Torsdag den 26 mars 2020. Solen strålar och tulpanerna är på väg upp utanför bageriet. Vi är mitt i coronakrisen, eller har den kanske bara börjat? Att tänka på framtiden känns i ena stunden som att titta ner i ett gapande svart hål. I nästa tycks den mig mer som ett vitt papper där jag kan skriva vad jag vill.

På ett sätt var vi förberedda, för min Ante har pratat i tio år om att ett systemskifte är på väg. Att det är smart att preppa med eget hus och företag på landsbygden, allra helst en mindre verksamhet som snabbt kan ställas om efter omständigheterna. För oss blev det ett bageri och ett kafé.

Jag minns hur skeptiska många var när vi öppnade Solhaga Stenugnsbageri i Slöinge för tio år sedan, vem i allsin dar skulle hitta dit? Är det inte mycket bättre att vara i stan där folket är? Men det visade sig vara något av det smartaste vi gjort, för mitt i den här krisen står vi relativt stadiga om man jämför med andra i vår bransch. Människor kommer fortfarande hit, de kan handla och beställa sin fika genom fönstret utan att behöva vara oroliga. Luften är liksom lättare att andas här ute.

Tittar i backspegeln och är glad att vi fick bygga vårt företag i högkonjunktur. Tack vare att Solhaga gick bra kunde vi vara med och starta Borgmästargården Kafé & Konditori i Falkenberg, tillsammans med Annsi och Tilda som båda jobbat här. Det är overkligt att tänka sig att vi för knappt tre veckor sedan var på Företagarnas Award Party där Tilda blev utnämnd till Årets Unga Företagare i Falkenberg. Viruset som var på väg kändes långt borta. Vi skrattade och dansade, och det fanns handsprit i baren. Så festligt det var, så avlägset nu.

Många frågar hur det går för oss i dessa dagar när hela världen tycks ha bommat igen. På Solhaga har vi öppnat uteserveringen extra tidigt så att gästerna kan sitta ute på tryggt avstånd från varandra. Det rullar på nästan som vanligt, vi har har öppet varje dag och kommer att fortsätta med det. Men eftersom framtiden är så oviss har vi fått ta bort alla arbetspass för alla som jobbar extra här under våren. Vi är beredda på att ställa om, så om det kommer fler restriktioner som begränsar oss kan vi hitta på annat. Frysen behöver fyllas med kondis inför sommaren, bageriet ska målas om utvändigt och trädgården fixas, så vi har mycket att göra även om intäkterna skulle utebli.

Jag tror att sommaren blir något så när normal och att alla våra sommarjobbare får komma som planerat. Kanske blir det ännu mer att göra än innan, för många kommer att ”hemestra” och Halland kan bli ett av de hetaste besöksmålen i Sverige. Men jag misstänker att vintern blir lång och kall. Jag hade räknat med en rimlig vinst i år, men kommer att vara mer än nöjd med att bara gå plus minus noll.

På Borgmästargården som ligger i centrala Falkenberg är det ett betydligt knepigare läge, vi har tappat en stor del av intäkterna i mars. Företaget som startades 2016 har ännu inte hunnit bygga upp samma stabilitet som Solhaga, marginalerna är mindre. Vi har fått säga upp en provanställd och extrapersonalens pass under våren försvinner. Mycket framöver hänger på hur människors vardagsliv ser ut och om det blir fler restriktioner. Trots ett ovisst läge räknar vi oss som lyckligt lottade – för vi ser ändå att vi kan vara flexibla så att bolaget klarar sig.

Men det är svårt att vara glad, för jag tänker att om inte alla har klarat sig så har ingen det. Allt hänger ihop. Man ser så tydligt nu hur viktiga småföretagen är för hela näringslivet, inte minst här i Halland. Att driva företag är mitt och många andras sätt att skapa något fantastiskt utifrån våra drömmar och visioner. Samtidigt kan vi bidra till samhället, det är nytta och nöje på samma gång. Många gör aldrig några större vinster, och har heller inga skyddsnät. Jag lider med dem som nu ser åratal av arbete gå upp i rök, hur kunde det gå så snabbt?

Min allra viktigaste uppgift nu är att säkra att mina bolag överlever, samtidigt som det måste vara utan risk för gästerna. Jag handlar så mycket jag kan av underleverantörerna, jobben måste vara kvar. All denna strävan fick inte vara förgäves. Kanske blir det lite färre arbetstillfällen under en period, men då kan vi åtminstone bygga upp det igen.

