Dags för tredje och sista delen i berättelsen om våra fem år med Solhaga. Nu tänkte jag ta er med upp på den övre våningen – även kallad vinden. Här har vi precis kommit upp för trappan där vi slutade gårdagens inlägg.

Året är 2011, och på bara ett år har vi hunnit med flytt, bygge, bageristart och första högsäsongen. Men vi kör väl på, eller? Jomenvisst! För så här kan vi ju inte ha det.

Världens bästa snickare Peter och JB satte igång, och projektet växte. Taket var dåligt och måste rivas. Vi fick i princip bygga en helt ny övervåning, och det hela blev en kamp mot klockan. Vi hade inte tak över huvudet och höststormarna närmade sig.

2o13 kan man på samma plats slå sig ner i en skön fåtölj och gläjdas åt att vi klarade det. Vi fick ljus och rymd genom att bygga två stora takkupor med specialbeställda fönster i gammal stil, med riktiga innanfönster och inbyggda bokhyllor undertill. Men ärligt talat, hur ofta har jag suttit ner här? Inte så väldigt, ska jag erkänna.

Då har det blivit fler vilsamma stunder i motsatt sida av rummet, där vi har samlat resterna av vårt gamla minimalistiska funkishem i Göteborg: Søren Lund-soffan, betongbordet och ett par favoritkonstverk av Rothko och Richter. Här har vi till och med ätit frukost hela vintern ända fram till nu, eftersom det har varit för kallt nere i köket.

Före: Som ni ser på bilden från visningen 2008 är det väldigt lågt i tak på sidorna. Efter: Alla låga utrymmen är numera inbygd förvaring. Vi har förnyat alla ytskikt utom golven, som är så vackert slitna, med snygga svarta spikar i. Här är det Lisa, Marcus och Lilly som hälsar på.

Längst in vid det lilla fönstret bodde Max i en mörk skrubb utan värme och el. Nu flyttade vi väggarna och fick mera rymd tack vare takkupan.

Resultatet blev ett av husets roligaste rum med annorlunda vinklar. Innan bygget startade hade vi noga tänkt ut hur rummen skulle användas och möbleras, för att kunna göra inbyggda lösningar. Som det långa skrivbordet till exempel.

På husvisning i Myras blivande rum 2008. Det var här inne vi slet av plastmattor och masonit med sådan iver att Ante fick en lång spik i foten.

Numera är rummet delat i två. Först ett trapprum med platsbyggd hylla och skrivbord där Myra kan sitta och rita precis hur mycket som helst…

…och ett sovrum som mycket sällan är så här välstädat. Som ni ser är alla väggar på vinden klädda med liggande panel. Det tog oss två månader att måla klart alltihop med tre lager linoljefärg. Jag tycker väldigt mycket om färgen, den är ljust grågrön, NCS 1202-Y26R.

Och i motsatt ände av vinden ligger Sebastian och vräker sig i dubbelsängen.

Till skillnad från de andra rummen är mitt och Antes sovrum tapetserat, med tapeten Mölletorp och bård från Lim & Handtryck.

Och slutligen min absoluta favoritförvandling. Det här gröna 70-talsbadrummet hade allt. Toalettstol som inte gick att få ren, trasig varmvattenberedare, en sunkig bidé och ett duschörn som inte fick användas på grund av att mattan var sprucken. Kryddat med inredningsdetaljer som rosa kattlåda och en trave flyttlådor var misären komplett. Myra vägrade gå in här på grund av lukten. Men Ante och jag lyckades göra vår aftontoalett här i mer än två år med hjälp av något slags förträngingsmekanism.

Fördelen är att man aldrig glömmer att vara tacksam över slutresultatet. Dessutom kan jag berätta att det här är en lågbudgetvariant. Eftersom Solhaga är ett gammalt hus som rör på sig kunde vi inte lägga några dyra klinkers, det är alldeles för stor risk för sättningar och vattenskador. Det blev en enkel plastmatta på golvet och liggande panel målad med våtrumsfärg på väggarna. Badkar i emalj från Svedbergs, framför en inbyggd nischhylla med svart stenskiva. Istället för att köpa dyra badrumsmöbler köpte vi ett skåp på loppis för 400 kronor, strök ovansidan med båtlack och satte ett handfat från Hafa ovanpå. Och så en antik spegel till det. Väggarna är målade i lite mörkare nyans än övriga vinden, samma färg som vi använt i bageriet: NCS S2005-Y30R.

Men helt färdig blir man kanske aldrig. Spegeldörrarna här uppe är inte målade ännu, och frågan är om de någonsin blir det. Nu får det bara vara som det är ett tag, tänker jag.