Idag ska ni få följa med på en tio år lång resa i vårt kök hemma på Solhaga. Vanligtvis brukar man visa upp före och efter i inredningsreportage, men idag tänkte jag att ytterligare en viktig fas skulle lyftas fram, nämligen mellan. Det där otroligt jobbiga läget mitt i röran när allting blir fel, och man måste ändra riktning. När man egentligen vill lägga sig ner och tokböla men ändå tar sig samman.

Vi börjar lite före-bilder, precis när vi flyttat in på vårvintern 2008. Som en första panikåtgärd hade vi målat över den blommiga tapeten, målat golvet vitt och lagt en trasmatta över för att dölja färgen som inte riktigt ville fästa på de ruttna golvplankorna.

Skåp, luckor och lådor var målade i vitt och blått. Vi bestämde oss för att ändå behålla dem eftersom det är gedigna möbler. Gissningsvis från 1954, eftersom vi hittat mycket tidningspapper från detta år under mattor och bakom tapeter. Det var då Karin och Malte Andersson tog över huset.

Vi behövde bara lyfta upp skåpen på sockel för att höjden skulle bli enligt modern standard. Så här såg det ut 2009 när det var nymålat, med nya bänkskivor i oljad ek, luckor i grågrön och väggar i pärlgrå från Ottossons linoljefärg. Golvet byttes ut och färgades med Osmo dekorvax antik ek, och sedan hårdvaxolja för att få en tålig yta. Ett nytt och större köksfönster specialtillverkades i gammal stil för att släppa in mer ljus.

Men åren gick, och till slut såg det ut så här. Den gamla blå färgen tittade fram på sina ställen och alltihop kändes bara smutsigt och slitet.

När vi renoverade i bageriet tidigare i år var vi på Granitbolaget i Varberg för att titta på svart marmor till borden i butiken. Då passade jag också på att drömma lite om ett uppdaterat kök och förälskade mig i den här portugisiska sandstenen. Tänkte att om vi tar vara på köket precis som det är och bara målar om, så känns det väl både ekonomiskt och miljömässigt rimligt att satsa på en riktigt hållbar stenskiva?

Mjuk och behaglig färgton, med lagom mycket skiftningar i brunt, grått och vitt.  Vi förberedde genom att måla om i köket, i olika nyanser av vetegrått från Ottossons Färgmakeri. Jag tänkte att den varma gråbeiga färgen skulle passa perfekt till sandstenen.

Det är nu vi kommer till mellan. En fas i processen där man upptäcker att det inte alls blev som man trodde. Känslan av att neeeej, med stenskivan på plats blev hela köket lite för mycket päron-färgat, som piggelin. Det kanske inte syns på bild, men stenskivan drog mot lite kallare gråbrunt vilket gjorde att allting skar sig. Dessutom såg det tråkigt ut.

Jag tycker att detta kök är jämntjockt och beige i ordets alla bemärkelser. Det är en riktig fegis som har valt färgerna, och allting flyter ihop. Stenskivan kommer inte till sin rätt, kontrasterna saknas. De vetegrå luckorna är alldeles för lika väggfärgen som jag fick fram genom att blanda vetegrått och vitt. Målet var också att det nya köket skulle gifta sig bättre med den gyllene tapeten i matsalen till höger, men det var inte ens nära.

Det är svårt att blanda färg själv, sa Ante, och tillade att det visst alltid blir samma nyans som i bageriet när jag blandar. Ja, jag gillar väl den färgen helt enkelt.

Det hade tagit två dagar att tvätta och måla hela köket, och jag var SÅ nära att ge upp. Men då sa Ante att äsch, vi tar en tur i eftermiddag till Nackagårds snickeri och byggnadsvård. Där kom vi fram till att Ottosons bränd umbra bäst matchade skiftningarna i stenskivan. Men när vi kom hem kändes inte heller detta helt hundra.

Det är svårt att blanda färg själv, upprepade Ante. Mmmm, sa jag, och valde att inte lyssna. I början vägde jag duktigt på hushållsvåg hur mycket bränd umbra som jag blandade med zinkvitt för att hålla reda på färgreceptet. Men ju mer vitt, desto mer drog det iväg åt rosa, väldigt likt jordgubbsyoghurt och då tappade jag bort mig. Om jag inte varit så kladdig om händerna hade jag slitit mitt hår i förtvivlan.

Jag bet ihop ännu hårdare, och hällde i massor av vetegrått (vi hade ju nästan tre liter över) och lite svart. Jag visste ungefär vad jag letade efter, och till slut hade jag en ganska mörk färg klar till luckorna, och en ljus varmbeige till väggarna. Den här gången skulle det ta mej tusan inte bli som i bageriet. Och det blev det inte heller.