Det svåra med att driva företag just nu är den monumentala ovissheten, det här världsomspännande chocktillståndet som inte liknar något annat jag varit med om. Tidigare har jag alltid kunnat blicka framåt och veta ungefär hur många levain vi säljer en torsdag i slutet av mars. Blir det en tillväxt på 5 procent, eller kanske 10? Så har det sett ut innan. En trygg budget och planer som sträcker sig minst ett år framåt. Men här på kanten till det okända finns det varken karta, kompass eller fallskärm.

Det är nu när marken skakar som vi entreprenörer ska ta fram våra superkrafter och vara som allra mest balanserade. I jobbet ingår att sysselsätta våra hjärnor med de svartaste scenarier vi kan tänka oss, men samtidigt hålla oss lugna. Inte fatta några förhastade beslut, men ändå agera med blixtens hastighet på de punkter som kan avgöra framtiden. Göra alla på företaget medvetna om det stora allvaret, men samtidigt få dem att känna trygghet och arbetsglädje. Jag lyckas inte varje dag, men jag försöker.

För mig är kreativitet och fokus enda vägen genom detta. Vi provbakar påskbrödet med choklad och hasselnötter, gjuter moussekupoler till tarteletter, och tänker att det blir påsk i år också. Vi följer utvecklingen, men låter inte mörkret komma in. Vi tar kontroll över de saker vi kan, resten får vi ta dag för dag.

Det viktigaste som passerar över disk nu är inte bröd och bullar. Det är trygghet och hopp. Hela min dröm går ut på att människor skulle få komma till ett paradis och vila sig från den stora världen stund. Där det var så sagolikt vackert och gott att man önskade att tiden kunde stanna. Den platsen ska vi vara nu, och jag hoppas att människor fortsätter komma.

Det har hjälpt mig mycket att tänka tillbaka på andra kristider jag varit med om under mitt vuxna liv, och vad jag lärt mig av dem.

1992 sprang jag ut från Nösnäsgymnasiet i Stenungsund, sjungandes om den ljusnande framtid. Det var finanskris och arbetslöshet, jag minns att folk som hade huslån hamnade i personlig ruin när räntan gick upp till overkliga 500 procent. Som tur var hade jag pluggat duktigt och lyckats komma in på Journalisthögskolan i Göteborg, så försörjningen var säkrad via CSN.

Mina föräldrar kom med matkassar då och då, för detta var innan jag lärt mig excel och hur man håller reda på pengar. Jag satte sprätt på allt och levde livets glada dagar, vi blundade för verkligheten och dränkte depressionen i franskt lantvin med skruvkork. (Bilden är från min 20-årsfest.) Ordet buffert ingick inte i min vokabulär, men det fick jag sedan lära mig den hårda vägen. Sommarlovet kom och det fanns inte ett enda sommarjobb att söka. Jag var tvungen att gå till socialtjänsten i Majorna och låna pengar, som jag sedan fick betala tillbaka med studielånet under hösten.

Efter examen jobbade jag några år som journalist, och det rullade på. Ante och jag blev ihop, jag hade nu fyllt 22. Men fast jobb kunde jag bara drömma om. Det var elva månader på varje ställe som gällde, sedan blev man utlasad. GT, Aftonbladet, Expressen. Jag utbildade mig i webbdesign och grafisk produktion, och vid millennieskiftet jobbade både Ante och jag på varsin webbyrå. Äntligen ett fast jobb, så glad jag var. Jag hade nu lärt mig både html, javascript och excel och hade stenkoll på vår privatekonomi, samt att det är en bra idé att vara med i a-kassan.

2001 lånade vi en hisnande summa pengar och köpte en ljus och fräsch trea i centrala Göteborg, för vi hade gift oss nu och hoppades på barn. En månad senare sprack IT-bubblan. Byrån jag jobbade på sade upp alla anställda. Tack vare kontakter hittade jag ett nytt jobb på en annan reklambyrå redan veckan därpå. Men efter bara några dagar blev det ånyo turbulens då ena delägaren och några anställda tog hälften av kunderna med sig och drog. Kvar blev jag och fyra killar, vi flyttade runt i olika lokaler och hankade oss fram.

Ante och jag hade äntligen lyckats bli gravida, jag skulle precis berätta för min chef och då… blev alla uppsagda på grund av arbetsbrist. Jag lyckades alltså bli arbetslös två gånger inom bara ett par månader, och där stod vi med både miljonlån och mage. Samtidigt som Antes webbyrå också befann sig i fritt fall.

