Jag vet inte hur det funkar för er, men i mitt liv tycks ekvationen alltid vara: Ju bättre ordning på jobbet, desto sämre ordning hemma och på mig själv. I bageriet är allting uppstyrt, med checklistor som butikschef Nelli har slipat på in i minsta detalj. Alla gör likadant och prickar av allteftersom dagen flyter på sådär perfekt, eftersom glasyren till wienerbröden aldrig tar slut och allting är påfyllt och preppat. Även om det är mycket att göra ligger vi steget före, det minskar stressen och gör att vi kan fokusera på det lilla extra.

Men hemma, bara några meter därifrån är har vardagsförfallet tagit över. Som om det bara finns en begränsad mängd ordning som kan fördelas i mitt universum. Låt mig göra några jämförelser.

Tvätten. I bageriets tvättstuga är kläderna är perfekt sorterade och vikta.

Hemma får familjen gräva bäst de kan efter jämna strumpor i en hög som tycks växa för varje dag.

Städningen. Golvet i bageriet svabbas varje dag även om där knappt spillts en smula. Hemma har vi städhjälp varannan vecka och däremellan händer inte så mycket om man säger så (annat än att jag plockar upp Bennys bajskorvar i tvättstugan varje morgon). Nej, din mamma jobbar verkligen inte här, skulle det kunna stå på en lapp på vår diskbänk som för övrigt behöver en renovering.

Maten. I bageriet är det alltid perfekt preppat i rena burkar för att vi snabbt ska kunna svänga ihop vilken macka som helst på förfrågan. Det finns rutiner för inköp så att ingenting någonsin tar slut. Men hemma… vad jag kan se blir det vissen salladslök, gamla champinjoner och en halv paprika till middag. Om jag gräver mig in kanske jag har turen att hitta några användbara rester från midsommar. Vad som döljer sig i skålen längst upp till höger vågar jag inte kolla, det är flera veckor sedan jag ställde den där.

Återhämtning. I bageriet ser jag till att det finns resorb när det är extra varmt, att alla tar rast och äter ordentligt. Men själv hinner jag inte ta lunch, det blir kanske en brödkant och ett kokt ägg från gårdagens frukost i förbifarten.

Men måste det vara så här då? Vad skulle hända om jag var lika metodisk hemma som på jobbet? Det som fick mig att göra ett seriöst försök var min onda rygg. Massage-Malin som följt mig dessa åtta år med bageriet är bekymrad över mina återkommande inflammationer i nedre delen av ryggen. Och akupressör Iris säger att jag äter för lite med tanke på mycket kalorier som går åt till ett arbetspass. Ofta har jag gått 10 000 steg innan det ens är lunch.

Att ge upp livet som bagare ärinte ett alternativ, därför fick jag helt enkelt sätta mig ner och välja. Orsaken till kaos och utmattning är ofta att det blivit för många pusselbitar som ska pressas in. Man får släppa vissa saker (åtminstone tillfälligt) och fokusera på andra. Tvätthögar och dammråttor bestämde jag mig för att leva vidare med, men det var akut läge att styra upp maten och återhämtningen.

För att hjälpa mig själv med nya vanor kopierade jag Nellis checklista och fyllde i de saker som var viktigast för mig just nu. På det här viset kunde jag följa dag för dag om jag verkligen hade gjort alla stretchövningar som Iris hade rekommenderat. Om jag verkligen hade pausat ordentligt under arbetsdagen, och ätit ordentliga måltider vid rätt tillfälle.

Som ni ser är det rimliga mål på listan, många av punkterna tar bara någon minut eller två, och det är lätt att få in. Det är viktigt att den är fullt möjlig att genomföra, bättre att lägga till punkter i efterhand om man märker att det finns utrymme.

Hur gick det då? Efter fyra veckor mår jag mycket bättre, det onda i ryggen är borta och jag kan träna igen (fast inte för hårt). Jag har också blivit medveten om vad jag måste vara extra uppmärksam på – jag missade ofta att ta de korta rasterna. Där får jag hjälpa mig själv genom att ställa in alarm på klockan. Och vet ni vad, det där med tvätten och dammråttorna löste sig liksom på köpet i takt med att det onda försvann. Jag märkte också att jag kunde korta mina arbetsdagar till sex timmar, men ändå få gjort lika mycket som jag tidigare hann på åtta.

Efter ett tag, när saker och ting har blivit en vana kan man släppa listorna. Det går ju inte att hålla på och kryssa varenda dag resten av livet. Däremot ska man vara extremt vaksam i det läget då man kommit på fötter. Det är frestande att hugga i som vanligt och då finns risken för återfall raka vägen in i kaos. Men det ska jag undvika den här gången. Mina kollegor hjälper mig fortfarande med alla tunga lyft, och ogräset i trädgården får vänta. Jag får acceptera att en överansträngd rygg tar mycket längre tid att läka än vad jag vill tro. Kanske är det så att jag får lägga mig på en lägre nivå och aldrig köra lika hårt igen.

Den sista punkten på listan har blivit min favorit. Har jag tänkt igenom vad jag ska äta imorgon till frukost, lunch och middag? Allra helst ska det vara förberett i kylen så att det bara är att plocka fram och servera. Numera ser jag till att alltid ha bakade rotfrukter och kokt potatis i kylen, med det kommer man långt.

Även om det hela kräver viss diciplin får man också vara snäll mot sig själv. En redig macka och ett glas vin är inte någon dålig middag.

Bästa medicinen, mitt bruna lyckopiller. Jag går en webbkurs i djurens beteende på Illis ABC om hur man fördjupar relationen till sitt husdjur genom att träna tillsammans. Jag använder klicker för att lära Benny olika tricks och förstärka allt han gör rätt. En del undrar hur vi har tid att skaffa hund, men jag säger att det är nödvändigt för oss att ta den tiden. Fokusera bort från jobbet, vara här och nu med en levande varelse som ger så mycket tillbaka. Han är det bästa som hänt på väldigt länge.

Och så är det viktigt att prata om det. Idag har jag varit på mysiga Brooktorpsgården i Halmstad och träffat min mentor Birgitta. Hon är precis som jag och många andra en person med hög ambitionsnivå i livet. Efter att ha arbetat med människor och organisationsutveckling i många år måste hon väl ha ett svar, tänkte jag och ställde frågan:

VARFÖR är det så svårt för vissa människor att sänka ambitionsnivån och hitta ett hållbart sätt att leva? 

Hon svarade genom att ställa några motfrågor, som jag skickar vidare till er som behöver reflektera:

Vad händer med dig om du skulle sänka ambitionsnivån?
Vad är det för andra känslor som dyker upp?
Vad är det i din självbild som gör att du måste prestera på topp hela tiden? 

Om du inte kommer åt svaren på de här frågorna kör du bara vidare, menar hon. Hon betonar också att vikten av att inte se det som att du väljer bort något. Du väljer det som är viktigast. Den egna hälsan, och insikten om att du duger precis som du är – utan att överprestera hela tiden. Med det önskar jag er en lugn kväll, med eller utan checklistor. Kram på er!