Jag kommer alltid att minnas Las Vegas som staden där man måste passera ändlösa casinon för att hitta till receptionen, toaletten, restaurangen, hissarna, utgången. Jag gick vilse hela tiden, det här var verkligen en chock för den lantlolla jag har blivit! Rökning var tillåten också, det kändes precis lika sunkigt som på Stenabåten till Danmark när jag var liten.

Vårt hotellrum på The Venetian, Palazzo Tower var en ljuvlig kontrast till allt det stökiga. Lugnt och skönt, stort och tyst på våning 40.

Själva hotellet var alltså inspirerat av Venedig som ni kan se. Ofattbart stort med 27 restauranger och ett jättecasino i hela bottenvåningen.

Hela andra våningen var inredd som en italiensk piazza med glassbar, butiker och restauranger. Här är alla barnen – Sophie, Myra, Max, Isak, Gustaf och Hugo. 

En stor del av våra två dagar i Las Vegas ägnades åt att åka karusell med barnen. På ett annat gigantiskt hotell som heter Circus Circus finns det som ett compact inomhus-Liseberg. Och uppe i Stratosphere Tower kan man åka olika grejer som ger känslan av att man när som helst kan falla 250 meter rakt ner. Myra, Max, Isak och Hugo väntar på att åka Big Shot.

Ganska mycket av maten vi får här är för mycket och för söt tycker jag, och jag längtar ihjäl mig efter riktigt bröd. Jag tänkte mig en nyttig frukost på Serendipity 3, och fick det här. Frukt, översöt yoghurt med sötflingor, och en så kallad ”bread basket”. Ser ni något bröd i den?

Men väldigt mycket är bra också, vi hann med två kändisrestauranger under dagarna i Las Vegas. Först de bästa hamburgare vi någonsin ätit på Gordon Ramsay BurGR. Lökringar, milkshakes, sweet potatoe fries och andra tillbehör var också helt outstanding.

Och själva nyårsaftonsmiddagen på Buddy V´s Ristorante, skapad av Buddy Valastro från teveserien Cake Boss. Perfekt lagom avspänt för nyårsafton med så många barn runt bordet.

Ante och jag fick skåla ganska många gånger under kvällen för våra 20 år tillsammans.

I jubileumspresent hade Ante köpt ett glamouröst skärp med glittrande stenar i hjärtformationer, passade perfekt till min midnattsblå klänning.

Det var bara skorna som inte matchade, det här är det enda par jag har med mig hit för jag tänkte att jag skulle köpt ett par finskor till nyårsafton. Ett par sköna och platta, för jag avskyr verkligen att vingla omkring i något obekvämt. Men så hann jag inte, och fick nästan panik vid tanken på alla glamourtjejer i högklackat som jag säkert skulle få sällskap med i guldhissen ner till casinot. Men mitt emot mig står istället en väldigt snygg kille i 25-årsåldern. Han synar mig uppifrån och ner med sina mörka ögon och frågar intresserat: Are those the Adidas ultra bla bla … (jag hör inte riktigt vad han säger men förstår att det handlar om ett par väldigt speciella sportskor). Eh… yes, they are, säger jag och pling så är hissen framme och kvällen räddad. Han måste ha trott att jag hade gjort ett oerhört vågat och medvetet val. Jag minns att skorna var dyra, det är de bekvämaste skor jag någonsin haft. En googling fick friska upp minnet, och visst är det ett par Adidas Ultra Boost. Livet är för kort för högklackat, som jag brukar säga.

Klockan blev tolv och från vårt hotellrum kunde vi se hur raketerna avfyrades från de stora hotellens tak. 2016 började bra, och ännu bättre skulle det bli på vårt nästa stopp på resan. Fortsättning följer…