Så hur gick det för Solhaga egentligen, den märkliga våren 2020? Det är som att vi hade turen att hamna i stormens öga. Kris i omvärlden, kaos i vården och sönderfall på väldigt många håll. Men just precis här har det varit vindstilla och lugnt. Vi har kunnat vara den platsen jag alltid drömt om att skapa, där människor får slå sig ner och vila från den stora världen en stund. Som en bubbla där tiden stannar.

På många sätt påminner Solhaga om en svunnen tid. Huset, trädgården, snickarglädjen, allt det faluröda. Löjtnantshjärta och pioner, rosor och lavendel. Men det finns andra dimensioner av den tiden, som blivit ännu tydligare för oss den här våren. Att man fick ta vara på det som kom i ens väg, och slita ganska hårt för att göra det bästa av situationen. Ta det som är skräp och förvandla till guld. Vi hade övat på det redan innan, ställt om till en smartare produktion utan svinn, och nu kändes det viktigare än någonsin att fortsätta på den vägen.

Kaffesumpen till exempel, ska vi verkligen slänga den? Nej, den fick bli en kaka som faktiskt har blivit en oväntad succé. Bakad på sump från det utmärkta bryggkaffet från Slöinge Kafferosteri.

Kaffekaka
Ca 20 st
150 g smör
50 g strösocker
200 g vetemjöl
20 g kaffesump av bra kaffe
En nypa salt

Mjuka upp smöret i assistent med vinge, eller med en slev. Rör ner strösocker, en nypa salt och kaffesump. Tillsätt vetemjöl och arbeta så kort som möjligt tills det går ihop. Forma till en rulle och lägg i frysen i en timme eller två. Ta fram, skär upp i 20 bitar. Baka på 180°C i cirka 15 minuter eller till lagom färg.

Men även om vi befunnit oss i stormens öga har det inte varit smärtfritt, för under ytan ligger en oro hos alla. Som skaver och skapar motsättningar där det borde finnas sammanhållning och förståelse. Att leda företag i den här tiden är något av det svåraste jag varit med om, för all denna oro och ovisshet ska hanteras. Hur ska jag göra med allting, när ingen vet hur morgondagen ser ut? Det är mitt jobb att veta något som inte ens går att gissa, och jag har sällan känt mig så ensam. Tur att jag har Benny och våra promenader, där bearbetas en hel del under tystnad.

Min strategi har varit att inte vara för mycket schemalagd själv, för att kunna täcka upp om någon skulle bli sjuk eller andra oväntade saker måste styras upp. Nu hade vi tur att det inte hände, all handtvätt måste ha gjort sitt. Så då hann jag med en massa andra saker istället. Som att åka på alla REKO-ringar i både Halmstad och Falkenberg.

På Plantagens parkering i Halmstad var det alltid dåligt väder, det är därför Ante får stå i fronten och bli blöt medan jag gömmer mig bak i bilen. Väldigt tacksamt med dessa extraintäkter, så många härliga kunder vi träffat. Både gamla och nya.

Vi köpte hem en massa också från våra kollegor, aldrig har vi ätit så gott som den här våren. REKO-rings-middag är en ny favoriträtt.

Bageriets fasad var skamfilad efter tio år, så det var dags att måla. I vanliga fall skulle vi tagit hjälp med det, men nu blev det jag själv som gjorde jobbet. Totalt 60 timmar på en vecka målade jag, och det var lite hårt om jag ska vara ärlig. Men jag blev starkare i armarna!

Tog en del före- och efterbilder för att peppa mig själv.

Passade på att fixa till verandan när jag ändå var igång. Det är något rogivande med att ta hand om det man har.

Äntligen blev vår renovering av sydvästfasaden färdig. Förrförra året tog vi fram den gamla fasaden på trädgårdssidan, i höstas gjordes den här. Det var bara den sista målningen runt den nytillverkade dörren i gammal stil som skulle göras, och när vi hade fint väder några dagar i april passade jag på.

Det gick bra i bageriet, trots att det ibland inte gick att hitta ingången på grund av allt målande. När den första oron över krisen hade lagt sig rullade försäljningen på. Vi tappade vissa intäkter, men fler kom hit och fikade och köpte bröd. Så mycket stöd vi har fått, välviljan vi möter är överväldigande.

Vi har kunnat ställa om så att människor kan handla säkert, i fönstret till exempel, eller vid bakdörren. Så summan av kardemumman hittills är att det här året liknar det förra nästan på pricken och det är jag väldigt tacksam för. Alla kunde behålla sina jobb, det är det absolut viktigaste.

Jag tror aldrig jag har gjort så mycket skyltar som den här våren. Försökt kommunicera hur vi ska lösa situationen på bästa sätt och förbereda sommarsäsongen. Vi har provat oss fram till allt möjligt, och vår service är inte som vanligt. Många accepterar och förstår att det tar tid att få ordning på nya processer, andra har varit stingsliga. Särskilt när vi påminner om avståndet, det är en del som helt enkelt inte kan ta det. Men vi måste, för det är inte över än på ett tag.

