Det är ett tag sedan jag bloggade nu, det senaste året har all min tid gått till att hantera de speciella omständigheterna och nu tyvärr även ett brutet ringfinger. Men det är fantastiskt att se att fler än någonsin besöker mig här på bloggen. Är det pandemin kanske, som gjort att så många bakar hemma? Jag har hur många nya inlägg som helst på lager, men innan jag går loss på nya recept och framtidsplaner tänkte jag göra en liten tidsresa tillsammans med er.

För idag, på fettisdagen 2021 är det precis tio år sedan vi öppnade Solhaga Stenugnsbageri. Vad kan jag säga, annat än att det har varit mitt livs äventyr och en resa jag aldrig ångrat. Hela historien finns ju här på bloggen, men jag tycker ända att en snabbrepris kan vara på sin plats. Särskilt för er som är nya här, så följ med!

2010. Surdegstrend och bagerifeber. Jag jobbade på reklambyrå och var passionerad hemmabagare. Sedan ett par år hade vi också huset Solhaga i Slöinge som vår tillflyktsort på helger och somrar. Så lyckades jag en dag mygla mig in på en bagarkurs (endast för proffs) med Jan Hedh, och där fattades beslutet. Jag skulle lämna mitt gamla liv och förvandla vårt uthus på Solhaga till hantverksbageri. Många sa att det skulle misslyckas, men jag tvekade inte. Det är något speciellt med att kasta sig ut och lita på att vingarna bär. Som feber eller förälskelse, jag var helt uppslukad av min idé. Folk omkring mig oroade sig för vad jag skulle göra om det inte gick bra. Jag tänkte mer på hur jag skulle hantera när det gick riktigt bra, vilket också skulle visa sig vara det verkliga problemet.

2011. Total eufori och chock. Vi öppnade den 16 februari och kunderna strömmade till från dag ett, onsdag till lördag. Som tur var hade vi våren på oss att värma upp inför sommaren som blev ett enda stort kaos. Turisterna vällde in och vi hann inte baka i den takt saker gick åt. Allt var nytt för mig dessutom, med att baka professionellt, att vara chef, att hantera allt med bokföring och ekonomi, lagar och regler… bara en sådan sak som att lära sig jobba rent och hålla ordning i lokalerna.

Att starta bageri visade sig innehålla så många fler delar och detaljer än vad jag hade förstått innan. Mitt absolut klokaste beslut var att anställa Gustav Fagerman som var professionell bagare. Vi träffades på kursen med Jan Hedh och han var med även som konsult medan jag planerade bageriet. Han kunde hålla ordning på produktionen så att jag hade en chans att ta hand om de andra bitarna samtidigt som jag lärde mig baka på riktigt. (Numera driver Gustav Artisan Bread i Karlstad.)

2012. Baksmällan. Vi hade etablerat oss väldigt snabbt, redan vunnit priser och fått massa uppmärksamhet i media. Det var långa dagar i bageriet, bakkurser på kvällarna och samtidigt en större renovering hemma.

Efter ytterligare en väldigt intensiv sommarsäsong hade jag tömt ut mig totalt. Jag tror att många företagare känner igen den här fasen, det snurrade så fort att jag aldrig hann ikapp och ägnade för mycket tid åt diverse katastrofer bakom kulisserna. Som på bilden, där en deg som är överjäst måste kastas varpå säcken spricker och allt rinner ut på gatan. Typiskt. Det var kylrum som gick sönder, medarbetare som var trötta och en familj som jag inte räckte till för… så mycket slit och uppoffringar bakom en verksamhet som aldrig syns utåt.

Min vän Sofia the Star som sydde alla textilier till bageriet fångade situationen i form av en bakduk med citat av gamle skidåkaren Thomas Wassberg. För att få sitt företag att flyga måste man hela tiden maxa sin förmåga, och det är en farlig balansakt. Nu hade jag skitit i smärtgränsen lite för många gånger och hamnat i en djup svacka, som tog ungefär ett år att komma ur.

