Tänk om man kunde lära sig vissa saker genom att bara läsa om dem, att jag kunde förmedla till er med denna text vad 2021 lärde mig? Fast det kanske är poängen med livet, att man måste gå igenom allt själv för att verkligen förstå, förändra och gå vidare. Men vi gör ett försök! Tre saker har jag funderat extra mycket på när jag summerar året som gick, och jag hoppas att det kan inspirera.

1. Att släppa kontrollen och förlita sig på andra.

Idag för ett år sedan var Ante och jag på långpromenad med Benny, och när en mötande hund dök upp ryckte han så hårt i kopplet att mitt högra ringfinger bröts av på två ställen. Jag förstod inte alls hur allvarligt det var, tänkte att efter tre veckor med gips var det väl bara att hoppa in i bageriet igen? Men nej.

Sent på kvällen på akuten i Halmstad sa jag till ortopeden att han måste göra sitt allra allra bästa för att pussla ihop mig rätt. Att jobba med händerna – det är hela mitt liv. Planen för året var att vi skulle starta restaurang hemma på Solhagas nedre våning. Det fanns absolut inte utrymme för att jag skulle sitta med handen i gips och inte ens kunna skriva på datorn.

Jag fick gå igenom en lång och smärtsam rehab och under tiden hade jag massor av kompetenta och fantastiska personer i min närhet som såg till att allt rullade på. Vilken bra erfarenhet, att tvingas förlita mig till hundra procent på andra och se att det håller. Helt otroligt vad alla ställde upp, även utifrån. Lotta från Hobergs surdegsbageri kom ner på besök för att hjälpa till, och för Hanna och Sanna var min frånvaro en möjlighet att ta ännu mer ansvar som bagare. Vi gjorde verkligen det bästa av situationen, det är otroligt att se vilken utveckling som blev tack vare min olycka.

Trots renoveringskaos, myndighetskrångel och allt stök under våren – så ordnade sig allt till det bästa och restaurangen blev en större succé än vad jag kunde drömt om. Mycket tack vare restaurangchef Nelli och kökscheferna Mattias och Hanna. Sanna har tagit över som bagerichef och Selma är numera butikschef. Vi är väl förberedda inför 2022 då Solhaga kommer att växa till nästa nivå, där jag inte kommer att kunna ha detaljkoll på allt. Det är med trygghet och glädje jag släpper kontrollen.

2. Att små dagliga insatser kan vara den mest hållbara lösningen om man vill ta hand om sig själv.

När jag checkade ut för semester i augusti var jag i så risigt skick att jag knappt kunde resa mig ur en bil eller kränga på mig en jacka utan att pusta och stånka. Ska jag gå i pension innan femtio, vad är det här? Det brutna fingret på höger hand hade fått konsekvenser i andra delar av kroppen och jag var helt ur balans. Ont  i höfterna av överdrivet promenerande. Inklämningssyndrom i vänster arm som fått jobba lite extra hårt. Stressat hår som  knäcktes av på mitten och en spegelbild som jag inte kände igen.

Som väl var hade jag varit klok och tecknat en sjukvårdsförsäkring – ja det kostar en del men det räddade mig verkligen att snabbt få bra hjälp. Rehab för fingret och sjukgymnastik för axeln. Dessutom laddade jag ner en app som heter Joint Academy som egentligen är för artrospatienter vilket jag kanske inte är riktigt ännu, men man kan ju förebygga. Och så har jag Elenor, min frisör sedan tjugo år som tröstar mig och säger att vi får sluta bleka håret och att det blir jättefint med mörkare färg när det växer ut igen.

Nu till det viktiga – den dagliga rutinen med korta stunder av träning gav oväntat resultat. Plötsligt lade jag till lite extra kondition och andra styrkeövningar. Torrborstning och yoga. Sällan tog hela rutinen mer än 20 minuter, vilket gjorde att jag alltid kunde ta mig tid. Det gick till och med att hålla i min nya vana när jag var förkyld, vissa saker funkar att göra oavsett mående.

