Väldigt många årskrönikor om 2015 handlar om vilket mörkt år det har varit. Det har varit den ena katastrofen efter den andra. Det som händer i världen är så ofattbart att det inte går att ta in. Så scrollar jag igenom årets bilder i min dator, tittar på min lilla Slöingebubbla där bageriet står i centrum. Jag ser mest ljusa och vackra saker. Det bästa året någonsin i mitt liv, som jag vill glädjas åt med stor tacksamhet. För jag tänker varenda dag på hur skört det är, och hur lätt en bubbla kan spricka.

Januari. Året började i Edinburgh, där jag jobbade i ett par veckor med svenska bageriet Söderbergs öppnande av olika butiker. Jan Hedh var med också, han var så snäll och bjöd på Gin & Tonic efter jobbet.

Februari. Jag fick vara med när Ingrid Pasha öppnade Bageriet i Fritsla. Där jobbar även Emma, som här rullar bullarna inför öppningsdagen.

Mars. Jag var nominerad till Årets Företagare i Falkenberg, och gick på gala med Ante, Stefan, Linda, Amanda och Henrik. Vann gjorde Glenn Johansson på GleSYS, men inte kände jag mig som en förlorare för det.

April. Vi byggde ett plank och såg slutet på en åtta år lång period av bygge och renovering. Jag kan knappt beskriva den mentala avslappning som infann sig.

Och inte nog med det. Vi fick Hallands Museiförenings årliga diplom för god byggnadsvård, för vår förvandling av Solhaga. Prisudelning med landshövding Lena Sommestad. 

Maj. Jag fick packa upp cellon som stått och dammat i ganska många år. Vår gamle lärare Jarl Nilsson fyllde 80 år, vilket firades med en stor återföreningskonsert med gamla elever. De senaste femtio åren har han varit eldsjälen bakom Suzukigruppen i Stenungsund, en japansk pedagogik som bygger på att man lär sig spela utantill så som små barn lär sig språk. Här är han tillsammans med mig och mina syskon Kaspar och Susanna.

Vi har inte spelat ihop sedan vi gick i högstadiet. Här spelar Evin, Sara, Pernilla och jag Danse Rustique av William Henry Squire.

Och när jag tog upp cellon igen ville Myra absolut prova. Så nu har hon också börjat spela cello i Falkenbergs kulturskola.

Maj. Vi blev nominerade till Årets Bageri av White Guide Café och kom iväg på en väldigt rolig resa till Stockholm, där vi besökte fler bagerier och caféer än det är rimligt att hinna med på två dagar. Här utanför Green Rabbit som vann utmärkelsen. Men inte heller här kunde man känna sig som en förlorare, eftersom Solhaga blev uppgraderat till mästarklass i guiden, och placerad på niondeplats bland Sveriges bästa caféer.

Juni. Jag fick gå på glödande kol på Skrea Strand, som avslutning på nätverksprojektet Broa Vidare som jag varit med i under hela våren. Under några självutvecklande träffar med föreläsning av Thomas Enhager fick jag lära känna en massa intressanta och roliga människor. Däribland några som skulle visa sig ha en avgörande betydelse för nästa års stora projekt – vår nyöppning Borgmästargården Café & Konditori i Falkenberg.

Juli. Sommaren kom, och äntligen hade jag lärt mig hur mycket personal som måste till för att klara en högsäsong. Vi hade fler gäster än någonsin, och trädgården som vi jobbat hårt med i ett par år slog ut i full blom.

Det blev tid över för annat än jobb. Fina hopp från tornet med familj och vänner i Kallhagasjön.

Augusti. Mitt i den idylliska sommaren drabbades Slöinge av en tragedi, då 69-årige Örjan försvann. Slöinge Pensionat blev sambandscentral för Missing People som ledde sökandet. De hade aldrig sett en liknande uppslutning i en liten by. Varenda Slöingebo ställde upp, genom att vara ute och leta eller hjälpa till på andra sätt. Vi försåg sökpatrullerna med bröd och bullar. Han hittades, men inte vid liv. Det var fruktansvärt, men det blev samtidigt ett starkt och rörande exempel på hur människor ställer upp för varandra när det verkligen gäller.

September. Jag började rida igen. Anledningen till att jag slutade förra gången var att jag blev rädd att bryta armar och ben när det skulle hoppas och galopperas. Och att hästen jag oftast red bet mig så hårt i ena skinkan att jag var gul och blå i ett halvår. Alla kroppsdelar är viktiga för en bagare, så det fick bli paus. Men nu finns Hellagården på vägen ut till Ugglarp, ett magiskt ställe med en filosofi som passar mig. Snälla hästar som mår bra, där ridningen handlar om både fysisk och mental kommunikation med hästen. Och vilken mäktig upplevelse det är att ha ridlektion med milsvid utsikt över solnedgången.

Oktober. En ögonblicksbild från entreprenörslivet i skördetid, hämtning av grönsaker en sen kväll på Ugglarps Grönt. Här står bröderna Tomas och Mikael Jidenholm och packar. Dessa vardagshjältar, med sina långa dagar och allt slit. Det är sällan det syns, därför var det så roligt och välförtjänt att de för andra gången blev Årets Leverantör på Restauranggalan.

November. Solhagas Johan Blidberg gick och vann Mack-SM med mackan Susedalen, i konkurrens med några av Sveriges bästa bagerier. Det livade upp i novembermörkret.

December. Äntligen blev det klart som jag, Tilda och Annsi hade jobbat på ända sedan i våras. Ett nytt ställe i Falkenberg, ett café och konditori med Solhagas bröd och fantastiska bakverk. Och vilken otrolig respons vi fick, med publicitet och lyckönskningar från alla håll. På bilden till vänster har vi planeringsmöte på Solhagas huvudkontor tillsammans med Elenor Störby som kommer att inreda hela härligheten. En del av Solhaga flyttar med till Borgmästargården i Falkenberg, men det blir ändå ett helt nytt koncept.

I kväll firar vi ytterligare ett nyår utomlands, vi är i Las Vegas med våra vänner Amanda och Håkan och alla våra barn. Här en bild på hela gänget i väntan på gårdagens fantastiska lunch på Gordon Ramsay Burgr. Lite extra spektakulärt blir det, eftersom Ante och jag firar att det är exakt tjug0 år sedan vi blev tillsammans. Mer om detta imorgon, till dess vill jag önska alla er som läser denna blogg ett nytt år med mycket gott, både på tallriken och i sinnet. Kram!