Vad händer när man som företagare blir sjuk en längre tid? Hur kan man ordna det för sig så att smällen dämpas om något skulle hända?

Förra veckan blev jag inbjuden av Monica Bondesson på Skrea Ost och Lotta Törngren på Kullängs Påtår, för att prata om just det. Vi känner varandra sedan länge, det är ju så fint att vi småföretagare i trakten håller ihop och stöttar varandra.

För ett tag sedan fick Moncia idén att starta en serie ”rondellsamtal” som spelas in i Skrearondellen strax bredvid hennes gård. Hon har själv kämpat med både myndighetstrassel och knäoperation, att få tid och pengar att räcka till allt man vill göra. Så varför inte dela med oss av det vi pratar om när vi ses? Och på en lite oväntad plats dessutom, där vi är lite extra synliga för allmänheten?

Med hjälp av en trappstege tog vi oss upp i den stora vita solstolen mitt i rondellen, och så spelade vi in två avsnitt varav det första nu finns att se på Skrea Osts Youtube-kanal.

Att drabbas av allvarlig eller långvarig sjukdom kan verkligen vara en katastrof när man driver ett mindre företag med anställda, som är beroende av att man själv är på plats och kan hugga i. För mig har det hänt tre gånger under min tid med Solhaga, och i det här inlägget tänkte jag berätta om mina erfarenheter. Kanske kan det vara till nytta för dig som driver en liten verksamhet, eller skapa förståelse för hur verkligheten ser ut för många av oss.

I det lilla företaget är det ofta grundaren själv som kommer i sista hand när kunder och anställda fått sitt. År efter år harvar man på, och det funkar ganska bra så länge man har hälsan och tycker om det man gör. Jag har också jobbat på det sättet eftersom det inte funnits något alternativ. Till slut blir det en vana, både man själv och omgivningen tar för givet att det är så det ska vara.

Men så kommer smällarna som lär en att det varken är ädelt eller osjälviskt att sätta sig själv i sista rummet, det kan rentav vara oansvarigt mot alla inblandade. Familj, kunder, leverantörer, samarbetspartners, anställda – hur påverkas de om du inte värnar om dig själv som företagets kanske viktigaste resurs?

Som företagare har vi inte samma skyddsnät som en vanlig arbetstagare. Ingen personalavdelning som ser till att arbetsvillkoren håller sig inom vissa ramar. Det blir vi själva som får se till att skapa den stabiliteten.

Jag har alltid varit försiktig med fysiska aktiviteter, eftersom det bara inte får hända att jag bryter minsta lilla ben i kroppen. Därför har jag till exempel undvikit att åka skidor. Ett tag gick jag i ridskola, men slutade när det var dags att börja med hoppning. Det kändes säkrare att stanna på marken. Men man är aldrig helt säker, och ibland kommer livet emellan på sätt som inte går att förutse.

Första gången jag blev sjukskriven en längre period var våren 2017 då jag drivit Solhaga i fem år. Fackförbundet LIVS ville att vi skulle teckna kollektivavtal och hotade med blockad om vi inte skrev på. Solhagas likviditet och mina egna besparingar var på botten efter att vi satsat allt på att starta Borgmästargården, så jag fick säga upp två bagare och göra bådas jobb samtidigt som jag debatterade saken i riksmedia. Det blev för mycket och jag fick en lättare utmattningsdepression. Men eftersom högsäsongen närmade sig fanns det inte en chans att jag kunde stanna hemma, så efter några veckor gick jag tillbaka. Därför tog återhämtningen också mycket längre tid än den annars skulle ha gjort. Jag hade helt enkelt inte allt på plats för att klara en kris av den sorten.

Vi började jobba mycket med hållbarhet under åren som följde, främst ur miljöaspekten. Men jag började också intressera mig för vad hållbart företagande egentligen är. Är det rimligt att leva sitt liv på gränsen till utmattning och undvika roligheter som att åka till fjällen? Att aldrig kunna vara sjukledig, ta en ordentlig semester och alltid vara jourhavande? Personlig hållbarhet blev ett viktigt tema, och jag hade stor hjälp av min mentor Birgitta Henning som varit organisationskonsult i många år.

