Idag kom tidningen Företagaren i brevlådan, med en stentuff bagare på omslaget. Saras kamp. Succébagaren lever under fackligt hot, står det. Jag tittar på henne från en annan tid nu, där allting är mycket bättre. Artikeln berättar om vad som hände mig i vintras då fackförbundet Livs hörde av sig och krävde att Solhaga skulle teckna kollektivavtal, om inte skulle jag utsättas för blockad.

Det är starka ord i rubrikerna, och därför vill jag säga en väldigt viktig sak. Detta är inte ett försök från Företagarna att underminera den svenska modellen, utan en önskan om att förbättra den. Detta är alla skötsamma småföretagares vädjan om att få fortsätta vara med och bygga Sverige på gräsrotsnivå, utan hot om stridsåtgärder. Det är mitt sätt att utmana fyrkantiga modeller som tecknar en föråldrad bild av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, och mellan företag i samma bransch.

Jag hade egentligen aldrig tänkt att min historia skulle bli offentlig. Men den 6 februari slog Hallands Nyheter upp det stort. Någon hade tipsat tidningen om vad som hänt, ibland kan jag verkligen undra både vem och varför. I artikeln bekräftade Livs sitt krav på Solhaga. Ingen person från facket uttalade sig med namn, det var jag ensam som fick stå i rampljuset.

Det som jag reagerade starkast på var orden om att jag snedvrider konkurrensen gentemot de andra bagerierna i Falkenberg. Det var som om någon hade bundit fast mig vid en skampåle mitt på Rådhustorget, och där tänkte jag iallafall inte stå utan att göra väsen av mig. Jag skrev ett blogginlägg som snabbt fick enorm spridning och blev början på en hätsk offentlig diskussion som gav eko ända till riksdagen och landets debatt- och ledarsidor. Politiker och företagare från hela landet hörde av sig till mig, tacksamma för att frågan togs upp.

Det där med konkurrensen fastnade verkligen, och jag har tänkt på det mycket sedan dess. Att se de andra bagerierna i Falkenberg som mina konkurrenter är helt främmande för mig. Jag har alltid tänkt att de är mina kollegor. Men vid min första träff med facket i november förra året gick resonemanget ungefär så här.

Facket: Om du inte tecknar kollektivavtal så snedvrider du konkurrensen, det är vårt uppdrag att jämna ut den.

Jag: Men tänk på arbetstillfällena. Ni vill att jag ska teckna ett avtal som inte ens är klart ännu, men min budget för 2017 går precis ihop utan vinst och det är långt till högsäsong. Nu måste jag kanske säga upp ett par personer för att säkra marginalerna. Jag kanske till och med måste säga upp leveranskunder och stänga vissa dagar i veckan, hjulen kommer att snurra bakåt.

Facket: Ja, det är tråkigt. Men nu när det går sämre för dig kommer det att gå bättre för andra bagerier i Falkenberg. Och då kan dina anställda få jobb där istället.

Jag förstår tanken. I teorin, i en annan tid, i en annan värld, i en annan bransch kanske det är logiskt. Men nu lever vi 2017. Gamla lagar och strukturer är på väg att lösas upp. Den enes död är inte nödvändigtvis den andres bröd. Summan av kardemumman räknas inte med samma formel som tidigare.

I de gamla modellerna utjämnas konkurrens med hjälp av timmar, kronor och ören. Jag förstår att det kan vara rimligt i större företag som Pågens och Fazer där många bäckar små kan göra miljoner i skillnad på sista raden. Men vi som är små hantverksbagerier i en liten stad konkurrerar med helt andra medel. Vi kanske rentav måste bortse helt från begreppet konkurrens. Det finns en större kraft i att samla sig, istället för att snegla oroligt på vad den andre gör.

Se bara på vad ordet betyder. Från latinets concurrare. Con betyder tillsammans och currens betyder springa, löpa. Konkurrenterna är mina medlöpare, vi springer tillsammans. Under loppets gång drar vi och peppar varandra, och när slutspurten är över blir det en svettig kram på andra sidan mållinjen. Om vi tar på oss festliga mössor och bjuder allmänheten på en bra show kommer vår typ av lopp att få mer uppmärksamhet. Det kommer att gå bättre för oss allihop.

