Igår var det Valborg, och Hembygdsföreningen i Slöinge hade bett mig hålla det traditionella vårtalet vid brasan. Egentligen skulle jag gjort det redan för två år sedan, men just dagen före gick min käraste mormor Hanna bort. Talet som jag hade skrivit handlade om tankar kring förfäder och tidens gång, och jag som aldrig ställer in fick helt enkelt bara inse att det inte gick. Men nu var det alltså dags, och jag tänkte att ni som inte var där skulle få läsa det. Bilden togs idag nere vid den plats vid Suseån där talet börjar.

Vet ni att varenda gång jag går igenom skogen alldeles här intill, så tänker jag på mina förfäder. Inte de närmaste som jag kan namnet på, utan på dem som var här långt långt före oss. De som vi alla är släkt med på ett eller annat sätt.

Det var nämligen så att när vi skulle bygga vårt gårdshus på Solhaga för ett par år sedan, fick vi dyrt och heligt lova Länsstyrelsen att genast sluta gräva om vi hittade minsta lilla arkeologiska fynd. För stora delar av det här området är markerat som fornminnesområde. Vid just exakt den här kröken av Suseån var det nämligen särskilt bra att bo, om man var människa för flera tusen år sedan. När isen smälte för tiotusen år sedan var det många som valde att slå sig ner just precis här. Det fanns gott om djur att jaga, växter att plocka och bra mark att odla. 

Wow, tänkte jag. Det är kanske ingen slump att även vi kände så starkt för att bo just här. Jag glömmer aldrig första gången jag och min familj kom till Slöinge, vi skulle på husvisning och titta på ett slitet men charmigt hus som hette Solhaga. Vi hade tittat på över femtio hus, och det här var första gången som Ante och jag var helt överens. Här var det. Och vi är alltså bara en i raden av många som har valt att landa här. 

Tänk er, att under våra fötter finns troligtvis lager på lager av lämningar efter de människor som har varit här före oss. Festplatser, gravar, bostäder, hela byar. 

Tyvärr hittade vi ingenting när vi grävde i trädgården, men allt detta satte igång en massa tankar hos mig. Varje gång jag går här försöker jag tänka mig hur de kan ha haft det några tusen år tillbaka i tiden. Hur det såg ut i deras hus, vad barnen lekte i skogen, vilka sagor som berättades om kvällen. Vad pratade de om, vad skrattade de åt, hur lät deras språk, och deras sånger? Tände de en brasa för att hälsa våren välkommen? Hade vi kunnat förstå varandra om vi hade träffats nu?

Det är så mycket vi aldrig får veta om dem, och det kanske inte gör så mycket egentligen. Men en sak är jag ändå helt säker på. Och det är att de måste ha glatt sig över våren på precis samma sätt som vi gör idag. De måste ha känt tryggheten i att allting kommer tillbaka, att det blir en vår och en sommar när allt får växa, en skörd till hösten, och mat till vintern. Saker som vi tar för givet men som inte kan ha varit lika självklara för dem. 

Så nu hälsar vi våren välkommen, jag tycker att vi ska lova varandra att ta tillvara på den här tiden vi har framför oss. På den här fantastiska platsen som är vårt hem, och som vi har så många anledningar att vara stolta och tacksamma för. 

Jag var lite orolig att jag skulle svettas bort min fusklapp i ren nervositet, men tack vare alla snälla ögon i publiken gick det bra.

Vilken fin valborgshelg det blev, Antes bror Björn med familj var här. Hans fru Monica är från Peru, och just nu är hennes föräldrar Elsa och Pepe i Sverige på besök. Så vi har lärt oss en hel del spanska under helgen. Här tittar vi på las vacas inför kosläppet på Kullsgärde i Skrea tidigare idag. Och efter det tog vi med dem, farmor Kerstin och storkusinerna Johan och Erik till två av mina favoritställen, Strömma Farmlodge och Öströö fårfarm.

Men igår kväll fick jag faktiskt smita en stund från familjefestligheterna, för Tilda, Annsi och jag var bjudna på premiärfest på Rådhustorget 1. Av oss fick de givetvis bröd, salt och rågsur i inflyttningspresent.

Alltså vilka grannar vi får! Magiskt ställe, så snyggt inrett i 60-talsstil med teak, mässing och grön marmor. Vi blir stammisar, ingen tvekan om den saken.