Det blev inte bloggat i juli, inte en chans faktiskt. Solhagas servering ökade med fantastiska 35% mot förra året, och det var vi inte riktigt beredda på. Nu är vi inne på de sista riktigt intensiva dagarna, sedan lugnar det sig lite. Jag är så stolt över mig själv och alla som jobbar här. Att vi har klarat att hålla ångan uppe, brödhyllan något så när full och disken överbelamrad med många sorters godsaker.

Jag har alltid gillat det där läget där vi tänjer på gränserna till det omöjliga. Men samtidigt oroar det mig lite, och vissa gånger den här sommaren har jag tänkt för mig själv att nej det här går inte. Solhaga som från början var tänkt som ett bageri, har blivit ett fikaställe.

Bagerilokalen är just ett bageri, och det finns inga svala utrymmen där mackor kan beredas. Kylar och frysar är smockfulla. Vad händer om man lägger en kloss till på tornet, då kanske allting rasar? Jag skulle vilja stoppa här, men jag kan inte styra över hur många som kommer.

Och värmen… Det har varit så hett i bageriet att drickakylen inte klarar av att kyla all dryck som går åt. Vi trodde att det var fel på den, men reparatören sa att den bara hade det kämpigt. De senaste dagarna har vi fått spola vatten på kylrumsapparaturen som står ute på solsidan mot väster, den slutar fungera när solen ligger på för länge. Det har varit en del oroliga kvällar där jag sprungit till bageriet titt som tätt för att kolla temperaturer på kylar och frysar. Lite överjäst bröd blev det ett par gånger, men inga katastrofer.

Varje dag jobbar ett arbetslag på åtta personer. Tre i bageriet på ena sidan bakbordet, fem i butik och servering på andra sidan. Alla i serveringen har sin position och sina kvadratmeter för att vi inte ska krocka med varandra. A står i kassan, B vid espressomaskinen, C färdigställer brickorna och kollar att allt är med, D springer in och ut med brickor och disk, E står i diskhörnan. Ibland byter vi roller, men det blir aldrig kaotiskt eftersom alla vet exakt vad de ska göra.

Vi har nått taket för hur många anställda som får plats och hur effektiva vi kan vara. Alla som jobbar här är de allra bästa jag kan tänka mig. Här är det Beatrice som lägger sista handen vid en bricka och Ante som håller diskmaskinen igång. Och ändå räcker vi inte riktigt till alla gånger.

För varje succésommar blir det svårare att motsvara de förväntningar människor har på Solhaga. Många har hört talas om det och äntligen tagit sig hit. Andra har varit här tidigare somrar, när det var färre besökare och lättare för oss att ge alla bra service. Jag försöker att inte kolla mejl och sms för sent på kvällen, för där ligger allt som oftast något i inboxen som kan störa den viktiga sömnen. Recensioner om att någon fått vänta i 30 minuter, att en bulle saknades eller att tillgängligheten för rörelsehindrade var dålig. Att det var för lång kö, för lite ost, för lite rökt tupp, för mycket ingefära, en plastbit i mackan, eller att kaffet var för svagt (jag återkommer till just kaffet i ett eget inlägg).

Att vara perfektionist och bry sig väldigt mycket om detaljerna är för det mesta en bra drivkraft. Men ibland har jag svårt att värja mig mot hårda ord som kommer. Detta sms var nog sommarens värsta, det tog en stund att smälta. Jag har hört att ni blivit sämre… min värsta mardröm! Jag fick inte ens tag på vederbörande för att erbjuda kompensation. En del människor vill bara trycka till, inte försonas. Hon kanske har det lite svårt.

Men för det mesta kommer femstjärniga recensioner och gulliga meddelanden på kvitton och servetter. Det är så fint att stå vid bakbordet när folk tittar in och berättar om hur gott de haft det. Ante är fenomenal på att plocka upp historier när han är ute i trädgården och vattnar blommor eller hämtar disk. Cyklisten som hade Solhaga som ett av sina viktigaste stopp på väg från Köpenhamn till Oslo. Svensk-amerikanska familjen som berättade att de hittat bagerier i USA med liknande kvalitet, but nothing this nice.

Det tar jag med mig in i augusti, vi ses snart igen.