En ny tapet har gjort entré på Solhaga, det är William Morris som stövlat in med dunder och brak. Många känner till hans tapeter och tyger, och tittar man lite närmare på honom som person blir det ännu mer intressant.

Men innan vi går loss på att tapetsera om salongen vill jag visa er runt i huset, för att ni ska få se det lapptäcke av mönster vi på något sätt försöker att sy ihop till ett hem. I den lilla hallen mot Järnvägsgatan finns husets äldsta tapet. När vi såg den på Hemnet-bilderna ville vi köpa huset oavsett hur resten såg ut. Jag tror inte att den är från då huset byggdes 1900, men kanske från 1920-tal? Om någon av er läsare sitter på expertis, så dela gärna med er!

Stora sovrummet på nedre våningen är klädd i medaljonger med guldskimmer, troligtvis från början av 1950-talet. Min första impuls var att tapetsera över, kanske för att jag som 70-talist ryggar tillbaka för allt som är brunt. Men den är i väldigt fint skick och med tiden har vi istället bejakat mönstret och fyllt rummet med möbler som förstärker murrigheten.

När vi flyttade in var många fina brädväggar klädda med en tunn masonitskiva med tapet på. De flesta revs bort, men den här har vi sparat. Den är ju en del av husets historia, liksom slipshängaren längst uppe vid taket. Här hade elektriker Erik Hagström sina slipsar. Eller var det kanske hans efterträdare, styvsonen Malte?

När det var dags för oss att välja tapeter till de andra rummen ville vi på något sätt knyta an till den tid då huset byggdes kring förra sekelskiftet. Den här kommer från Lim & Handtrycks röda bok, heter Hovdala blomma, färgställning gråblå/röd, årtal 1890-1920. Den finns i rosenrummet, där jag sitter och skriver just nu. Rummet är så fint att det är värt ett helt eget inlägg, jag har fler bilder på lager.

I matsalen intill blommar Jugendros från samma tapetbok, i färg beige/glimmer, årtal 1900-1920.

I vårt sovrum på övervåningen har vi Mölletorp från Lim och Handtrycks kulturhistoriska bok. Färgställning kvist/vit, årtal 1850. Med Svedjan bård, färgställning kvist/röd från Bohuslän, 1900.

Och nu är vi tillbaka i salongen, så som den såg ut när vi flyttade in. Man tror inte att  det är samma hus, eller hur? 50-talsfönster, 70-talstapet, 80-talssoffa, 90-talsparkett och gardiner à la millennium.

2008 när vi köpte Solhaga jobbade jag på kommunikationsbyrå, som redaktör för bland annat Coloramas kundtidning Mitt Hem. Jag såg raskt till att rummet blev platsen för en inredningsduell mellan min svägerska Alexandra och min vän Pia-Cally. De fick välja varsin tapet och stajla rummet, sedan behöll vi den tapeten vi gillade mest.

Det blev Alexandras val som passade oss och huset allra bäst även om Pia-Callys också var otroligt snygg. Jag tyckte att den var riktigt djärv, tapeten Anna från Boråstapeter. Jag hade aldrig valt den själv, för just då var det vitt och fräscht som gällde. Möjligtvis kunde man våga sig på en fondvägg. Vi klängde oss fast vid den gamla klyschan ”stilrent och ljust, för då kan man ju inreda med kuddar och gardiner”. Men istället blev det alltså bruna löv och gyllene fåglar i hela rummet, och vi har trivts väldigt bra med det.

När Alexandras rekvisita flyttat ut förvandlades rummet till en salong mer i linje med husets original. Så här såg det ut för några veckor sedan. Visst är det helt okej, men när man väl har börjat våga sig på mera färg och mönster i andra rum så känns det här lite för mycket som att bo i en pappkartong. Dessutom hade katterna rivit sönder tapeten på synliga ställen, så det var inte mycket att be för.

På Engelska tapetmagasinet hittade vi den här. William Morris mönster seaweed i färgtällning blå/grön/turkos. Vågar vi verkligen? frågade jag som vanligt lite nervöst. Varpå Ante i vanlig ordning svarade ja med ett orubbligt lugn.