Det var då jag lärde mig att det inte skulle bli någon trygghet såvida jag inte fixade den själv. Jag startade enskild firma och frilansade som grafisk formgivare under den tiden då Max kom till världen. Han fick ligga på en filt vid mina fötter medan jag satt vid datorn och gjorde skivomslag och tidningar. Och när jag sedan fick fast jobb på kommunikationsbyrån Rubrik, fortsatte jag att frilansa vid sidan av jobbet som ett extra skyddsnät för jag ville aldrig falla fritt igen. Finanskrisen 2008 passerade utan några större problem, jag hade hade blivit delägare i byrån och satt säkert i båten. Jag blev kvar på Rubrik i sju år, och därifrån tog jag steget till att starta Solhaga 2010.

Vi sålde den fräscha lägenheten, och satsade hela vinsten på bageriet. Det blev några goda år med hårt arbete, alla kurvor pekade uppåt. Men 2017 hamnade jag i en stor personlig kris, då fackförbundet Livs knackade på och krävde att Solhaga skulle teckna kollektivavtal, annars skulle det bli blockad. I korthet kan man säga att allt var kaos. Reserverna var tömda efter starten av Borgmästargården, jag sade upp två personer, och det hela slutade med en nationell debatt där jag blev slagträ i kampen mellan företagare och fackföreningsfolk. Som tur var hade jag Företagarnas jurist med mig, och jag lärde mig mycket om att vara arbetsgivare. Om juridik, om att planera utifrån olika scenarier, och fatta beslut i tid för att rädda både bolag och arbetstillfällen. PR-mässigt blev jag vinnare, men på det personliga planet en förlorare. Det tog lång tid att reparera utmattningen som följde.

Idag mår jag bättre än på länge, för jag har lärt min läxa och satsat medvetet på återhämtning, träning, yoga, hållbara matvanor och olika sorters buffert. Och det kommer ju väl till pass nu när krisernas kris tornar upp sig. Antes webbyrå (som alltså klarade it-kraschen 2001) påverkas också. Men jag tror att vi kan ha uppnått flockimmunitet mot kriser i vår familj. För vi överlevde och gick starkare ur alltihop även om det var svårt just då.

Något av det jag tänker mest på just nu är den unga generationen, särskilt dem jag jobbar med i bageriet. Flera av dem ska snart sjunga om den ljusnande framtid. Nu är de precis där jag var 1992. Vad vill jag säga till dem och mina barn? Vilka råd hade jag velat ge mig själv?

1. Ha alltid koll på dina resurser. Hitta ditt sätt att hålla reda på intäkter och utgifter, så att du lättare kan anpassa dig efter en ny situation. Se ljust på tillvaron, men var rustad och ha alltid en buffert. Och då pratar jag inte bara om pengar, utan om din egen hälsa. Ta hand om dig så att du har en extra växel att lägga i för att klara det oväntade.

2. Gör dig själv till någon du kan lita på. Samla kunskap och praktiska färdigheter, stå på flera ben så att du lätt kan hitta andra sätt att försörja dig om din bransch skulle gå åt pipan. En fast anställning kanske inte är den trygghet som du tror, kanske är det rentav ett säkrare kort att byta då och då. Du måste inte bestämma vad du ska bli när du blir stor. Fantastiska möjligheter kan uppstå om du kan kombinera alla dina erfarenheter till något alldeles eget och unikt.

3. Ingen panik. När krisen kommer – ta den på allvar, men håll huvudet kallt. Samla in fakta från trovärdiga källor, gör en handlingsplan utifrån det och var trygg med att det ordnar sig till slut. Annars finns risken att du börjar göra irrationella saker som skapar ännu mer panik, till exempel tömma spargrisen och köpa massor av toapapper helt i onödan.

Det blev långt det här, men det är så mycket som snurrar i huvudet. Tack till mina fina kollegor i bageriet. En särskilt varm hälsning till alla som kämpar på olika sätt. Ni som går sysslolösa hemma hittar massor av recept på den här bloggen. Jag har hört att jästen är slut i affärerna, men kom förbi bageriet så bjuder vi på surdeg. Det är egentligen allt som behövs för ett bra bröd, så ta chansen att öva på riktigt hantverk nu när tiden finns. Varför inte börja med det här inlägget om den perfekta degen? Önskar er allt gott och lycka till!