Ni kan aldrig ana hur fruktansvärt synd det var om mig i slutet av den här veckan. Äntligen en ledig fredag med sovmorgon, men innan jag ens hunnit smälta den gångna nattens drömmar om konstiga anställningsintervjuer har revisorn, en anställd och borgmästarbygget hört av sig. Diverse bokslutsfrågor att reda upp och beslut om huruvida det ska vara kakel ovanför diskbänken i butiksdelen. Och hur var det nu med semesterersättningen?

Jag går ut i bageriet för att hämta frukost, försöker ha skygglapparna på men ser bara massor av saker jag skulle behöva ta tag i. Kan inte låta bli att lägga märke till att levaindegen är på vippen att jäsa över och blir stressad. Jag har precis missat vår nya tradition med fredagsquiz kring bakbordet, och blir lite extra ledsen. Min självömkan tar sig nu gigantiska proportioner. Fy fasiken vad synd det är om mig! Aldrig får man vara riktigt ledig, och så missar man allt det roliga dessutom! Känner mig som nidbilden av otäcka Chefen med stort C, som det brukar stå om i kvällstidningar ibland.

Men efter en shoppingtur till Halmstad med Myra känns det bättre. Jag släpper av henne hos en kompis, tar en tur till gårdsbutiken på Ugglarps Grönt och köper jordärtskockor, morötter, blomkålssprouts och jättefina palsternackor.

Tillbaka hemma i det strålande solskenet utanför varuintaget möter jag Stefan Holmström som har kommit för att hämta ett kilo chokladsmördeg han ska använda till en dessert.

Stefan tipsar mig om hur jag ska fritera jordärtskockorna. De ska bli lika bruna som hans skor, och jag tar en bild för säkerhets skull. Det här vill jag gärna lyckas med.

Inne vid bakbordet har Johan bakat pariservåffla på ovan nämnda chokladsmördeg, med en kräm på mixade nötbrowniekanter och vaniljkräm. Den här dagen kanske inte är så tokig ändå. Några bekanta tittar in på väg söderut. Vi sätter oss inne på gården och fikar, porten mot trädgården står öppen. Några besökare strosar in och ser sig nyfiket omkring, och jag får förklara att här inne är det lite privat.

Sådant händer hela tiden, berättar jag för vännerna, vet ni att ibland står det folk INNE i vårt hus och ska bara kika lite. Då känner man sig lite som ett djur på zoo. 

Oj, hur står ni ut, frågar de.

För det mesta kan vi hantera det bra, vi har valt den här livsstilen och det finns så oändligt mycket gott i allt detta. Men ibland kommer paniken över att aldrig få logga ut och vara helt ifred. Från vårt sovrum på övervåningen hör jag bildörren slå igen när leveransen ska fara iväg, varje morgon klockan sex. Ljudet av äggstrykning som vispas när bullarna ska bakas av. Hjulen snurrar så nära oss, sju dagar i veckan året runt. Solhaga växer så det knakar och i sommar har vi trettio anställda här och på Borgmästargården. Hur gick detta till?

Det har helt enkelt blivit dags att acceptera förändringen och anpassa sig. Så vi åker med våra vänner Andreas och Anna och tittar på tomter i Steninge. Ante och jag har sedan länge en dröm om ett tempel i naturen. Ett retreat, en undanskymd plats dit vi kan åka när vi är lediga. En byggnad som är mera ett konstverk än ett praktiskt familjehus. Den behöver inte vara stor och flådig, bara väldigt speciell. Och väldigt olik Solhaga. Mot baksidan av huset ska det vara en kulle med lövträd. Åt andra hållet en vidsträckt utsikt över landskapet, inte nödvändigtvis havet. När vi var i USA och besökte arkitekten Frank Lloyd Wrights makalösa arkitektskola i Phoenix blev bilden av huset ännu mer tydlig. Andreas som är arkitekt förstår precis vad vi är ute efter, och han har lovat att rita huset åt oss.

Men först måste vi hitta den perfekta platsen, och det får ta sin tid. Jag vet att många här i området läser den här bloggen, och jag skulle vilja be er om en tjänst. Hör av er till oss om ni vill sälja mark eller ett rivningshus i lugnt och stillsamt läge – eller vet någon annan som kan hjälpa oss. Högst 20 minuter med bil från Slöinge, med lövskog i ryggen och en horisont åt andra hållet. Tills vidare vilar vi i drömmen, medvetna om att inre lugn ändå inte kan gjutas i betong. Vi kanske inte alltid får vara ifred. Men vi får leva i fred, till skillnad från många andra i den här världen.

När vi kommer hem gör jag som Stefan sagt. Jag lägger jordärtskockorna i ugnen på 200°C med skal och allt, i 15 minuter. Sedan skalar jag bort det mesta av skalet, delar varje jordärtskocka i fyra delar och friterar i rapsolja. Har bilden på skon i beredskap så att färgen ska bli perfekt.

Vid det här laget tycker jag inte det minsta synd om mig själv längre. Jag får ju handla på Ugglarps Grönt och träffa stjärnkockar på parkeringen utanför vårt hem. I frysen hittar jag vildsvinsstek som vi fått av en lokal jägare som tack för gammalt bröd till lockbete.

Och i det ögonblick jag sätter tänderna i en friterad jordärtskocka är alla bekymmer helt borta. Vilken sensation med det spröda höljet och det mjuka inkråmet. Enligt Stefan ska de även vara goda dagen efter, nästan som kola. Det fick vi tyvärr inte veta något om den här gången, för allt gick åt.