Allting är egentligen väldigt bra just nu, men just den här veckan blev det lite tvära kast. Precis efter fettisdagen när vi bränt av all energi vi hade, hände det för ovanlighetens skull att två på Solhaga blev sjuka samtidigt. Så igår stod jag med mjöl upp till öronen bara två timmar innan min faster Marias begravning i Göteborg.

. På något märkligt sätt lyckades vi hinna ändå. På väg till bilen plockade Ante det finaste vi har i trädgården, julrosor och röda vinterbär att lägga på kistan.

Maria som blev 98 år var min pappa Daniels yngsta syster (han till vänster på nedre raden, och hon den minsta i mitten), och de var också bästa vänner. Våra familjer har stått nära varandra i alla år, så det var väldigt vemodigt att ta farväl. Så symboliskt att det var 8:e mars också. Hon var otroligt varm, generös, rolig och smart. Hon berättade så många historier om hur hon gjort på sitt eget sätt genom livet, och om hur det var att växa upp i en prästfamilj med nio barn i Göteborg under förra seklet. Bilden kan vara tagen runt 1925.

Det är alltid speciellt när sista personen i en generation lämnar familjen, det var samma sak när min mormor Hanna gick bort för fem år sedan. Stafettpinnen flyttas ett steg närmare. En dag är det jag som är äldst, och ska stå för samma sorts trygghet som hon gjort för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Kontakten med ursprunget, rötterna och traditionerna. Berättelser om äldre generationer och minnen från en tid långt tillbaka. Det känns stort att tänka på, men jag tror att det faller sig naturligt när man kommer dit.

Det var därför jag var så noga med att få med mig mormors kartotek när vi delade upp arvet efter henne. Lådan till vänster är hennes, där finns alla paradrätter bevarade på traditionellt vis, och för mig är det en skatt. Lådan till höger gav hon mig när jag flyttade hemifrån, fylld med några av hennes bästa recept och tomma kort så att jag kunde fortsätta själv.

Så jag övar mig på att sy ihop den fyllda ankan varje jul, försöker memorera mammas instruktioner, och tänker att det är viktigt att vi fortsätter. Det är våra rötter vi tar hand om så att vi kan stå stadigt.

Den här pomeransmarmeladen är ett av de viktigaste recepten. Så här års brukade mormor koka en stor sats så att hon hade hela året och gav alltid bort burkar till oss. Det är alltså inte bara marmelad, det är kärlek i burken.

Mormor Hannas pomeransmarmelad
3 kg pomerans
4 citroner
6 liter vatten
6 kg socker

Tvätta pomerans och citroner, dela på mitten och pressa ut saften. Samla alla kärnor i en liten påse (typ ett tefilter som du knyter ihop med ett snöre). Skär skalet i små bitar.

Lägg allt i en stor gryta, häll vattnet över och låt påsen med kärnor ligga i. Låt stå över natten.

Nästa dag: Koka upp och låt sjuda sakta i cirka 2,5 timmar tills skalen är helt mjuka, ska kunna gnidas sönder med fingrarna. Tag ut påsen med kärnorna och pressa så att all vätska (som innehåller pektin) blir kvar i marmeladen.

Tillsätt nu sockret lite i taget under omrörning tills det har löst upp sig. Koka upp snabbt, och låt det koka utan lock tills den börjar tjockna efter 10-15 minuter, absolut inte längre! (Säger mormor, jag rekommenderar syltprov, alltså lägg en klick på en tallrik och se om du kan dra ett streck med en sked i mitten på klicken utan att marmeladen flyter ihop. Då är den klar.) Häll genast upp på rena burkar, skruva på locket och ställ dem upp och ner. Då bildas vakuum så att inga bakterier kan få fäste.

Som ni ser är avdelningen frokost- & forretter den största i kartoteket, för frokosten (lunchen) är den absolut viktigaste danska måltiden. Därför försöker jag hålla igång vanan att servera en riktig dansk frokost då och då. Eftersom det blev en extra lång vecka för mig var Rosa så otroligt gullig och tog mitt avbak imorse, så att jag kunde få en ledig dag innan jag går på nästa pass. Så det blev en ordentlig sovmorgon och sedan lång lunch med kära vänner.

Inte riktigt så som mormor hade gjort den, det finns ändå lite egna inslag som jag har kommit på med tiden. Just därför fanns ju tomma kort i kartoteket. Men det viktiga är sättet att duka bordet, med många små skålar, glasburkar och skärbrädor, levande ljus, gott bröd, riktigt smör och absolut inga plastförpackningar. På så sätt är hon fortfarande med mig.