Jag har blivit nominerad till årets bagare på Stellagalan, Sveriges första gastronomiska gala som prisar enbart kvinnliga proffs inom mat och dryck.

Det är med blandade känslor jag tar emot den nomineringen, inte minst i dessa #metoo-tider. Jag är feminist och jämlikhetskämpe ut i fingerspetsarna, men jag har aldrig gjort något väsen av det. Jag har envist jobbat i det tysta genom att helt enkelt ta plats och bara köra på utan några som helst kommentarer om att jag är kvinna. Jag tycker inte om att det ska behöva finnas så kallade kvinnliga affärsnätverk, och jag vill inte bli kallad kvinnlig företagare. Jag är skeptisk till hela idén om att dela upp. Jag vill räknas på samma villkor som alla andra, jag vill att det ska vara en självklarhet. I min värld är vi alla professionella, och det betyder att vi helt enkelt uppför oss normalt, som jämlikar.

För det mesta funkar denna strategi väldigt bra, jag upplever att jag blir bemött med respekt vart jag än går med väldigt få undantag. Jag har haft goda samarbeten med alla män som passerat Solhaga under de senaste sju åren. Först våra snickare JB och Peter, och Gustav som var med och startade själva bageriet. Det var aldrig något snack om manligt och kvinnligt, vi bara jobbade sida vid sida. Samma sak med Johan och Marcus, eller Gustaf som var här i somras. Eller Magnus Carlsson som tog ovanstående bild. De är alla kloka personer. Trygga i sig själva och utan behov av att burra upp sina tuppfjädrar bara för att det är jag som är högsta hönset.

Men strukturerna finns ändå där varesig jag vill eller inte. När Marcus går ut i butiken för att betjäna en kund får han ofta höra ett sus av beundran.
– Ååå, är det bagarn själv som kommer!
Det får aldrig Elin, som är bagerichef här. Istället kan det komma en annan typ av kommentar, följd av en skälmsk blinking.
– Oj vad du var mjölig, är det bagarn som har varit på dig?

– Det är jag som är bagarn, är svaret som jag rekommenderar mina kvinnliga anställda att kontra med, i neutral ton.
Detta skämt är alltså såpass vanligt att vi kommit överens om ett standardsvar, för ALLA tjejer som jobbar på Solhaga har hört den och jag vill inte att den ska följas av ett sånt där nervöst litet skratt som vi tjejer ofta får släta över med för allas trevnad. Vad våra skämtsamma gäster ännu inte förstått är att den där bagarn ofta är en kvinna nuförtiden. Det är ytterst få killar som går bagarutbildningen idag, för bagare och konditor har blivit kvinnoyrken. Men eftersom det övervägande är män som syns på elitnivå hänger väl bilden kvar av den glade bagarn, som Evert Taube sjunger om. Han som har en vacker hustru som står i hans butik. (Obs, hans butik, inte deras gemensamma.)

En gång var vi några från Solhaga som var på kurs för en känd manlig bagare, tillsammans med ett annat bageri där det bara jobbade killar. Genast blev det kommentarer om att vi från Solhaga bara var tjejer. Tjejerna mot killarna, ha ha.
Jag frågade den kände bagaren varför det är så ont om tjejer i bagarlandslaget.
– Det är ju ingen som söker, sa han med en axelryckning.
En kort stund senare refererade han till en av oss som ”flickebarnet”, inför hela gruppen.

Jag kan tillägga att detta flickebarn då var cirka 25 år gammalt och bagerichef på Solhaga. Idag är hon gesällutbildad, driver eget bageri och det skulle inte förvåna mig om hon en dag tar plats i landslaget. Skinn på näsan hade hon iallafall redan då, hon kontrade flickebarnskommentaren med att dra ett så grovt skämt att den häpna tystnaden efteråt skulle gått att skära med kniv.

Likadant på bygget när Annsi, Tilda och jag skulle starta Borgmästargården. Där var det en som gärna ville kalla oss ”töserna”, med den där förrädiska lilla glimten i ögat som ska göra det legitimt att reducera tre kompetenta vuxna med visioner och sjusiffrigt kapital till småglin med fläta och hopprep. Det var ju bara ett skämt, eller hur?

Det finns så oändligt många exempel på de där små subtila tjuvnypen som sammantagna skapar de stora klyftorna. Som kvinna får man bara sucka och gå vidare, för skulle man fästa sig vid allt detta blev tillvaron för tråkig.

Det där med flickebarn och töser är inte illa ment och jag lägger ingen energi på att bli upprörd. Men tänk att det fortfarande finns vuxna män som inte förstår. Att för varje gång de kallar en kursdeltagare, en vuxen kvinna, en kollega, för flickebarn eller tös (för att inte tala om värre saker), så bidrar de till att skapa den distans som i slutändan påverkar kvinnors karriärmöjligheter.

Så tyvärr är Stellagalan kanske en bra idé ändå. 29 januari på Gondolen i Stockholm är det dags, och bara kvinnor får komma denna allra första gång. Syftet med hela spektaklet är att peppa och stärka kvinnor att ta mer plats i branschen. Att lyfta fram och synliggöra kompetens genom att dela ut priser i nio olika kategorier. Det är stort för mig att vara en av tre nominerade bagare, tillsammans med Maria Printz på Printz bageri i Stallarholmen och Tina Fernlund på Green Rabbit och Järna Bageri.

Arrangörerna vill så småningom avveckla galan, när vi nått en större jämställdhet i branschen. Jag hoppas att det blir väldigt snart.