Vill man veta hur jag egentligen har det är det bara att kasta ett öga på mina pelargoner. Som ni ser så frodas de fint i fönstret innanför verandan just nu. Plantorna jag drivit upp från små sticklingar blommar ymnigt och har växt sig högre än jag någonsin lyckats med innan. Vi har verkligen gjort en resa den här våren, pelargonerna och jag.

När vintern släppte taget var det tyvärr ganska visset både i krukorna och inombords. Ni som följt mig vet att vi hade haft några månader av kaos med fackförbundet Livs, krav på kollektivavtal anpassat för brödindustrin, publicitet, offentlig debatt, uppsägningar, omorganisation och mycket ovisshet. Dessutom måste någon täcka upp för de två bagare som fick sluta, och ni kan ju gissa vem det blev.

Det var den största påfrestningen jag varit med om under hela mitt yrkesliv, och när allting lugnade ner sig i april var krafterna slut. Fingrarna började läcka ledvätska och blev buckliga. Jag glömde Max utvecklingssamtal på skolan, Myras konsert med blockflöjtsorkestern och andra alldeles för viktiga saker. Så jag blev sjukskriven för utmattning och fick ställa in precis allt. Därför har det också varit tyst här på bloggen.

Jag har alltid varit väldigt tålig för stress och hög belastning. Jag kan gå upp mitt i natten och baka, lyfta ett halvt ton deg en sommarmorgon och stå vid ugnarna i fyrtio graders värme för att sedan gå ut och rensa ogräs eller måla utemöbler i några timmar. Inga problem, så länge allt flyter på utan större hinder.

Ni som gillar att jobba mycket känner säkert igen det här. Återhämtning får vänta, för arbetet är så vansinnigt roligt att det går fint att ligga på maxnivå under lång tid. Ända tills krisen knackar på och det plötsligt inte är roligt längre. Ända tills man ligger och vrider sig om nätterna och obehagliga möten och värstascenarion spelas upp i huvudet som en skräckfilm på repeat. Om det då är tomt på energikontot och även i reservdunken ligger man risigt till.

Jag slapp lindrigt undan ändå om man jämför med många andra. Vår företagsmassör Malin, som varit med oss ända sedan vi startade, sade till på skarpen att nu fick det vara färdigjobbat på ett tag. Själv hade jag nog tänkt att fortsätta trampa vidare i samma spår, men på något sätt begrep jag att det var läge att backa ett rejält steg. Jag hade ju läst om att de flesta som går in i väggen inte själva förstår hur slitna de är, så kanske fanns det ändå en potentiell risk att jag var en av dem?

Det här med att starta bageri ser väldigt romantiskt ut från utsidan och det är många nystartare som hör av sig till mig och frågar hur jag gjorde. Alla är fokuserade på vad det kostar i pengar. Att köpa maskiner, råvaror, marknadsföring, arbetskraft. De flesta glömmer att den viktigaste resursen är de själva – kroppen, själen, och begränsningen i de 24 timmar som dygnet har. Jag gjorde precis samma misstag.

Mina anställda har många gånger skrattat åt min förtjusning i Excel och olika listor, men denna systematiska detaljkoll har varit väldigt viktig. Jag kan till exempel se tillbaka på hur mycket det faktiskt kostade i tid att starta och driva Solhaga Stenugnsbageri AB och Borgmästargården Kafé & konditori AB från den 16 februari 2011 fram till idag.

Efter sex år står arbetstidskontot på 2858 övertidstimmar och 59 semesterdagar (plus en del som frusit inne, vet inte hur många). För en normal heltidsarbetande person innebär det ledighet i ungefär ett år och åtta månader för att kompensera. En annan sak som måste tas med i beräkningen är att man under den övriga tiden ofta jobbar lite halvt ändå, är jourhavande och att telefonen när som helst kan ringa för att något har hänt, stort som smått. Och att man representerar sitt jobb vart man än rör sig privat.

Nu går det ju inte att jämföra entreprenörslivet med ett vanlig anställning såklart. För oss som valt att driva företag är tiden en investering som förr eller senare betalar sig om allt går väl. Men siffrorna är ändå intressanta, särskilt för dig som funderar på att lämna en anställning för att driva eget. Som företagare måste du vara din egen chef och se till att det inte blir orimligt. Det handlar om att ta ansvar för de människor som är beroende av att du ska hålla i längden. Familjen som varit med och satsat allt i företaget, de anställda som har sin försörjning där, kunderna som inte vill vara utan det du gör. I det stora perspektivet är du viktig för hela samhället, nyligen kom det en rapport från Företagarna om att småföretagen genererar mest skattepengar till välfärden i de flesta kommuner. Du är mycket mer än bara din verksamhet.

Förr eller senare kommer det kriser som kräver att det finns lite sparade krafter att sätta in, och det hade jag inte när facket ringde i november. Det blev den lilla tuvan som välte det stora lasset, och jag har bestämt mig för att inte hamna där igen.

