Tänka sig, imorgon är det exakt ett år sedan vi öppnade Solhaga Stenugnsbageri. Vi firar med att baka Fyra frön, brödet som var med i originalsortimentet från 2011 och som saknats av många sedan vi tog bort det ur brödhyllan. Och i morgon blir det kaffe och kaka till alla kunder!

Fyra frön
750 g vatten
1100 g vetemjöl
120 g grovt rågmjöl
380 g vetesurdeg
12 g sesamolja
10 g jäst
35 g salt
30 g blåa vallmofrö
30 g linfrö
30 g sesamfrö
60 g solrosfrö

Blanda allt utom salt och frön i maskin,  cirka 8 minuter på låg hastighet. Tillsätt saltet och kör ytterligare 5 minuter. Blanda i fröna allra sist, ett par minuter på långsam hastighet eller tills det är blandat.

Låt degen vila i en plastlåda med lock i cirka 90 minuter, stöt samman degen en gång under tiden. Dela degen i fyra bitar om cirka 650 gram. Rundriv och lägg med skarven neråt på mjölat bakbord under duk. Bitarna ska slappna av, det tar cirka en kvart. Lägg biten med skarven uppåt och forma till en limpa som du sedan spetsar till i ändarna. Låt bröden jäsa i duk eller på mjölad bricka med skarven uppåt över natten i kyl, eller några timmar i rumstemperatur om du vill baka av dem samma dag.

Värm ugnen till 275°. Vänd upp bröden på en brödspade eller liknande. Gör ett vinklat snitt (45°) på längden och sätt in dem i ugnen samtidigt som du sprutar in vatten. Sänk till 225° och grädda i 30–35 minuter, eller till en innertemperatur på 98 grader. Öppna gärna luckan några gånger mot slutet av baktiden för att bygga upp skorpan. Det vinklade snittet gör att brödet vecklar upp sig fint. Om man snittar med kniven rakt uppifrån finns risken att brödet flyter ut åt sidorna i stället och blir plattare.

När jag åt det här till frukost i morse förstår jag inte varför vi tog bort det, för det är så fruktansvärt gott! Men saker måste ju förändras och bytas ut, både på gott och ont. Det har jag verkligen tänkt mycket på den här veckan. Vi har efter ett par månaders hårt jobb blivit färdiga med att måla övervåningen, och håller som bäst på att packa upp de sista flyttlådorna.

Det här livsbytet med bygge, renovering, flytt och nytt företag har pågått konstant i nästan två år, och nu lever hoppet om att få landa i läshörnan som vi inreder i en av de nya takkuporna. Komattan och den trearmade lampan ropade vi hem på Hebergs Auktioner i söndags.

Och samtidigt som vi inreder på Solhaga pågår demonteringen av mitt barndomshem i Jörlanda. Det fina gamla huset med den stora trädgården är alldeles för mycket för min mamma att hantera på egen hand. I måndags var jag där och hjälpte henne tömma källaren. I morgon går det stora flyttlasset, och det känns. För jag har minnen från varenda hörn i det där huset. Jag går omkring där och oändligt många ögonblick flimrar förbi. Jag är sex år och vi sover vår första natt i Jörlanda uppe på vindsgolvet, samma natt som Tjörnbron rasar. Jag är tolv år och stickar på en svart och neonrosa tröja samtidigt som vi tittar på Olof Palmes begravning på den träbeklädda Luxor-teven. Jag är tjugofem och står med Ante i hallen precis innan vi går ut i trädgården där släkt och vänner väntar på att vi ska gifta oss. Visst kan man säga att huset bara är ett skal, för vi bor ju inte där mer. Men det är ett helt liv ändå.

Hejdå Jörlanda, dags att gå vidare. Hela familjen Helldén framför huset, jag tror att det är sommaren 1984. Pappa Daniel, min bror Kaspar, jag själv (som har klätt ut min cykel till en häst), mamma Bodil och lillasyster Susanna.