Sista finjusteringarna gjordes efter att jag målat upp mina provfärger på brädor för att sedan hålla upp dem på olika ställen i köket. Färgerna ser nämligen helt olika ut beroende på hur ljuset faller. Blev det bajsbrunt? För mycket olivkänsla? Lagom nougat eller lite för lila?

Och den största frågan – vågar vi måla skåp och luckor så här mörka? Ante påminde mig om att vi aldrig någonsin ångrat modiga beslut när det gäller inredning. Ju längre bort från vitt och fräscht vi rört oss, ju brokigare och mer okonventionella vi vågat vara, desto bättre har det blivit.

Det blev två dagar till med målarpensel innan det hela var klart, men där satt den! Stenskivan kommer till sin rätt mot de mörka skåpen, och de ljusa väggarna har precis den beigebruna färg jag var ute efter. Nu känns det bra att jag inte gav upp.

Före, mellan och efter. Vi gottar oss med lite fler bilder av den sorten:

Före. Slitet trä och med väggar som jag egentligen alltid har tyckt var lite för gröna.

Efter. Det är inte någon gigangisk förändring i nyansen på väggen, men den gör stor skillnad. Stenskivan är behandlad med paraffinolja, här har jag just strukit på ett andra lager som håller på att sugas upp av stenen. På så sätt blir ytan mer tålig.

Före. Skamfilad ekskiva med brännmärken efter kastruller. Vasken var det dock inget fel på, så den gav jag bort till en av mina anställda som ville ha den till sitt framtida hem. Fint att den kommer till användning.

Efter. Portugiskska sandstenen med planlimmad disklåda från Nordic Tech Industry. Modellen heter radius, jag gillar att det är lite rundade hörn. Blandaren från samma företag, steel curve heter den.

Före. Skåp i vitt och luckor i grågrön. Inte så tokigt egentligen, men jag kan tycka att det ser lite rörigt ut tillsammans med alla burkar och grejer som behöver vara  framme av  praktiska skäl.

Efter. Det ger ett mycket lugnare intryck när skåp och luckor målas ihop i samma mörka färg. Ett kök som är mer än sextio år gammalt känns plötsligt modernt.

Lägg märke till det slitna golvet. Först tänkte jag att vi skulle göra något åt det. Men när jag upptäckte att det var så blankslitet att dekorvaxet inte ville bita ändrade jag mig och tänkte att det blir ett framtida projekt att slipa hela golvet. Men med de mörka skåpet blev det plötsligt bara fint att golvet har lite mer liv.

Den fina 20-talslampan kom också mer till sin rätt mot den nya väggfärgen. En av de finaste lamporna i huset, med sina marmorerade skärmar, den blå kulan, tofs och prismor i guld.

Jag är så otroligt nöjd med den mörkbruna färgen (som jag då tyvärr inte kan ge er något recept på), den drar lite åt plommon vilket är otroligt fint mot matsalens gyllene toner.

Matsalen möter köket, och nu känns övergången harmonisk. Tapeten heter jugendros, och kommer från Lim & Handtrycks historiska kollektion, stilbok 190o-tal.

Trösklarna målades i samma mörkbruna färg, stämmer bra med hallens marrakesh-plattor.

När solen lyser in blir den mörka färgen mer som nougat. Och vår härliga spis från Rangemaster håller än, efter nio år finns det ingen som helst anledning att byta.

En annan fin detalj är att vi fick stenskiva även på spiselkransen om man nu kan kalla det så. Nu står mormors pepparkvarnar och höganäskrukan med stekspadar lite mer stabilt.

Renovering betyder ofta att man river ut och slänger bort. Men det enda vi egentligen gjorde här var att kasta den ruttna bänkskivan, allt annat handlar om färg och att tillföra ett hållbart material som sten. Våra käraste föremål blev plötsligt ännu vackrare. En vissen blombukett i en vas jag fått av min svägerska Alexandra som driver second handbutiken Villa Retro med ett instagramkonto värt att följa.

En träskål som jag köpte på den tiden det fanns en vintagebutik i Prästgården här i Slöinge.  Så fin tillsammans med det vita stråket i stenskivan.

Jag firade med att plocka in den sista buketten från trädgården. Rosen Souvenir de la Malmaison, kärleksört och höstanemoner.

En snygg diskborste livar alltid upp.

Första måltiden som lagades i vårt nygamla kök blev pannkakor, eftersom det var torsdag. Som alltid med en bedjande Benny vid fötterna.

Skönt att äntligen ha ett kök som matchar vår bruna älskling. I morgon fyller han sju månader.