Den senaste tiden har jag helt otippat fått prova på rollen som debattör. Det är nu två veckor sedan Hallands Nyheter skrev om fackförbundet Livs krav på kollektivavtal för Solhaga Stenugnsbageri. Någon hade tipsat tidningen, så det var inte mitt val att dra igång den här cirkusen. Men eftersom Solhagas bekymmer nu skulle bli offentliga tänkte jag att jag lika gärna kunde hoppa på karusellen och tycka till ordentligt, så jag bloggade om saken och skrev en debattartikel som Göteborgsposten publicerar idag.

När jag träffade Livs första gången i november förra året undrade jag om det verkligen var möjligt att de kunde tvinga mig att skriva avtal. Vi har politikens uppdrag att göra detta. Det här är systemet som vi demokratiskt har valt och om du inte gillar det får du jobba politiskt, blev svaret.

Så jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur långt jag som liten företagare kan driva en fråga. Vad gör man i en situation där man känner sig utsatt och maktlös? Här vill jag berätta för er om hur jag gick till väga för att lyfta frågan från att gälla bara mitt bageri, till att bli en principdiskussion för Sveriges småföretagare.

Jag är med i Företagarna (Sveriges största företagarorganisation som företräder omkring 70 000 företagare), så det första jag gjorde var att ringa deras juridiska rådgivning. Jag fick prata med Lise-Lotte Argulander som är specialist på arbetsrätt. Hon hjälpte mig att läsa igenom Livsmedelsavtalet, och förstå hur det skulle påverka Solhagas verksamhet. Hon tittade också på vad mina anställda får idag (grundlön, OB, försäkringsskydd, pensioner, etc), och menar att de inte har det sämre än andra i branschen. Solhaga erbjuder alltså schyssta villkor, det är bara inte exakt så som det står i den här boken. Många vill gärna få det till att jag blåser mina anställda på OB-tillägg men så enkelt är det alltså inte. Bagarjobbet på Solhaga är inte samma typ av tjänst som på en industri, vi har en mer otraditionell växling mellan olika yrkesroller. En och samma person jobbar med bakning, kallskänk, butik, leverans, marknadsföring – alla hjälps åt med allt och mina anställda har sökt sig hit just för att få en bred inblick i hur man driver ett litet bageri.

Jag räknade och räknade, satt sena kvällar med min budget i excel för att se hur olika scenarier skulle påverka Solhagas ekonomi, våra arbetssätt, schemaläggning och mycket annat. Jag googlade på Livs och tidigare konflikter (med Paus Bagarstuga och BAKA), och kunde konstatera att David inte haft en chans mot Goliat i något av fallen.

I det sårbara läget med långt till högsäsong och alla våra reserver satsade i vårt nya kafé Borgmästargården blev uppsägningar enda utvägen. När Livs var här för MBL-förhandlingar frågade jag om det verkligen var rätt avtal jag hade fått, det gällde ju industrin? Nejdå, det var rätt avtal, och dessutom måste jag teckna ytterligare ett avtal för dem som jobbar i kassan.

När reportern på Hallands Nyheter ringde för två veckor sedan var jag helt oförberedd, jag satt på möte med mina matkollegor inför Passion för Mat i Göteborg nästa vecka. Som om det inte var svårt nog redan skulle alla få veta, och jag blev så fruktansvärt ledsen. Fint ändå att jag var omgiven av tröstande kollegor som förstod. Jag måste skriva min historia, tänkte jag. När jag lade ut mitt blogginlägg på facebook tog det inte många timmar innan hela saken var en het potatis lite överallt på sociala medier. På facebooksidan En företagares Vardag tog det verkligen hus i helvete.

Jag har slutat läsa alla kommentarer på nätet nu, även om jag kan ta det mesta av påhopp, spekulationer och feltolkningar. Men just att bli utmålad som en girig kapitalist svider för en som är uppväxt i en socialdemokratisk kulturarbetarfamilj och tidigt fick lära sig uttala ordet folkpartist med ett visst mått av indignation.

Det är lätt för alla som inte känner mig och detaljerna i min vardag, att tycka allt möjligt om vad jag borde göra och inte utifrån hur deras egna branscher och erfarenheter ser ut. Men lita på mig när jag säger att det är värt att ta den här diskussionen.