Jag är väldigt glad att jag hann förbereda så mycket inför sommaren, för jag tror att vi får mer att göra än vanligt när alla ska hemestra. Hundratals punkter har checkats av på mina listor. Allt från målning av allt möjligt, till nya filtar…

…till ny klädsel på soffan…

… och det årliga inköpet av sommarporslin på Antikstället. Se så fina moccakoppar från 20-talet. Perfekta för espresso!

Ja, jag hann till och med sådant som jag räknar som överkurs – att göra en historisk utställning om Solhaga i hallen utanför toaletten. Alma som bakar flottyrringar, hon är min favorit. Kanske finns receptet i hennes receptbok som jag fått låna och kopiera, men inte hunnit gå igenom ännu.

Vi har glatt oss mer än vanligt åt sådant man annars tar för givet. Som att fira påsk. Min bror med flickvän kom ner, för vi tror att vi alla redan har haft viruset redan i mars. Jag höll mig hemma i tre veckor och ingen annan i bageriet blev sjuk som väl var.

Mamma fick dock sitta kvar i karantän, men vara med på facetime en stund. Det är bilder som den här man kommer att ta fram efteråt och säga att herregud, så här var det faktiskt.

De fina stunderna är som små skatter. Att få äta en tidig vårfrukost med Ante i solen.

Att få träffa min mentor Birgitta och hennes man Ulf på en riskfri utomhusfika och avsluta med att ge varandra stora coronakramar till avsked.

Bara en sån sak som att naturen hade sin gång och kajplöken tittade upp som vanligt. Vi gjorde en ogräspesto på en hel påse, samt lite nässlor och kirskål, ströbröd och rapsolja.

Detta är något av det bästa – att få gå upp en tidig morgon och baka av fina Slöingebröd. Vi har börjat mala kulturspannmål helt färskt och blanda degen direkt, vilken skillnad det gör.

Vanligtvis på våren brukar vi resa bort en vecka till något medelhavsland för att ladda för säsongen. Istället fick vi hitta på annat festligt. Som att resa till Stafsinge och gå på favoritrestaurangen Lis Mejeri där borden stod så glest och fint. Har ni inte varit där så är det ett hett tips. Det är inte fullbokat än i sommar, så passa på!

Johan som lagar maten på Lis Mejeri har ju jobbat med oss på Solhaga tidigare, och är en mycket kär vän och kollega. Han kallar sig husmor, jag kallar honom konstnär. Han använder inte färg och pensel, men han målar så vackert med råvaror att det borde ställas ut på museum. Vi är så glada att han ville göra ett gästspel på Borgmästargården, med himmelska småvarma mackor. Vem var det förresten som sa att mackor inte är riktig mat?

Vi hittade på fler nya saker tillsammans i matkollektivet, och fick dessutom uppmärksamhet i riksmedia. Här är SVT och intervjuar mig och Daniel på Slöinge Kafferosteri om den cykelrunda som arrangerades av Annika (längst bak i bild).

Sista dagen i maj tog Anna på rosteriet och jag emot över hundra cyklister i smågrupper, för smakprover och prat om mathantverket och vårt goda grannskap.

Parallellt med allt annat har jag fortsatt som rådgivare för andra med bageridrömmar. Här hjälper jag en vän med ritning. Jag kan inte avslöja vem och var ännu, men jag är helt säker på att det här blir en succé.

Att drömma och planera känns överhuvudtaget som en väldigt viktig sysselsättning just nu. För samtidigt som framtiden är oförutsägbar så innebär det ju också att möjligheterna är mer öppna och att vi kan improvisera. Jag har massor av tankar och planer för nästa år, och tycker ju att det är roligt med stora förändringar. Vi får se hur det blir, jag flyter med strömmen och väntar med beslut. Konstigt nog upplever jag ovissheten som befriande, jag har fått släppa den kontroll som vanligtvis håller mig i ett hårt grepp.

Just nu är det fullt fokus på sommaren, och kanske är jag lite orolig för att det ska komma för många och bli trängsel. Många magasin har tipsat om Halland, och vi nämns ofta som ett mysigt besöksmål. Dagens Industri var också på besök för att göra ett reportage om mig och Slöingerundan, det kommer i juli.

Jag förundras varenda dag över hur fint vi har det. Bara alla får vara friska så blir sommaren bra. Den stora utmaningen väntar i höst och vinter. Vad händer med Solhaga som besöksmål om man inte kan fika inne mer än fyra personer åt gången? Omöjligt att gissa, men jag har lite planer i bakfickan som nog ska hålla oss flytande ändå.

I Bennys värld är det dock alltid kris. Evig hungersnöd och elände. Inte minsta kaksmula får han.

Blir det någon semester då? När man driver företag så vet man aldrig helt säkert, särskilt inte i en tid som denna. För säkerhets skull har vi inrett trädgårdsrummet längst bort från bageriet med solsängar. Här har jag parkerat mig så ofta tillfälle ges, med musik i lurarna och en bra bok. Jag har blivit väldigt bra på att inbilla mig att jag är på semester. Dessa korta stunder av låtsasledigt ger mig den extra energin som behövs för att hantera både det ena och det andra. Hoppas att ni alla där ute mår bra, och har klarat er något så när. Baka och dagdrömma hjälper mot allt, det rekommenderas varmt!