Efter tio år med Solhaga började saker falla på plats, och jag kan önska i efterhand att det inte tagit så lång tid att bygga mitt eget skyddsnät. Här tänkte jag gå närmare in på tre viktiga punkter som faktiskt räddat mig i den situation jag hamnat i nu. De där bitarna som många tycker är lite tråkiga att ta i men som kan göra hela skillnaden den dag olyckan är framme.

1. Ta ut lön och spara till pension
2. Var försäkrad
3. Se till att företaget inte är helt beroende av dig

1. Ta ut lön och spara till pension
Det här kan låta självklart, men jag vet så många företagare som inte själva tar ut någon lön och har vant sig vid att leva så. Kanske finns en respektive som håller privatekonomin flytande, eller också vänjer man sig vid att leva snålt. Vatten och bröd är inte fy skam när man driver hantverksbageri, och ska jag vara ärlig kanske ett och annat mjölkpaket har fått följa med hem. Men man glömmer lätt att lön inte bara handlar om pengar i plånboken varje månad, utan också om sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och framtida pension.

Det är vanligt att man som liten företagare använder sin egen lön som en flexibel faktor i verksamheten, det har jag också gjort i alla år med Solhaga. När likviditeten är låg i januari tar jag bara så mycket jag behöver för att leva på, och i december när vi vet hur året har gått blir det oftast  en klumpsumma retroaktivt. Inkomsterna är ojämnt fördelade över året, men så länge jag tar ut en lön upp till brytpunkten är det ändå ok. Att ta pengar i form av utdelning har jag också kunnat göra på senare år, men då ska man komma ihåg att utdelning inte ligger till grund för sjukpenning och pension.

För att få maximal sjukpenning ska man ta ut 47 750 kr i lön varje månad år 2024, vilket är en utopi för många. I startfasen eller i svåra tider kanske det inte går att ta ut lön alls, och så får det vara. Huvudsaken är att man är medveten om vilken risk det innebär och att den perioden inte blir för lång. Vad händer om jag blir sjuk, hur lite pengar kan jag klara mig på? Det är bra om man har räknat innan och har en plan för vad som händer i det läget.

Sedan har vi det här med pensionsförsäkring. De första åren med Solhaga sparade jag inget till pension, men det var ett medvetet val. Jag tyckte att pengarna gjorde ett bättre jobb i mitt eget bolag, och såg det som att jag placerade mina pensionspengar i min egen verksamhet. Jag kunde återinvestera och se till att företaget växte och blev mer lönsamt. Så småningom när det fanns pengar över kunde jag börja sätta av några procent av lönen per år i ett pensionssparande som alla Solhagas anställda också har.

När man som jag nått 50-strecket kan det också vara dags att räkna framåt och göra en rimlig uppskattning av hur långt ens eget arbetsliv ska vara. Kan och vill jag jobba som bagare till 65? Ska jag räkna på en lägre pensionsålder eller finns det andra arbetsuppgifter för mig?

2. Se över försäkringar
Bra försäkringar är ett måste. För några år sedan bestämde jag mig för att kosta på mig en sjukvårdsförsäkring. Dyrt, men ändå ingenting emot hur dyrt det hade blivit utan den. Vid några tillfällen har jag kunnat få specialistvård snabbt, vilket har varit en stor trygghet och gjort att jag blivit frisk snabbare.

I januari 2021 var olyckan framme under en promenad med vår labrador Benny. Han drog så hårt i kopplet när en annan hund dök upp, att mitt högra ringfinger bröts på två ställen och dessutom blev vridet. En allvarlig fraktur, och fingret var böjt 30° när gipset togs av. Det där fingret blir aldrig sig självt igen, sa handkirurgen.

Men tack vare min sjukvårdsförsäkring fick jag hjälp med bra rehab. Jag jobbade envist på och fick rörlighet och styrka tillbaka lagom till högsäsongen. Genom min olycksfallsförsäkring fick jag en liten summa pengar precis när det hände, och ett år senare en ersättning för 1 procent invaliditet. Idag kan man inte ens se att fingret har varit brutet och jag tänker aldrig på det.

