Den gick så fort, julen. Alldeles för fort, jag hann inte riktigt med. Granen tändes för första gången redan på tisdagen i julveckan, då jag ordnade julmys för alla ”solisar”.

Sanna, Joy, Karin, Hanna, Elin, Hanna och Rosa. 

Min julklapp till detta fina gäng gick i linje med det som våra hjärtan klappar för lite extra – det lokala och återbruket. En pralinask från nystartade Emmas Patisserie, som jag köpte på Reko-Ring häromsistens. Och varsitt presentkort på Lettlandshjälpen, på så vis har klappen också kommit de fattiga i Lettland till godo. Varför ska man köpa nytt, tänker jag, när det finns så många skatter bland befintliga ting? Jag toppade det hela med en tävling, den som hittar bästa fyndet för max 300 kronor under 2019 får shoppa i vintagebutik Villa Retro i Göteborg. Alexandra som driver butiken är enväldig domare i tävlingen, lovar att berätta om vinnaren när tävlingen avgörs senare nästa år!

Vi tackade av Karin, efter sju år på Solhaga går hon vidare till nytt jobb. Som jag kommer att sakna henne! Men hon har lovat att komma tillbaka och rycka in någon helg och på marknad som väl är. Och med åren har vi också kommit att bli väldigt goda vänner, så vi kommer att ses ändå

Även kollegornas present gick i återvinningens tecken – en stumpastake som man kan bränna ner alla ljusstumpar i.

Så kom julafton. Årets ekologiska skinka från Gun Ragnarsson blev precis så saftig och god som utlovades i receptet.

Traditionsenligt åt vi skinkan till lunch, med min mentor Birgitta Hennings julsenap och julölen från BrewOre, ni vet den vars drav vi bakade julbrödet på. Och inte långt därefter var det dags för julaftons stora måltid – helstekt anka enligt den danska traditionen.

Vilken fin julafton det blev. Dans kring granen innan julklappsutdelningen. Alla väljer varsin sång.

Juldagen var det dags för ”den store julefrokost” med hela släkten. Lång lista över allt som ska med på bordet, och då har vi ändå strukit typ allt vad småvarmt heter. Fisken är det viktigaste i min familj. I år hade jag tänkt göra min egen makrill i tomat med hemgjord majonnäs och allt, det var nämligen min och min syster Susannas favoritmacka när vi var små. Tyvärr blev det inte så gott, smakade liksom fisk på fel sätt. Men ingen behövde svälta ändå, som ni förstår.

Det har sina fördelar att ha ett bageri när det ska lagas mat till sexton personer. Mamma fixar fiskefileterna vid fritösen. Ganska skönt också att inte ha den lukten hemma…

Och efter det hann jag inte ta några bilder, inte förrän alla hade åkt hem på annandagen och jag kände mig ungefär som det ihoprasade pepparkakshuset. Det var väldigt roligt att alla var här, men nästa år ska jag nog försöka vara ledig och ladda lite innan gästerna kommer. Istället blev det att jag körde ända in i kaklet, ingen bra strategi.

Vi hade planer för mellandagarna, men ställde in allt. Det här är ju den enda tiden på året som bageriet är stängt och vi kan få total stillhet här hemma. Sitta här och äta långfrukost utan att oroa oss för hur det går där ute. Jag vill bara vara hemma och ingen annanstans.

Och bröd saknas inte eftersom jag frös in en del innan jul. Mitt specialtrick funkar fint – jag lägger in brödet direkt från frys in i kall ugn, sätter den på 120°C och låter den gå i 15–20 minuter. Ta ut, låt svalna. Brödet är frasigt igen!

Men Borgmästargården hade öppet och lade ut en bild på semlor. Vi masade oss dit och köpte hem några, jag blev sådär förbjudet sugen! Det blev hetvägg till lunch och en lång eftermiddag i soffan.

Men efter några timmars slappande kommer rastlösheten alltid krypande. Borde vi inte passa på att olja golvet i butiken, tyckte Ante. Jag höll fullständigt med. Vi köpte ett speciellt rengöringsmedel som skulle lösa upp fett, eftersom vi till vardags gör rent det här golvet med såpa. Därefter blev det ett lager klinkerolja, se så fint det livar upp kontrasterna i golvet.

Promenader blir det också förstås, idag en alldeles fantastisk stund nere på stranden i Långasand. Benny hittade smaskiga maneter och en död säl. Nu blir det ett lugnt nyårsfirande, vi ska bara vara hemma och ta hand om Benny, det är ju hans första nyår och vi vet inte hur han reagerar på raketerna. Vi hoppas på det bästa. Ett gott slut önskar jag er allihop!