Foto: www.jonnylindh.com

Den som utmanar och vänder på traditionella begrepp har både roligare på jobbet och större chans att lyckas. Solhaga kanske inte ens är ett bageri? Mer som en teaterföreställning som börjar klockan åtta varje morgon? Eller ett dagis för drömmare? Oavsett hur man ser det är en sak väldigt tydlig – ju längre utanför boxen vi har rört oss, desto bättre har det gått. Ju mer jag och de andra mathantverkarna i Falkenberg har stöttat varandra som kollegor, desto närmare det gemensamma målet har vi kommit om att göra vår stad till en matdestination.

Foto: www.jonnylindh.com

Jag delar mina framgångar, och lägger ut mina bästa recept på bloggen. Det gör ingenting om ett annat bageri eller mina stamkunder i Slöinge börjar baka efter mitt recept på toscabulle, för det kommer att hjälpa till att göra även min toscabulle ännu mer berömd. Dessutom har jag har redan en ny bulle på gång som är ännu godare.

Jag delar också mina bekymmer. När det stod klart att jag skulle säga upp två personer var det första jag gjorde att skriva brev till Peter på Peters konditori, och Heléne på Stålboms och berätta om min situation. Kanske fanns det plats hos dem för ett par duktiga bagare? Det finns ingen prestige för mig i att försöka dölja för de andra att jag hamnat i svårigheter. Det skapar en sammanhållning branschkollegor emellan i situationer där man kan känna sig fruktansvärt ensam som ledare i ett litet företag.

Så när Livs pratade om att utjämna konkurrensen mellan bagerier i Falkenberg klingade det ungefär lika klockrent som en raspig gammal stenkaka i mina öron.

Foto: www.jonnylindh.com

Jag vill än en gång understryka att jag inte alls har något emot kollektivavtal i sig. Jag tyckte bara inte att Livs industriavtal passade Solhaga, och jag ifrågasätter starkt när det sägs att en arbetsgivare utan kollektivavtal inte kan vara seriös.

För det första har jag svart på vitt från jurister på att mina anställda har löner och förmåner som visst går att likställa med ett kollektivavtal. Bara så att vi har det klart. En av bagarna som slutade hos mig valde bort ett jobb på ett bageri med Livs-avtal – för att det var för dåliga villkor där.

För det andra är det inte nödvändigtvis kollektivavtalet som säkrar de anställdas trygghet i ett litet företag. Tryggheten existerar bara om det finns en entreprenör som orkar driva det framåt. En som mår bra och får arbeta under rimliga förhållanden. Utan hot till exempel. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Och för det tredje – det är helt andra saker som avgör vem som är en bra arbetsgivare och kommer först över mållinjen. Jag springer med värme, klokskap, tydlighet och smarta arbetsmetoder. Äkta vara och högre priser. Strama tyglar och högt tempo. Emellanåt en vild galopp när kreativiteten vill ut. Mina anställda får insyn och utveckling. Ryggdunk och kramar när det går bra, och ovillkorlig uppbackning när det är svårt. Jag låter dem odla sina frön i min jord och plocka med sig blommorna den dag de lämnar. Sådant som inte går att mäta med linjal värderas ofta högre än lön när arbetstagare får svara på vad som är viktigt för dem.

Foto: www.jonnylindh.com

Vad hände med kampen sen då, undrar många. Jo, ända sedan artikeln i Hallands Nyheter har fackförbundet Livs inte sagt ett ljud såvitt jag vet. Inte till media, inte till mig. Jag har inte blivit kallad till förhandling, och kan alltså inte vara helt säker på om jag lever under hot som det står i artikeln.

Dagen innan den här intervjun gjordes i april blev jag sjukskriven för utmattning. Ovisshet och turbulens hade tagit hårt på krafter som jag inte hade. Men den krossade dröm som rubriken berättar om har jag limmat ihop med viljestyrka och stöd från anställda, familj och vänner. Och stenhård disciplin kring mat, sömn och motion. Helt stabilt är det kanske inte ännu, så jag hoppas från mitt innersta att jag får jobba vidare i lugn och ro. Sommaren har varit fantastisk, kurvorna pekar uppåt för både Solhaga, Borgmästargården och de andra bagerierna i Falkenberg. Jag väljer att lägga rädslan åt sidan och bara fortsätta springa.

 

Tidningen Företagaren är en medlemstidning för organisationen Företagarna, Sveriges största organisation för företagare där jag är en av cirka 70 000 medlemmar. Jag sitter även i styrelsen för Företagarna Falkenberg.

Länk till artikeln om Solhaga här. 
Länk till arbetsrättsjurist Lise-Lotte Argulanders kommentar.