Mari-Louise Wernersson som är kommunstyrelsens ordförande här i Falkenberg hörde av sig och tyckte att kraven på Solhaga var orimliga. Därför bjöd hon hit Annika Qarlsson som är riksdagskvinna och Centerpartiets talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor för att träffa mig på Borgmästargården. (Är vi på Stefan-Löfven-nivå nu? frågade barnen när jag tidigare samma morgon berättade om vilka jag skulle träffa.) Hallands Nyheter och kommunens näringslivschef Jan Melkersson var också på plats, och det blev ett långt samtal om företagandets villkor.

Många brev och sms trillade in från hantverksbagare och andra, som vittnade om liknande situationer. Det är skrämmande hur kraft och motivation försvinner i ett läge där vi behöver jobben mer än någonsin. Jag hoppas verkligen att Annika och andra politiker nu kan komma med förslag på andra lösningar som kan trygga situationen för både anställda och entreprenörer i små företag.

Den svenska modellen är framtagen av stora företag som förhandlat med stora fackföreningar om stora avtal. Det verkar fungera fint på den nivån, men det blir problem för oss som är mindre. Och det handlar inte om att smita undan ansvar – utan om att få behålla handlingsfriheten och göra rätt saker med vår tid.

Vi är många företagare i det här landet som bygger hela vår existens och vår framgång på att tänka utanför boxen. Kollektivavtal och andra regelverk är inte anpassade till hur vår verklighet ser ut, därför vore det väldigt fint med en annan lösning. Det känns orimligt att ha ett system som ska skapa trygghet, men gör det motsatta i vissa fall. Jag har massor av idéer jag vill förverkliga, men flera av dem går inte att kombinera med ett avtal. För mig handlar det inte bara om kostnaderna, och all administration som tillkommer. Det är fyrkantigheten och hela upplägget med hot och tvång som skaver.

Något jag verkligen tänkt på den senaste tiden är hur glad man ska vara när en dag bara får vara precis som vanligt. Förra fredagens arbetspass på Borgmästargården med de andra delägarna Tilda och Annsi var en lisa för själen. Jag fick koppla av från debatten och koka fond, pickla grönsaker, laga soppa, göra grillmackor, träffa kunder och jobba vid espressomaskinen. Det ju är egentligen här jag vill lägga min energi.

Det blev lördag, och då fick vi byta förkläden och mössor mot lite mer glamourösa plagg på årets stora företagarfest i Falkenberg. Jag är med i Företagarnas styrelse som arrangerade kalaset. På välkomstminglet kände jag mig först en aning obekväm när precis alla kommenterade vad som hänt. Men jag var ju bland vänner, och även här blev det tydligt att Solhaga bara är ett exempel bland många. (Foto: Martin Johansson)

I onsdags kom Lotta från Företagarna Västsverige till Solhaga för att göra en liten film om det hela. Jag hade inte sovit så mycket och var nervös att inte göra bra ifrån mig. Ni som haft perioder av ovisshet och oro känner säkert igen det, efter midnatt blir alla skuggor så stora att man tappar förmågan att lugna ner sig.

Vad händer på Solhaga nu då, undrar många. Vi får se, säger jag. Först och främst vill jag bara uppleva lite fler helt vanliga dagar och få ordning på allt nu när vi blir färre. Jag vill att den här bloggen ska få handla om bakning igen. Och Passion för Mat i Göteborg, dit vi ska åka nästa vecka och representera Falkenbergs Skafferi, här står stylist-Elenor och jag mitt i monterbygget. Sedan kommer Fettisdagen. Och med utmärkelsen Västsveriges bästa semla på både Solhaga (2016) och Borgmästargården (2017) lär iallafall just den dagen inte bli särskilt vanlig.

Stopp och belägg! Är det en croissant eller är det en semla?! Nu får vi allt hålla oss till regler och gamla beprövade recept. För hur skulle det gå om alla plötsligt börjar hitta på egna lösningar?
Själv tyckte jag att den här kaloribomben var en riktig fullträff, för just nu behöver jag all extra energi jag kan få.

Idag jobbar jag på Borgmästargården, jag ska spritsa semlor så det står härliga till och sopa upp kaffebönorna som jag just spillde ut på golvet. Snälla brev och kommentarer strömmar in redan, jag är så tacksam för det. Jag råkar vara journalist och ha jobbat på pr-byrå, men hur gör alla de företagare som inte har verktygen att göra sig hörda? Min debattartikel idag är för dem. Med den vill jag sätta punkt och återgå till mitt vanliga liv. Jag har fått säga mitt, och nu får andra ta frågan vidare.