Jo, den där bilden som jag lovade att visa hur den blev? Idag kom den, det är en annons för Hallands Affärer på en helsida i Hallands Nyheter. Jag är en av några utvalda företagare som syns i kampanjen.

Det där var ingen insmickrande bild på dig, sa Ante, och det har han alldeles rätt i. Jag är nöjd med att den inte är så där trevligt feminin som det ofta brukar bli när jag ska porträtteras. Jag ser liksom mäktig och stark ut.

Och framför allt är jag glad att jag faktiskt är ganska stark på riktigt numera. Och närvarande. I det perspektivet känns det där med snyggheten helt oviktigt. Symboliskt nog är det på dagen ett år sedan jag skickade hem mig själv från jobbet, utmattad och knäckt efter allt ståhej kring Solhaga och fackförbundet Livs.

Som företagare går det inte riktigt att vara sjukskriven på traditionellt vis. Jag fick hitta på andra sätt att reda upp situationen samtidigt som jag jobbade heltid i bageriet. I oktober förra året skrev jag ett inlägg om hur jag klarade mig igenom den första akuta fasen.

Nu när det har gått ett år känns det på många sätt bättre än innan. Fast det händer att jag måste påminna mig om vissa saker:

Var rädd om energin. Välj relationer och sammanhang som är positiva, jämlika och ömsesidiga. Som ger lika mycket energi som de tar.

Lyssna när det tar emot. Det är svårt att acceptera sin begränsning när man vill mycket. Men kroppen säger till. Det händer mig fortfarande att bakslag kommer, i värsta fall med blodtrycksfall och panik. Då är det bara att backa.

Låt livet vara enkelt. Att arbeta kan vara vilsamt och ge massor av energi, så länge man inte behöver växla mellan för många roller och uppgifter. I början tog jag bort precis allt utom bakningen, nu har jag sakta börjat plussa på med det jag tycker är roligast.

Jag har alltid haft höga ambitioner, men det är på ett annat sätt nu. Förr kunde jag tycka att det var viktigt att synas utåt i olika sammanhang. Nu hittar jag den största glädjen i de små detaljerna, och känner inte att jag måste bevisa en massa saker. Strunt samma om jag aldrig får skrivit den där boken jag tänkt mig. Jag räcker till som det är. Det är fint sitta här i rosenrummet och blogga, och att just du läser dessa rader.

Jag har fått bygga ett livsverk som är till glädje för många, det är allt jag någonsin kunde önska mig. Så jag slipar vidare på diamanten. Solhaga är under transformation igen, jag kommer att berätta mer om det nästa vecka. Var rädda om er därute!