Hösten är nostalgisk för mig, av många skäl. Högsäsongen är över, inga husprojekt igång och bageriet rullar på utan att jag måste vara där jämt. Oktobersolen är varm och runt Solhaga står träden som ett tyst fyrverkeri. Jag bländas av röda korneller och vita höstanemoner. Jag tänker på saker som hänt under andra höstar som gått. Till exempel var min pappa sjuk och dog när det var som allra finast, och för ett år sedan var det Antes pappa som lämnade oss. I hösten finns en del sorg och längtan, men också tacksamhet över det som fanns.

Jag läser på wikipedia att ordet nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande. Längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Att det på 1600-talet klassades som en allvarlig och dödlig sjukdom som ofta drabbade soldater i krig. I vår tid verkar nostalgi ha blivit en folksjukdom. Nuet och framtiden kan vara så skrämmande att vi famlar oss bakåt i tiden. Det är stenålderskost, loppisfynd och folkhemmet i en enda röra.

Här är till exempel jag och Ante på väg till en fest med 60-talstema för inte så länge sedan. Iklädda Antes mormors klänning av märket Tefako modell och äkta vintage-kostym i 55% terylen. Tjusigt värre, men hur kul hade detta varit för mig ärligt talat? Att vara fru direktör Anders Wennerström, stå i skuggan och le duktigt, inte få jobba med det jag vill eller bestämma över mina egna pengar? Jag tror att jag gillar 2015 bättre.

Jag pratade med en vän i förmiddags om saknaden efter just våra mormödrar. Vi hade båda bilden av vår respektive mormor att hon levde ett rätt obekvämt och strävsamt liv, otacksamt på många sätt – men att hon aldrig klagade. Hon var alltid konstruktiv, kärleksfull, med en famn så oändligt djup att den rymde all världens vilsna barnbarn i behov av stadga. Sådan som man själv vill vara. Men sedan kom vi fram till att hon troligtvis också dunkade huvudet i väggen och knaprade ett och annat lugnande piller när ingen annan såg.

Så i tidens anda tänkte jag dagarna framöver ge er några riktigt nostalgiska recept. Sådant som mormödrar gjorde. Att återupprepa och föra vidare är en ritual som kanske inte nödvändigtvis botar oss från nostalgin (snarare tvärtom), men att äta gott och hembakt är ju aldrig fel. Det skulle mormor säkert ha skrivit under på.

Jag tänkte att vi skulle börja med jitterbuggare, en av mina historiska favoriter med ursprung i 40-talets stora danstrend. En ganska knasig kombination av mördeg och maräng, och för att det inte ska bli alldeles för sött gör man en mördeg med betydligt mindre socker än normalt. Receptet har jag fått från allas vår retromästare Jan Hedh. Jag hade dem med mig till Skottland förra året, som exempel på ett typiskt svenskt bakverk.

Mördeg till jitterbuggare
40 g florsocker (2/3 dl)
10 g vaniljsocker (1 ms)
250 g vetemjöl (ca 4,25 dl)
5 g bakpulver (1 tsk)
Blanda allt så kort som möjligt, för hand eller i assistent. Plasta in och låt vila i kyl, helst över natten.

Varmvispad maräng
125 g äggvita (4 st)
5 g citronsaft (1 tsk)
290 g florsocker (ca 4,75 dl)
10 g vaniljsocker (1 msk)
Vispa allt över vattenbad till 50–60°C. Vispa sedan i maskin på låg hastighet tills den är kall.

Arbeta den kalla mördegen smidig, kavla ut den på bakplåtspapper till en platta som är 20 cm bred och 2 mm tunn. Bred ut den kalla marängen och rulla ihop som en rulltårta. Ta hjälp av bakplåtspappret så att det blir en snygg rulle utan att du behöver röra för mycket vid smördegen. Använd lite uppvispat ägg som ”klister” där rullen slutar så att den inte öppnar sig.

Låt rullen stelna i frysen innan du skär upp den i 20 skivor. Doppa kniven i varmt vatten så går det lättare att skära.

Lägg jitterbuggarna på en plåt med paper, och baka till gyllenbrun färg på 150°C i cirka 25 minuter. Det är viktigt att mördegen har gyllene färg, för den rätta knaprigheten.

Selfie på nattkröken med stulen hatt och frisyren på sned. Tror minsann att direktörskan har slagit sig lös på dansgolvet.