En annan räddare i nöden är inkomstförsäkring. Genom vårt försäkringsbolag har alla på jobbet ett skydd som gör att man får en extra summa pengar per månad om man är sjukskriven längre än tre månader. Det kan kännas tryggt att man inte behöver pressa sig tillbaka in i jobb förrän man verkligen är redo.

Utöver detta har jag också livförsäkring som skulle ge familjen lite andrum om det allra värsta skulle hända. Det låter kanske lite ödesmättat, men driver man en verksamhet där andra människor har sin försörjning tycker jag det är ett måste att se om sitt hus så att det står kvar även i den värsta av stormar.

3. Se till att företaget inte är helt beroende av dig.
Inte nog med att du kanske hamnar i en svår sits privatekonomiskt, men vem ska göra ditt jobb när du är borta? I ett litet företag är du ofta den som känner till alla detaljer, som vet exakt vad som ska göras, och du har förmodligen utvecklat en effektivitet som gör att du hinner mycket på kort tid. Dessutom är du den som går in och fyller luckor i schemat, jobbar delade pass och tar hand om akuta ärenden som trillar in alla möjliga tider på dygnet. Hur gör man för att lämna över en sådan roll till medarbetarna i företaget? Kanske krävs det flera personer för att fylla tomrummet, och vad kostar det?

Att plötsligt lämna över ansvar är mycket svårt om du inte varit förberedd sedan innan. När jag fick bröstcancer hösten 2023 hade jag drivit Solhaga i nästan 13 år, och sedan ett år tillbaka lämnat över vd-posten till Nelli. Det enda ansvar jag hade kvar var bagerichef, vilket innebar ansvar för veckoplanering och inköp. Vi löste det genom att jag lämnade över uppgiften till Hanna, jag behövde bara komma in vid ett par tillfällen och visa henne det system för planering och inköp som redan fanns.

Det är väldigt värdefullt om man tidigt vänjer sig vid att jobba på ett sätt som är tydligt, där det finns dokumentation och därför blir lättare att lämna över till någon annan. På Solhaga har vi tydligt definierade roller och ansvar, det finns listor och manualer för nästan allt. Det gör också att vi lätt kan ta över varandras uppgifter och ansvar om någon faller ifrån. Detta är inget man skapar över en natt, det ligger många års målmedvetet arbete bakom. Men min varmaste rekommendation är att se över organisationen och omge dig med människor som är så duktiga att de kan bära ansvaret.

Det fina är, att när jag släppt ansvaret har jag också märkt att nya smarta saker händer som jag själv inte hade tänkt på. Så länge alla delar värderingar, ambitionsnivå och arbetsplatskultur, är det inga problem att ta steget tillbaka. Tvärtom, så kanske det faktiskt är en nödvändighet för att både företaget och alla som jobbar där ska utvecklas vidare.

Sedan är det väl så att livet är ovisst och man kan inte kan förbereda sig för allt. Så länge du är omgiven av rätt personer är chanserna väldigt goda att allt kommer att ordna sig, vad som än händer. Men kanske kan mina tips väcka lite tankar om hur du själv skulle kunna ordna så att situationen blir så trygg som möjligt.

Ibland går det inte att planera heller, hur länge man ska vara borta och på vilken procent till exempel. Jag är nu precis i slutet av en fyra månader lång cellgiftsbehanding. Det är ju väldigt olika hur man reagerar på en sådan, och hur lång tid som behövs för återhämtning.

Jag har inte haft så mycket biverkningar vilket jag är otroligt tacksam över. Kanske har jobbet som bagare gett mig ett försprång i styrka och uthållighet? Konditionen är betydligt sämre nu, men musklerna finns kvar tack vare att jag hållit igång med promenader och lättare träning. Känner mig lite långsam och dimmig i huvudet, men jag vet ju att det går över.

I den här situationen är det dumt att lova för mycket. Nelli planerar nu så att bageriet kan klara sig utan mig även under sommaren, det får bli en bonus om jag klarar av att jobba lite tyngre. Jag siktar på 25 procent från och med juni, och längtar så mycket tillbaka! Tills dess hittar mig ute i trädgården, vilket jag tänkte berätta lite mer om i nästa inlägg.