du är ju inte bagare? Du vet att den här kursen är inget du kan gå bara för att ”känna efter” lite, utan det här är på allvar. Men jag får väl stå mitt kast då, nu när jag har tagit in dig. Så säger rösten på andra sidan luren. Och min inre röst är plötsligt alldeles tyst, för med åren har min prestationsångest, andras förväntningar och en massa måsten tryckt ner min självkänsla i en box jag har tappat nyckeln till.

Så jag går hem och gråter vid middagsbordet och Ante tröstar mig. Klart att du ska åka, du har ju sett fram så mycket mot det här, säger han. Och jag torkar mina tårar, jag googlar på ”kläder bagare”. Om jag klär ut mig kan jag kanske för åtminstone en liten stund dölja för alla andra att jag är en amatör som inte kan något? Som aldrig har jobbat i bageri eller på restaurang eller haft ens ett kassajobb?

Om ni visste hur nära det var att jag inte åkte. Då hade jag inte suttit här idag och ramat in diplom, i mitt älskade bageri som i år kommer att omsätta bortåt sex miljoner kronor fastän åtskilliga människor talade om för mig att det inte gaur.

Utklädd till bagare, med Jan Hedh, våren 2010. 

Så kan vi komma överens om en sak? Att åtminstone tänka oss för noga nästa gång vi får lust att tala om för en annan person att något inte är möjligt. Den människan är förmodligen redan så bra på att snacka ner sig själv inombords, att våra negativa kommentarer är överflödiga. Låt varningsklockorna ringa på öronbedövande volym så snart du har orden på tungan. Pröva en ny tanke istället. Jag tror att det blir roligare att leva då.

Fast en sak hade någon gärna fått tala om för mig. Att det inte gaur att laminera diplom, eftersom den handskrivna namnteckningen då försvinner, som ni kan se på bilden längst upp. Fattar ni vad besviken jag blev? Jag hade köpt en jättefin ram på Antikstället, ramen hade inget glas så jag tänkte att det var en bra idé att dra igång lamineringsmaskinen. Snopet värre! Vad hade bagarmästare Hedh skrivit som autograf med, citronsaft? Fast nu har jag skickat det till honom för underskrift och bifogat en stabil vattenfast penna, så jag hoppas att min historia äntligen ska få ett lyckligt slut.

Det ska också i ärlighetens namn sägas att det är en helt annan stämning i Falkenbergs kommun nuförtiden. ”Det gaur inte” har blivit ett symboliskt uttryck för något som man vill distansiera sig ifrån. Så visst går det att förändra världen.

Nu jädrar ska jag visa er att det visst går att bygga bageri i det här rucklet!

Och nyss fick jag veta att vi snart får ytterligare ett diplom att hänga upp. Jag och Ante kommer att få Hallands Museiförenings årliga pris för god byggnadsvård för allt vårt arbete med att bygga och renovera på Solhaga. Tänk om jag vetat det, när jag tog denna selfie med kofot och frisyren from hell i september 2010.