Fyra månader senare är jag i bättre form än på länge och alla krämpor är borta. Bara fem minuter träning per dag i längden gör enorm skillnad, och ofta får jag det överstökat framför teven på kvällarna. Vissa dagar blir det kanske inte mer än en kort yogastund, men poängen är att det händer något litet varje dag och att det är bra nog. Att regelbundet åka iväg till ett gym och träna en timme skulle tyvärr inte funka för mig som livet ser ut just nu, även om jag gärna skulle vilja.

Kanske kan jag praktisera den här lärdomen på bloggen och instagram det kommande året? Ofta känner jag att jag vill skriva så mycket och ta så stora grepp att det inte blir något gjort alls. Ni anar inte hur mycket material som ligger i olika mappar och bara väntar. Har också fått frågan om att göra en bok, men när ska jag hinna det? Kanske kan jag hitta en struktur där små små pusselbitar fogas ihop till en helhet, det får bli ett av målen för 2022.

3. Att allt blir mycket lättare om man accepterar begränsningar och jobbar med istället för mot.

Att vara envis och inte acceptera begränsningar är en bra egenskap att ha som entreprenör, men det kan också vara en fälla. Tidigare har jag haft svårt att förlika mig med helt naturliga saker som att dygnet har 24 timmar och att jag själv blir äldre och behöver mer återhämtning om jag ska kunna köra långa pass i bageriet. Eller att verksamheten växer, sipprar in i alla vrår av vårt hem och att vi kanske behöver flytta från Solhaga. Med bageriets tioårsjubileum och den nya restaurangen blev det tydligt att en ny fas har börjat.

Det går inte längre vara med överallt och professionellt kunna utföra alla moment själv – min viktigaste uppgift är att hjälpa människor omkring mig att blomstra och växa. De andra får synas och ta plats nu, jag är nöjd och har fått bekräftelse så att det räcker för en hel livstid. Allt annat är en bonus, som att bli utnämnd till årets Stella-bagare till exempel. Jag kunde inte ta mig till Stockholm, så istället kom gänget från Stellagalan ner och gav mig en prisutdelning mitt i service på salongerna. Så fint! (Bild från Anna Lind Lewins instagram @mrsfoodsweden).

Blomstrandet gör också att vi har fått släppa taget om Solhaga som vårt hem. Det har varit slitsamt i längden att bo på jobbet, det kan jag inte sticka under stol med.

Vi hade först en idé om att nedre våningen skulle kunna fungera både som restaurang och privat boende, med hopfällbara bord och lite andra smarta lösningar. Men symboliskt nog var de bord som kom skeva och instabila. Så vi skaffade nya permanenta istället och bestämde oss för att acceptera att restaurangen nu är etablerad och lever sitt eget liv.

Nu bor Ante och jag bor ungefär halva tiden i fritidshuset i Steninge. Det är som ni ser väldigt långt från Solhaga stilmässigt, men bara en kvarts bilresa bort. Barnen bor kvar på Solhaga, Max tog studenten i våras och jobbar nu i bageriet. Myra har just börjat spetsutbildningen i musik på Sturegymnasiet i Halmstad. Att bo mycket själva är har visat sig vara en bra träning inför vuxenlivet där till exempel sopor och tvätt inte magiskt försvinner.

Vi formar oss en ny vardag där vi finns för barnen så ofta de behöver oss, vilket inte är lika ofta som vi behöver dem. Ofta ses vi på middagar i gårdshuset på Solhaga där vi har vårt familjekök. Och nyss firade vi julen i Steninge för första gången, det känns både vemodigt och spännande att släppa  det gamla och låta nya traditioner ta plats.

Så kom an bara, 2022. Jag har som vanligt ett excelark som är smockfullt med planer, men troligtvis kommer de att kastas omkull av diverse överraskningar som jag aldrig kunde föreställt mig. Förhoppningsvis på ett bra sätt. Det brutna fingret är inte riktigt som det var innan, och kommer aldrig att bli. Men jag har iallafall gjort vad jag har kunnat, accepterar läget och är tacksam för att jag kan jobba som bagare igen.

Mitt viktigaste mål inför 2022 är att stadigt stå kvar med fötterna i bageriet men ändå kunna leda företaget på ett bra sätt trots att det växer. Att kombinera de två delarna vore en dröm och jag tror på att det går.

Hoppas ni vill följa med, önskar er det allra bästa under det nya året som kommer!