2013. Lokal utveckling, kafé och leveranser. Krafterna började komma tillbaka, och lusten att göra nya saker. Något jag märkt under åren är att företaget lever lite sitt eget liv, beroende på vad kunderna vill och vilka människor som jobbar här. Det föll sig naturligt att vi öppnade en uteservering, fast vi egentligen sagt från början att vi absolut aldrig skulle ha något kafé i vår trädgård. Men alla som kom hit ville ju så gärna fika… vi fick snart byta vår lilla moccamaster mot en riktig kaffemaskin. Vårt bröd blev efterfrågat på många håll och vi började med leveranser, bland annat till Falkenberg Strandbad. Jag kunde anställa fler och vi började ha öppet alla dagar i veckan.

Vi märkte att många kunder pratade om att de alltid åkte en runda i Slöinge. Ante och jag fick idén om att samla alla byns företag på en karta för att visa på allt som fanns, och det blev början på en förflyttning av varumärket Slöinge. Från en håla vid världens ände till en by där det bubblar av liv och entreprenörsanda.

2014. Växtvärk och entreprenörsskola. Vi växte ännu ett snäpp med leveranser även till ICA. Vår servering fick uppmärksamhet i White Guide café med högsta poäng bland halländska kaféer, och en plats på Sveriges tio-i-topp, vilket gjorde att ännu fler hittade hit.

Växtvärken botades med att vi byggde till, det blev ett gårdshus med personalrum, lager och gästlägenhet. Och det viktigaste av allt – ett ordentligt frysrum så att vi kunde ladda ordentligt med kondis inför högsäsongen. På bilden ser ni våra hjältar Jan ”JB” Bengtsson och Peter Persson som hjälpt oss med alla byggen och renoveringar.

Något som jag inte berättat om så mycket tidigare, är att jag vid den här tiden startade min egen interna entreprenörsskola. Min första elev var Tilda Lundahl, som efter studenten inte riktigt visste vad hon ville göra. Hon fick stanna på Solhaga som butikschef, samtidigt som jag gav henne inblick i företagandets alla delar. Teori kopplades till praktiska övningar, och jag hittade en ny dimension av mitt företagande. Att låta varje person komma till sin rätt och skicka min erfarenhet vidare, kanske egentligen är den viktigaste delen av mitt jobb. Solhaga har blivit en plantskola och mitt sätt att blåsa luft under vingarna på den yngre generationen.

2015. Prisregn och stora planer. Jag började bli varm i kläderna både som bagare och företagare, och fick åka till Edinburgh med Jan Hedh för att hjälpa Söderbergs bageri med recept och rutiner. Samtidigt blomstrade allting hemma i Slöinge. Jag lade mycket tid på att strukturera det dagliga arbetet med tydliga roller och checklistor, vilket gjorde att allt flöt på mycket bättre och vi fick mer tid över till kreativt arbete.

Vi utvecklades snabbt tack vare att så många duktiga och kreativa människor jobbade här, och det östes priser och nomineringar över oss. Johan Blidberg, (som numera driver Lis Mejeri) vann Mack-SM för Solhagas räkning, och bidrog tillsammans med Marcus Nordgren (Prostens Pizza) till att vår servering utvecklades. Nelli Amnebjer blev min nästa elev i entreprenörsskolan, och hon styrde upp kvaliteten på kaffe och annat i serveringen. Solhaga blev nominerat till Årets bageri i White Guide café, jag blev nominerad till årets företagare i Falkenberg, och vi fick diplom av Hallands Museiförening för god byggnadsvård och det var ingen hejd på hur bra allting gick.

Jag fick vara med i ett nätverksprojekt med hundra andra från näringslivet i Falkenberg, vilket ledde fram till att vi fick chans på en ledig lokal inne i stan… samtidigt som Tilda var färdigutbildad i min entreprenörsskola. Vi bjöd in Annsi Lönnberg som då jobbade som konditor på Stålboms i Falkenberg och började planera för att starta nästa stora projekt tillsammans – Borgmästargården kafé & konditori.