Efter några veckor hemma känns det mycket bättre. Jag har yogat och mediterat varje dag, läst böcker, fixat i trädgården, tittat på när Max hoppar studsmatta medan Ante står vid grillen och magnolian blommar. Fikat med vänner, lagat mat och övat mig på att hänga upp tvätt i sakta mak utan att vara det minsta effektiv. Lärt mig några nya grepp på altflöjten så att Myra och jag kan spela duett. Vattnat pelargonerna så noggrant att inte ett enda blad har vissnat. Jag vet numera vilka fåglar som bor i vilka träd i trädgården och hur koltrasten sjunger vid olika tidpunkter på dagen. Jag har sett hur mycket fint jag missat under tiden jag bara skyndade framåt, det är som att ett parallellt liv har pågått utan att jag märkte det.

Att varva ner på riktigt krävde en del självdisciplin och jag fick sätta upp vissa regler för att få hjärnan att växla spår. Till exempel förbjöd jag mig själv att gå in i bageriet och hämta frukost, jag ringde och beställde och fick en påse levererad till dörren istället.

Morgonrutinen fortsatte med att tända doftljusen från Kårby (inköpta på ecoofgothenburg.com) och sätta på appen Pocket yoga i telefonen. Väldigt enkel att använda även för nybörjare, jag kan varmt rekommendera den. Dock stängde jag av musiken i appen och gjorde en egen spellista på Spotify istället.

Sedan gjorde jag enkla saker som att byta kanal till P2 i bilen, eller bara ha det tyst och låta tankarna vandra. Att kolla sociala medier max en gång per dag och vila från nyhetsflödet. Det blev färre intryck att bearbeta, och jag kunde sova bättre. Betydligt svårare var det att stå emot impulsen att bära in brickor med disk från verandan när jag råkade gå förbi, men det var det absolut viktigaste jag behövde lära mig. Att vara ledig trots att jag bor på mitt jobb.

Och under tiden har allt rullat på som vanligt i bageriet och på Borgmästargården. Tack vare alla förstående och självständiga medarbetare, det är helt otroligt hur de har ställt upp för att jag skulle kunna få den här pausen. Det är första gången som jag har lämnat företaget en längre tid och haft ett gäng därute som inte bara har lyckats förvalta det, utan också ta det framåt både kreativt och ekonomiskt. Det är obeskrivligt fint att känna att allting inte hänger på mig, det är ett bevis på att Solhaga äntligen blivit så stabilt som jag drömt om.

Från och med idag är jag tillbaka på heltid och har aldrig varit så här utvilad inför en högsäsong. Men för att jag inte ska trilla dit igen har jag bestämt mig för att backa ett stort steg det kommande året. Jag ska bara göra det jag vill allra mest – baka och blogga. Precis som för sju år sedan när jag lämnade Göteborg för att starta ett nytt liv i Slöinge. Allt annat får vänta minst till hösten 2018, även det som är roligt.

Till exempel är det jätteroligt att hålla bakkurser, men det tar mycket tid och energi. Liksom föreläsningar, intervjuer, studiebesök, mässor, föreningsliv, nätverkande, och så vidare. Den senaste veckan har jag tackat nej till både radiointervju, nätverksträff och hålla föredrag, för det ska vara tomt i kalendern. Vi får väl se hösten 2018 om världen har glömt Solhaga-Sara, men jag tar risken!

En av de böcker jag läst den här våren är danske filosofen och psykologen Svend Brinkmanns Stå fast, jag fick den av mamma i julklapp för hon tyckte att jag behövde läsa den. En ganska kortfattad bok om att våga vägra vår tids utvecklingstvång. I den har jag hittat många goda tankar och verktyg för att stanna upp, så jag vill gärna dela den vidare till alla er andra som också vill för mycket för ert eget bästa.

Jag har köpt fem exemplar, och om du vill ha ett av dessa, mejla till info@sarabakar.se. Jag kommer att skicka den med posten till de fem första som hör av sig. På ett villkor – att du inom en månad lämnar den vidare till nästa person som du tror kan behöva den. Någon som i sin tur lämnar den vidare, och så fortsätter det förhoppningsvis så att fler får chansen att stanna upp.

Och misströsta inte om du inte blir bland de fem, för den kostar bara 62 kr på Adlibris. Det är väldigt mycket nya perspektiv för pengarna. Önskar er allt gott, vi ses strax igen för snart är det midsommarbak. Nu ska jag gå och vattna pelargonerna.

Pelargoner är ett väldigt bra insynsskydd också. Nu kan vi sitta och äta frukost i vardagsrummet utan att fikagästerna på verandan kan se oss.

Till sist, en dikt som jag tycker om, och som jag tänkt på när det varit som tyngst.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg
ur diktsamlingen ”JORDEN”, 1920