William Morris (1834-1896) var något av en renässansmänniska, verksam som författare, entreprenör, och designer under senare delen av 1800-talet. I allt hans skapande fanns en önskan om en bättre och vackrare värld för människor i protest mot det stränga viktorianska samhället. Han brann för hantverk och att bevara gamla byggnader, för rättvisa och jämlikhet.

Hundra år senare är det Ante och jag som går här och drömmer om en bättre och vackrare värld samtidigt som vi försöker förvalta Solhaga med respekt för både dåtid och samtid. Tapetsera gör vi dock inte själva, vi lämnar åt proffsen att hantera våder och lim. Vi fick det gamla spänntaket målat också.

Det blev ett sagolikt rum. Som att vara omsluten av ett hav med vajande sjögräs.

Före-bilderna är inte direkt skräckinjagande i det här fallet. Men det blir lite platt med bara ton i ton. Tusen nyanser av brunt liksom.

Med färg blev det desto mer vågat och intressant. Vi tog med en bit tapet till Fynda och Jysk i Falkenberg där vi hittade sammetsliknande kuddar i rätt nyanser. Lite svårt att ta bra bilder den här mörka årstiden, så ni får ursäkta att det blir lite suddigt här.

Vi var inne på att kasta ut den gamla Chippendale-gruppen och den orientaliska mattan till förmån för något lite mer modernt. Men varför då egentligen? Vi fick dem ju rena och fina i ett av mina tidigare inlägg.

Istället passade jag på att fixa något jag länge stört mig på – att soffan inte har något tyg baktill. Ibland är det bra att jag sparar på gamla tygbitar, för jag hittade genast ett brunt medaljongtyg som passade perfekt. Senast jag hade det framme var för att sy en klänning till Myra när hon var bebis för tretton år sedan.

Alla dessa mönster i en enda röra, och ändå blir helheten så harmonisk.

När den bruna bakgrunden försvann, framträdde allting annat desto bättre. Våra finaste saker blev ännu vackrare. Hunden i teak som vi köpte en gång i väntan på att en dag ha en riktig hund som Benny. Elefanten i bakelit som jag egentligen inte gillar, men som är en av Antes favoriter.

Vi är iallalfall ense om att tändstickshållaren i mässing är en oumbärlig sak i hemmet. Blev så glad när jag hittade den på Antikstället, och ännu gladare när jag hittade matchande ljusstakar i exakt samma serie.

Mitt favoritporslin Ilse Claessons serie V trivs extremt bra med tapeten.

Tycker också att den här lampan fick en helt annan lyster plötsligt. Älskar färgen och den fina kanten.

Elefanten och älvorna, gillar dem skarpt. Små personligheter som håller oss sällskap.

Lampan med fransar av Hans Agne Jakobsson kastar ett magiskt ljus över tapeten. En annan kär ägodel är den blå porslinsskålen med lock från Antes farmor Jenny bredvid vårt bröllopsfoto.

Jag tycker om att vara omgiven av saker som betyder något och har en historia. Saker som slits med värdighet och inte behöver kastas för att de blivit kantstötta. En kompis till Myra som var här på övernattning frågade om det fanns några särskilda regler som man måste följa här på Solhaga. Som vadå? undrade jag. Hon förklarade att det fanns en del förhållningsorder hemma hos henne gällande ytskikt som parkett och marmor. Jag förstår, sa jag. Men här finns det inga regler direkt. Som ni ser är det ringmärken på björkbordet, och det gör inget. Vi lever ju här. Jag rekommenderar den som stör sig på ringmärket att istället föreställa sig det festliga tillfälle då den uppstod.

Nej hörni, dags att slita sig från datorn. Fredagsmyset väntar och det har blivit dags att göra lite nya ringmärken på det där bordet. Trevlig helg till er alla!

Och var nu lite försiktiga med vitt och fräscht. Det är inte säkert att det blir lättare att inreda om man håller sig till den säkra sidan.