2016. Solhagafamiljen växer. Jag anställde fler för att kunna ägna mig åt Borgmästargården som öppnade i maj. Solhaga hade nu också växt till en nivå, där jag hade svårt att hantera trycket. Jag fick ta plats på kontoret och hade inte tid att baka längre. Bageriet hade öppet varje dag och levererade till sex olika butiker varje morgon, så det var mycket som skulle planeras och administreras med personal, inköp och annat.

Det var en stor fördel för oss att bo så nära bageriet de första åren, dessutom är Solhaga ett fantastiskt hus. Men med trädgården full av gäster och spring med anställda på innergården blev gränsen mellan jobb och privatliv väldigt suddig. Jag kunde aldrig riktigt slappna av, så vi började en desperat jakt efter en tomt att bygga ett fritidshus på.

Mot årets slut var hade jag tömt krafterna igen. Och så även de ekonomiska resurserna. Precis då ringde fackförbundet LIVS och krävde att vi skulle teckna deras kollektivavtal, om inte skulle vi utsättas för blockad. Min tillvaro vändes totalt upp och ner, avtalet var skrivet för industrin och jag tycke inte alls att det passade för Solhaga. Dessutom hade vi redan villkor för de anställda som matchade avtalet. Men hotet om blockad stod kvar, och jag insåg att jag skulle behöva säga upp två personer för att garantera en stabil ekonomi i bolaget. Detta är det absolut värsta, att ibland behöva fatta beslut som är rätt för företaget men som går på tvärs med vad man vill som människa.

2017. Konflikt och debatt. Inte nog med att vi hotades av blockad, nu blev det offentligt också. När hela historien om Solhaga, uppsägningarna och facket rullades ut i lokaltidningen började den värsta tiden i mitt liv som företagare. Jag bloggade och skrev debattartikel i Göteborgsposten. Det skrevs om Solhaga på ledarsidor runt om i landet och jag blev huvudperson i en debatt om huruvida små skötsamma företag ska kunna tvingas till kollektivavtal. Jag är tacksam för att jag fick så mycket stöd från olika håll, men den här historien knäckte mig nästan.

I april blev jag sjukskriven för utmattning, men som företagare går det ju inte att vara borta en längre tid. I juni var jag tillbaka på jobbet, men det tog mig flera år att samla krafterna på riktigt. Jag fick scenskräck och panikångest, till exempel klarade jag inte av att hålla bakkurser eller föreläsningar längre. Jag drog mig tillbaka från rampljuset och har inte känt någon längtan tillbaka sedan dess, även om paniken är borta.

2018. Våga vägra tillväxt. Med ett tufft år i ryggen kom tankar och insikter om framtiden. Under flera år hade Solhagas kurvor pekat uppåt, vilket brukar likställas med framgång enligt boken. Men är det egentligen så roligt att producera dessa volymer? Vad är det egentligen som är viktigt i livet? Vore det inte kul med en hundvalp? Vill jag verkligen vara papperscshef istället för att baka? Jag bestämde mig för att göra allt för att dämpa tillväxten och istället slipa på diamanten, som Ante brukar uttrycka det. Och så skaffade vi vår labrador, den underbara Benny som hjälper oss att tänka på annat än jobb.

I bageriet växlade vi över till att jobba med det som verkligen spelar roll. Jag mådde riktigt dåligt över brödet som inte såldes på ICA, och istället hamnade i soporna. Beslutet att sluta med leveranser var en stor och viktig milstolpe. Ett ekonomiskt risktagande, men jag visste ändå att vi i längden skulle vinna på att göra det som kändes rätt. Istället började vi jobba väldigt medvetet med svinn, och hittade alla möjliga kreativa sätt att ta tillvara brödkanter och annat spill i bageriet. Med leveranserna försvann också en del nattarbete, vilket gjorde att vi fick energi över till annat. Ett bra exempel på att vinst inte alltid kan räknas i pengar.

Arbetet i bageriet blev ännu mer hantverksmässigt med handknådade degar och kulturspannmål, och vi kammade hem tre prestigefyllda guldmedaljer i SM i mathantverk. För mig var det stort, för jag har aldrig riktigt kunnat se på mig själv som en duktig bagare. Jag har haft dåligt självförtroende och känt att jag inte riktigt hör hemma i branschen. Så det var en seger på många sätt.

2019. Ett lugnare år med nya roller. Nu kändes det som att Solhaga hade hittat sin rätta form, och allt blev lite lugnare. Jag unnade mig själv att tagga ner och vara mindre utåtriktad. Ägna mer tid åt familjen och att planera bygget av fritidshus som äntligen skulle komma igång. Renovera fasaderna på Solhaga och ta hand om allt det vi byggt upp. Prioritera saker som att plocka råvaror i naturen och använda i produktionen, på bilden samlar jag kajplök som växer här i Slöinge tidigt på våren.

Det här året fick jag också en ny roll som rådgivare inom bageri för Eldrimner – nationellt resurscentrum för mathantverk. Det betyder att personer som driver eller ska starta bageri kan få min hjälp med allt från budget till utrustning och planritningar. Det har gett mig så mycket att få vara del av andras processer och dela det jag har lärt mig. Här sitter jag med Camilla och Markus Smeds, som följt min resa på bloggen i alla år. De reste hit ända från Finland, och just nu är de i full gång med att bygga bageri med vedugn på Jeriko Gård utanför Jakobstad.

2020. Pandemiåret. Att vad som helst kan hända är ju något man hört om i teorin, men plötsligt var det verklighet. Jag som är van att planera och styra upp in i minsta detalj fick släppa kontrollen och bara åka med. Solhaga kunde formas om till en förhållandevis säker mötesplats med utomhusfika och shopping i fönstret och bakdörren, så vi klarade oss bra.

Jag såg också chansen att göra större förändringar nu när hela världen ändå var uppochnervänd. Efter sju år med öppet varje dag (utom någon vecka kring jul) bestämde vi oss för att helt sluta med alla leveranser, och stänga bageriet söndag och måndag när lågsäsongen kom. Det är något av det bästa jag gjort och jag förstår inte nu i efterhand hur jag klarat att vara i tjänst sju år i sträck. Så mycket roligare det är att jobba nu när bageriet står helt på egna ben och vi kan vara lediga på riktigt. Vi kan ta oss tid för vänner, långa yogapass och promenader med Benny på helgerna, nästan som helt normala människor! Förr eller senare behöver man komma dit, att företaget får vara mer som ett jobb och inte hela ens liv. Det tog oss tio år.

Fritidshuset som vi drömt om i flera år, blev äntligen klart. Jag har inte berättat så mycket om det, för det har varit så många turer att jag knappt trodde det var sant när det stod färdigt för inflyttning i juni. Ett lågmält och undanskymt litet mästerverk, alldeles i närheten. Att vi nu har en helt egen plats där vi kan få ha ett privatliv har gett mig massor av energi och öppnar för att nya saker kan få hända på Solhaga.

2021. Samma plats, nya möjligheter. Det är inte riktigt läge att ge sig in på några nya stora projekt och risktaganden just nu, men vi kan gräva där vi står och göra mer av den plats vi redan har. Jag vill inte att Solhaga ska bli större, bara bättre. Just nu inväntar vi olika tillstånd som ligger på myndigheternas bord. Jag hoppas att vi kan öppna vårt nya koncept Solhaga kök & salonger framåt juni. Under sommaren ska man kunna boka plats hemma hos oss för både frukost, lunch och kväll, med goda drycker och allt det bästa vi kan göra med fina spannmål. Håll tummarna för att allt klaffar!

Framtiden är på många sätt högst oklar, men jag börjar bli så van vid det nu att det inte finns någon oro med i bilden. Jag vet att det blir bra och att vi klarar det mesta, just nu känns det bara roligt att se framåt.

Ja, det blev ju inte så kort det här inlägget ändå. Världens varmaste och mest innerliga tack till alla er som följer mig och Solhaga på den här resan, och till er som jobbar vid min sida varje dag. Utan alla er hade drömmen inte kunnat blomma ut till vad den är. Nu ska jag gå och fira med en semla, önskar er allt gott!